Ett ord som vitlökssås är ganska okomplicerat att förstå, fast det består av inte mindre än tre komponenter. Det är egentligen ingen match att begripa att vitlökssås är en sås gjord av lök som är vit. Det finns dock en hel del ord som inte visar vad de betyder på ett lika tydligt sätt. Det är inte en lika stor självklarhet vad en konferencier gör. En konferencier kanske befinner sig på en konferens, men det behöver inte alltid vara så. Någon gång har någon kvicktänkt person kommit på att man i stället kan kalla en konferecier för en kom-fram-och-säg, ett ord som uttalas nästan likadant som konferencier, och på så vis kan man lättare förstå vad ordet betyder. En konferencier är ju en person som kommer fram och säger någonting mellan olika programpunkter. Kom-fram-och-säg är ett exempel på vad man brukar kalla folketymologier. Etymologi är läran om ords härkomst, och folketymologier är sådana förklaringar som frodas bland folket, den breda massan, till skillnad från bildningseliten, som gör anspråk på den rätta och adekvata kunskapen.

Det finns många målande folketymologier i språken. Har man otur, kanske man drabbas av ryggmatism. Och talar man engelska, kanske man har hört talas om ett åldringsbehäftat begrepp som oldtimer's disease. Begreppen är lätta att komma ihåg - ryggmatism känner man av i ryggen och oldtimer's disease får man på gamla dagar.

Hjerneteppe är vad en norsktalande kan säga sig få när personen i fråga drabbas av hjärnsläpp, eller på lite modernare svenska, blackout. Ordminnet sviktar helt enkelt, och namnet på den där sångaren, filmen, popgruppen eller udda filuren nere i hamnen är som bortblåst. Till och med för en svensktalande utan ens rudimentära kunskaper i norska är det lätt att förstå ordet. En hjerneteppe täpper till hjärnan precis som en nästäppa täpper till näsan. Busenkelt, alltså. I alla fall om den breda massan får bestämma. Bildningseliten har en helt annan uppfattning om just det ordet.

De som gör anspråk på den rätta och adekvata kunskapen vill gärna göra gällande att hjärnsläppets norska motsvarighet ska stavas jernteppe. Alltså: Jeg husker ikke hva den forretninga heter! Jeg får jernteppe! Skillnaden i stavning och uttal är minimal, men skillnaden i betydelse är ofantlig. Jernteppe är vad man på svenska kallar järnridå, alltså antingen en brandskyddsinrättning som kan fällas ner mellan scen och åskådarutrymmen på teatrar eller exempelvis den hårdbevakade gränslinje, som efter andra världskriget omkring 1945 började avskilja det kommuniststyrda Östeuropa från Västeuropa fram till 1989.

Här har vi exempel på hur ett ganska trivialt fenomen kan beskrivas på vitt skilda sätt i två språk som annars är rätt så lika. I svenskan talar man om hjärnsläpp - att hjärnan släpper sitt grepp om vad som är riktigt och rätt, och i norskan om jernteppe - att en järnridå går ned mellan minnesfunktionen och den talandes vilja att uttrycka det riktiga och rätta. Dock bör man notera, att järnridå inte har slagit rot i det svenska språket i den här betydelsen. En svensktalande som säger Jag kommer inte ihåg vad det företaget heter! Jag får järnridå!, möts sannolikt bara av förvirrade reaktioner.

Min tes här är att ordet jernteppe i betydelsen tillfällig minnesförlust har kunnat slå rot i norskan just för att det av ljudlikhetsskäl så lätt går att associera till hjerne, och kanske till och med till teppe, som förutom ridå kan betyda att stoppa eller stänga något med en tapp. Bildningseliten kan säga hur mycket de vill att ordet ska stavas utan h och utan binde-e, men det är onekligen fortfarande lättare att associera fenomenet till hjärnans funktion än till politiken i Östeuropa. Och skulle det norska ordet jernteppe i betydelsen tillfällig minnesförlust till äventyrs slå rot i svenskan, skulle det nog bara finnas ett sätt att stava det på - med h. Knappast någon svensktalande utan rudimentära kunskaper i norska skulle nämligen spontant associera känslan av en tilltäppt hjärna till metallen järn.

(Inlägget publicerades ursprungligen på en annan webbplats den 13 februari 2012)