Det verkar som svenskan börjar växa ur sina kläder och blickar lystet mot ungerskans, estniskans, turkiskans och finskans garderober. I de fyra sistnämnda språken kan man nämligen säga motsvarigheter till saker som "Den som spar, han har" eller "Each person has the right to demand his rights and liberties proclaimed in this Declaration, independently of his sex, ethnic origin or religious belief" eller "När Gud skapade mannen, skojade hon bara" utan att någon könsbestämd grupp känner sig förfördelad. När man uttrycker sig på ungerska, estniska, turkiska och finska, måste man nämligen inte hela tiden tala om huruvida en omtalad person är man eller kvinna. På samma sätt som man på svenska kan gömma en persons kön i ett "jag" (den talande) eller "du" (den tilltalade), kan de där fyra språken uttrycka svenskans "hon" och "han" (de omtalade) med ett könsneutralt pronomen.

Så tidigt som 1966 föreslog en Rolf Dunås införandet av ordet hen som beteckning för en icke könsbestämd, omtalad person. 1980 kom Byggforskningsrådets rapport Att värdera byggd miljö i artikeln Värderingsmoment i planeringsprocessen av Rolf H Reimers, som konsekvent använder det könsneutrala hen i sin text. 1994 följde riksdagsstenografen Hans Karlgren efter med samma förslag som Rolf Dunås. Och i år kom Jesper Lundqvists barnbok Kivi och monsterhund, där pronomenet hen tar klivet in i litteraturen på allvar.

När jag skriver, kan jag tycka att det är väldigt behändigt att kunna ta till pronomenet hen. Ibland är det oväsentligt att bestämma könet på en omtalad person, och då kan det vara skönt att slippa ty sig till alternativ som "han/hon", "hon eller han" eller "h*n". Jag vet att *hen* och de föreslagna oblika formerna henom och hens i mångas ögon kan se ut som felstavade ord, men jag tror att det bara handlar om att vi som läser svenska måste lära oss nya ord. Och har vi redan lärt oss ord som sputnik och dator, så kan vi ju lika gärna lära oss hen. Eller, för att vara mer exakt, att ordet hen har fått en ytterligare betydelse. Innan hen slog igenom som pronomen, fanns det redan som substantiv i betydelsen brynsten.

När jag pratar är jag mindre entusiastisk över pronomenet hen. Jag menar nämligen att ett ord måste smälta in naturligt i sin omgivning för att kunna fungera bra, och jag uppfattar inte att hen gör det. Själv talar jag en dialekt där jag ofta slopar h i början av orden han och hon, och jag har för mig att denna talspråkliga förenkling är rätt vanlig i många varianter av svenska. Jag kan säga till exempel: "Ha ru sett att on a köpt paprika?" eller "Kom an inte in på klubben igår?". Dock har jag svårt för att tänka mig att någon redan tyr sig till ett såpass slappt uttal av pronomenet hen, att hen tillåter sig att slopa ordets h utan vidare. Hen verkar fortfarande vara ett ord, som man uttalar nästan med händerna i sidorna och avslutar med stängda ögon och en smackning för att verkligen ge stuns åt det man säger. Det finns också ett praktiskt problem med att slopa h i hen, och det är att det i sin stympade form inte går att skilja från pronomenet en, alltså objektsformen av det opersonliga pronomenet man!

Jag anser att pronomenet hen lider av barnsjukdomar, men följer dess mognadsprocess med spänd förväntan. Och den som lever, hen får se hur det tas emot av framtiden.

(Inlägget publicerades ursprungligen på en annan webbplats den 5 mars 2012)