Annons:
Etikettstilistik-lyrik-dikt-poesi
Läst 18429 ggr
parsley
9/22/11, 7:42 PM

Stavelser

Summering av hur du delar upp ett ord i olika stavelser
  • En stavelse innehåller alltid en vokal.
  • Ett ord har lika många stavelser som det har vokaler.
  • De ljud som sägs tillsammans i ett ord bildar en stavelse.
  • En konsonant skall om möjligt inleda en stavelse.
  • Du kan inte dela på bokstäver, som tillsammans bildar ett ljud. Exempel: CK, NG, GN eller STJ. Flick-a, häng-a, sväng-a, ugn-ar-na och stjär-na.

ovanstående information är hämtad från sajten

http://www.grundenisvenska.se/stavelser.php

Stämmer det?

Jag håller på och försöker klura ut hur en blankvers är uppbyggd. Att "känna stavelser" fungerar inte för mig, utan jag måste försöka räkna dem utifrån någon slags logik. Går det att räkna versmått med logik eller måste dessa "kännas"? Nedan inf från Wikipedia om blankvers. Någon som kan förtydliga hur versmåttet fungerar?

Ur Shakespeares Hamlet:

To be/ or not/ to be/ that is/ the quest/ion.

Dock är den vanliga svenska översättningen av ovanstående rad inte en korrekt blankvers då den innehåller en jamb för mycket:

Att va/ra el/ler in/te va/ra det/ är frå/gan.

En översättning på korrekt blankvers skulle istället kunna vara:

Att va/ra el/ler in/te, det/ är frå/gan.

Annons:
raphanus
9/23/11, 12:44 AM
#1

#0 - Just när det gäller exemplet från Hamlet, bör du känna till, att hans kända monolog i den mest använda svenska översättningen inte börjar med en hel versrad, utan i slutet av en versrad som delas av två talande personer. I min utgåva står monologen uppställd så här:

HAMLET:

Att va-
ra eller inte vara, det är frågan.
Månn' ädlare att lida och fördraga…

Blankversen är femtaktig och jambisk, och kan ha hyperkatalexis:

Det här är tekniskt sett en skaplig blankvers.
Den låter enkel, osökt och naturlig
och har i alla fall poetisk verkan
ifall den deklameras med förstånd.

I ovanstående exempel består sista raden av fem rena jamber, medan de tre översta raderna har hyperkatalexis, alltså trycksvag överskjutande stavelse i radslutet.

raphanus
9/23/11, 1:08 AM
#2

En stavelse innehåller alltid en vokal.
Detta stämmer i stort sett för rikssvenska, men i en del dialekter kan till exempel n vara stavelsebildande. som i vattn och båtn. Även i många andra språk kan konsonanter vara stavelsebildande, som i engelskans little och serbiskans srpski.

Ett ord har lika många stavelser som det har vokaler.
Detta stämmer möjligtvis för rent svenska ordrötter med äktsvensk stavning, men de är knappast representativa för modern svenska. Yoghurt har tre vokaler, men bara två stavelser och aioli har fyra vokaler, men bara tre stavelser.

De ljud som sägs tillsammans i ett ord bildar en stavelse.
Detta är en regel som snarare förvirrar än vägleder. Vi uttalar orden olika beroende på person, och de ord som en talare uttalar tillsammans, kanske inte uttalas tillsammans av en annan talare.

En konsonant skall om möjligt inleda en stavelse.
Detta gäller ordrötter som inte kan delas upp i mindre beståndsdelar, såsom bin-da eller väs-ka. Vi delar här inte gärna in stavelser enligt modellen bi-nda och vä-ska. Dock kan flera konsonanter än en naturligtvis inleda en stavelse, såsom i be-strida eller bi-njure.

Du kan inte dela på bokstäver, som tillsammans bildar ett ljud. Exempel: CK, NG, GN eller STJ. Flick-a, häng-a, sväng-a, ugn-ar-na och stjär-na.
Även detta är en regel som snarare kan förvirra än vägleda. Många uttalar rn i ugnarna och stjärna som ett ljud, vilket alltså skulle kunna hålla som argument för indelningen ugn-arn-a och stjärn-a.

Ephraim
9/23/11, 1:42 AM
#3

Det stämmer ungefär även om jag i princip håller med om raphanus invändingar. Det viktiga att komma ihåg är att det är uttalet som räknas och inte stavningen. Så tänk inte så mycket på att dela upp bokstäver som att dela upp ljud.

Jag tror det är bra att ha någon slags teoretisk förståelse för hur en stavelse är uppbyggd. Den viktigaste enheten i stavelsen är kärnan som i svenskan alltid består av en och endast en vokal. Konsonanter som kommer före kärnan tillhör ansatsen och de som kommer efter tillhör kodan. Varje stavelse måste innehålla en och endast en kärna, men ansatsen och kodan är inte obligatoriska.

Så i svenskan stämmer det att ett ord har lika många stavelser som det har vokaler eftersom varje vokal bildar en egen stavelsekärna. Notera dock att vokal i sammanhanget inte syftar på "skriven vokal" utan på "fonologisk vokal". "Sta-tion" har två och inte tre stavelser eftersom att "ti" uttalas som en konsonant. "Variation" kan nog uttalas på olika sätt, med antingen tre eller fyra stavelser: "var-ja-tion" eller "var-i-a-tion". Var uppmärksam på fall där "i" uttalas som en konsonant, /j/ ord med stumma vokaler etc. Sen finns som påpekats i #2 svenska (och engelska) dialekter som tillåter stavelsebildande vokaler, eller för den delen diftonger (vilket kan ses som två vokaler i samma stavelsekärna) så för dessa är systemet inte lika "snyggt".

Det svåraste att hantera är konsonanter som ligger mellan två vokaler. Ska de ligga i kodan till den föregåense stavelsen eller i ansatsen till den efterföljande? Ibland finns det uttalsmässiga skäl att välja det ena men ofta är det mer en konvention. Just denna övning är inte dock så viktig om du vill förstå versmått på svenska (det har större betydelse på latin och forngrekiska).

Det viktigaste är istället att du kan identifiera antalet stavelser och vilka som är betonade. Om du väljer att dela upp orden enligt 1 eller 2 nedan är sak samma. Betonade stavelser är fetstilta.

1. Att va-ra el-er in-te, det är frå-gan.

2. Att va-ra ell-er int-e, det är frå-gan.

En viktig regel i de flesta svenska dialekter är dock att betonade stavelser med kort vokal i kärnan alltid måste ha en koda (alltså sluta med en konsonant).

Hursomhelst. Blankvers är som du vet "ett femfotat orimmat jambiskt versmått". En jamb består av två stavelser. I svensk och engelsk poesi består jamben av en obetonad stavelse följd av en betonad. I klassisk grekisk och latinsk poesi var det fråga om en kort stavelse följd av en lång, men på svenska och engelska är betoning mycket viktigare än längd.

Så vi kan dela upp raden i sina versfötter: fem jamber, plus en extra obetonadstavelse på slutet.

3. Att va || ra el || ler in || te, det || är frå || gan

Jag tror att du kan använda logik för att förstå blankversen, utan att "känna stavelser". Kolla på vokalerna eftersom det är de som utgör stavelsekärnan. Det är inte så viktigt vilken stavelse du menar att konsonanterna tillhör. Och tänk på att det är uttalet som räknas och inte stavningen.

Möjligen kan du behöva "känna" för att avgöra var betoningen ligger. Vanliga enstaviga ord kan som synes ovan vara både betonade ("det" och obetonade ("att", "är"). Det är alltså metern som avgör om de är betonade eller inte. Tvåstaviga ord är dock inte lika flexibla. "Frågan" kan knappast vara något annat än betonat på första stavelsen.

parsley
9/26/11, 1:40 PM
#4

Tusen tack för era svar. Glad

Jag har haft problem med det här sedan jag gick i förskolan. De små barnen skulle sitta i en ring på golvet och klappa rytmen och stavelserna i varandras namn. Vissa korta namn är ju faktiskt enstaviga, t ex Ann och Per, men Pia och Mia är det inte. Ändå sa lekskolefröken att Pia och Mia är så korta namn att de  är enstaviga.

raphanus
9/26/11, 8:02 PM
#5

#4 - Aja baja, lekskolefröken, så får man inte säga!

Upp till toppen
Annons: