Etiketterskriftspråk-ortografifonologiochfonetikspråkförbistringroligt
Läst 98 ggr
raphanus
2021-05-27, 16:57

När kinesiskan blev för obscen för ryssarna

Några år innan jag började läsa engelska lärde min mormor mig meningen "I buy a pink sheet". Jag kunde naturligtvis inte föra ett normalt samtal på engelska eller ens sätta in meningen i ett logiskt sammanhang, men jag litade förstås på att mormor inte bara grep något ur luften, utan att det på engelska faktiskt finns en mening som låter så lustig. Aj baj ö pink skit, liksom. Ju fler kontaktytor människor från olika språksamfund får med varann, desto mer oundvikliga blir dock sådana här sammanträffanden. Så länge vi kommer i kontakt med främmande språk, kommer vi också att stöta på ord och meningar som låter som något annat än det de är tänkta att betyda. Vi är förstås olika bra på att hålla masken när vi konfronteras med sådana här ord eller uttryck. För en del passerar de obemärkt förbi, men för en del kan de ju till och med väcka obehag.

Det finns nog en och annan svensk som drar på munnen åt det danska efternamnet Bøgballe. Själv skrattade jag, när jag hade lärt mig lite mera engelska, väldigt mycket åt vitsen där en engelska får syn på en skånsk pojke och förtjust utbrister "Oh! What a handsome face!", varvid pojkens bror bredvid svarar "Nej, det var jag!". Ester kanske fnissar om de hör någon säga "Vi ska sitta och vänta" på svenska. Och så kan det ju hända att en och annan kines tycker att det är festligt, eller kanske lite pinsamt, att nybörjare heter newbie på engelska.

Hösten 2019 började jag läsa kinesiska (mandarin)Tallinns universitet. De flesta av mina klasskamrater var ester, men eftersom Estland är granne med Ryssland och Estland också bebos av en ryskspråkig minoritet, är ryska inte helt obekant för ester i gemen. Jag slet själv med att försöka inhämta det nya språket genom mitt inneboende svenskspråkiga filter, så först reagerade jag inte alls på ordet 回 (huí), som betyder att återvända. Men jag har också läst ryska en gång i tiden, så när en av mina estniska och uppenbarligen ryskspråkiga klasskamrater började skratta bakom mig när hon fick höra ordet, tänkte jag ett steg till och insåg att ordet 回 ju låter som ett obscent ord på ryska. Det här var förstås bara ett av många ord vi fick lära oss på kursen, så den här lilla incidenten drunknade efter ett tag i andra bryderier rörande kinesiskstudier.

När man återger kinesiska namn med latinska bokstäver, alltså de bokstäver man till vardags använder för att skriva svenska med, gör man det ofta enligt ett transkriptionssystem som kallas pīnyīn. Stavningsreglerna i pīnyīn kanske inte verkar så logiska i förstone, men erbjuder ändå en relativt bekväm genväg förbi de kinesiska skrivtecknen till kunskap i hur man säger något på mandarin. Ryska skrivs dock traditionellt med kyrillisk skrift, så när man återger kinesiska ord i skrift där, använder man ett annat system än pīnyīn. Det vanligaste lär vara det som kallas Palladius transkriptionssystem, som utarbetades av sinologen Pjotr Kafarov (1817-1878), som munk även kallad Palladius. Jag använder själv detta system ytterst sällan, men eftersom jag nu har läst både ryska och kinesiska, har jag förstås inte kunnat undgå att stöta på det.

En dag tog jag mig före att studera Palladius system lite närmare. Det har förstås en radda regler, precis som pīnyīn. Dessa finns prydligt presenterade till exempel på ryska Wikipedia. Rikskinesiskans ng-ljud, som uttalas precis som ng-ljudet i svenskans ringa eller tunga, finns inte på ryska, men återges med den ryska bokstaven н (=n). Rikskinesiskans n-ljud, som närmast uttalas som n-ljudet i svenskans rinna eller tunna, återges i ryskan som нь (=nj). Ja, så där håller det på i största allmänhet med uppräkning av regler, tills man kommer ned till det särskilda avsnittet Återgivning av stavelsen hui:

Stavelsen hui uttalas som [xuəi], i ledig stil och vissa dialekter [xui], vilket i kyrillisk skrift återges som хуэй för att undvika missljud. I ortnamn stavas ifrågavarande stavelse i regel хой (=choj). Vissa skribenter tillämpar felaktigt en bokstavlig translitteration från pīnyīn, vilket leder till translitterationsvarianter som Аньхуй (Ānhuī) och хуйцзу (huízú).

Stavelsen hui förekommer i kinesiska som förnamn, efternamn eller delar därav. Det är även namnet på ett folkslag och en av kinesiskans dialekter.

Jag är kanske naiv, men jag tycker att det är lite överbeskyddande att skriva ett särskilt kapitel om en enskild stavelse, bara för att den kan tolkas som ett obscent ord. Det vore, enligt mitt förmenande, lite som att i en lärobok i engelska varna för att det i engelskan finns ord som kiss och buys och namn som Pippa och Pitt. Men samtidigt lyfter jag på hatten åt att Wikipedia ändå lyfter fram företeelsen. Det gav mig nämligen ett gott skratt! Med min livliga fantasi föreställer jag mig nämligen hur Palladius, lärd och from, satt och mödosamt systematiserade kinesiskans stavelsestruktur, tänkte ut hur den skulle kunna presenteras i kyrillisk skriftdräkt och plötsligt insåg att: "Nej! Det här går ju inte! Kinesiskan låter ju visserligen så här, men det här kan jag helt enkelt inte presentera för en ryskspråkig publik! Jag måste hitta på en säkrare lösning!"

  • Redigerat 2021-05-28, 07:07 av raphanus
svenake
2021-06-16, 00:19
#1

Tja, en del engelsmän ler lite när dom kommer till Sverige och ser vägskyltar med texten "FRI FART"

raphanus
2021-06-16, 05:53
#2

#1: och INFART och UTFART förstås. För att inte tala om SLUTSTATION.

Upp till toppen