Jag säger "Aljaska" de få gånger jag pratar om denna delstat. Googles AI-översikt (som brukar kunna ha fel om det mesta) hävdar dock att "Uttalet av Alaska på svenska är ungefär al-AS-ka, med betoning på den andra stavelsen."

I min barndom var Mallorca ett nytt allmännare resmål, och då fanns det en falangstrid mellan företrädare för uttalen Mallorca- respektive Malljorca.

Lite kuriosa: inte sällan hör man uttalet "Kallijanka" om en viss känd seriefigur.

Aldrig hört någon säga Aljaska.

Att dubbel-L uttalas i Mallorca är enklare att förstå efter som LL faktiskt låter som J på spanska.

Ja, jag är också uppvuxen med "Aljaska".
(Och säger "Kallijanka på julafton", däremot heter seriefiguren naturligtvis Kalle Anka. Nej, det är inte logiskt. 😅)

Har hört uttalet Aljaska, men kan inte minnas att jag själv sagt det någon gång. Brukar säga Alaska. Det är ju så det uttalas på engelska.

Mallorca uttalas Majorca på spanska, såvitt jag minns från spansklektionerna för lääänge sedan. 😊 Fast i Stockholm heter det ju Mallis, och det uttalet har väl spritt sig även i resten av landet.

#4 "Mallåkra" har väl resmålet en aning nedsättande också fått heta ibland. 😉

#5: Ja, kärt barn har många namn. 😊

Alaska tillhörde ju Ryssland innan det såldes till USA och ”Aljaska” kommer helt enkelt av det ryska namnet (Аля́ска). Sen levde väl den gamla formen kvar i svenskan ganska långt efter att området blivit amerikanskt (1867), och då särskilt i tal. Man har kunnat skriva ”Aljaska” förr också men där blev nog det nog ovanligt tidigare än i tal, och ersatt av den engelska formen. Engelskan har dock lånat ordet från ryskan, som i sin tur lånat det från ett aleutiskt uttryck.

#7: Ja, vid en tillbakablick känns den ryska kopplingen rimlig.
Kanske tillhör man den sista generationen som fått "Aljaska" med modersmjölken…?

#1, #2, #4: Uttalet av Mallorca med ”lj” kommer av att ”ll” förr uttalades ungefär så på spanska, eller mer exakt som ett s.k. palatalt eller muljerat l, som ”lh” på portugisiska, ”gli” på italienska och ”ll” på katalanska. Idag har detta språkljud sammanfallit med ljudet som stavas ”y” för mer än 90 % av spansktalande (s.k. yeísmo), men jag tror det var relativt nyligen (1900-talet) som detta sammanfall blev vanligt. När svenskarna började resa till Mallorca i större omfattning kan det gamla uttalet fortfarande ha varit vanligt.

Just namnet Mallorca borde egentligen inte ha ”ll” språkhistoriskt sett, utan detta verkar ha uppkommit som ett missförstånd. Förr kunde man skriva ”Majorca” på svenska (detta är fortfarande vanligt på engelska), inte p.g.a. dagens spanska uttal utan för att det är en äldre och mer ursprunglig form av namnet.

"El Niño" har jag bara hört uttalas "svenskt" en enda gång. Än så länge….

#9 Ja , det var just den osäkerheten om uttalet av Mallorca som drabbade många svenskar som reste dit för första gången i mitten av femtiotalet (#1), de språkkunniga och senare generationers vana resenärer kunde och kan förstås det rätta uttalet. Och premiärresenärerna kunde det nog när de återkom från resan. 😉

Länk.

#11: Då är ju frågan vilket uttal som svenskarna fick lära sig var det rätta på 50-talet. Fick de lära sig att säga ”Maljorka” eller ”Majorka”? Videon i länken är ju väldigt nutida!

Det vore också intressant om det är någon som studerat spanska i Sverige på 60-, 70-, och 80-talen, vilket uttal av ”ll” fick man lära sig då?

#12: När jag försöker dra mig till minnes hur jag först hörde ordet uttalas (kan ha varit sent 50-tal), har jag bestämt för mig att man sade "Maljorka". Åtminstone hemma….

#12: Vet inte hur det var på 50- och 60-talen, men på 70-talet så uttalades Malljorka. Åtminstone i Skåne.

#12 En äldre brors kompisar drog till Mallorca i slutet av 50-talet. Jag vill minnas att de (redan innan utresan) använde benämningen Malljorca och faktiskt fick utstå en del hån för det.

^{Det bifogade länkinslaget är av nyare årgång, det stämmer. Jag tyckte att det ändå passade här, eftersom det är lite mer populärt hållet än beskrivningar av "palatalt eller muljerat l".}

Det lite petiga påpekandet att uttalet var ett palatalt/muljerat l kommer av att detta faktiskt inte är detsamma som /lj/, och att denna distinktion är (var) betydelseskiljande i spanskan. Kombinationen /lj/ finns fortfarande i spanskan i ord som ”liana” (’lian’) uttalat /ˈljana/. Detta måste skiljas från det gamla uttalet av ”llana” (’slät’ i feminin form) som /ˈʎana/ med palatalt/muljerat l (som i sin tur måste skiljas från det nya uttalet som beskrivs i videon).

På motsvarande sätt skiljer spanskan mellan ”taña” (böjningsform av verbet ”tañer”) som uttalas /ˈtaɲa/ med palatalt/muljerat n, och ”Tania” (ett namn) som uttalas /ˈtanja/ med kombinationen /nj/. Ett tredje uttal har kombinationen ”ny” i ord som ”enyesar”, som såvitt jag förstår kan uttalas på ganska många olika sätt beroende på dialekt.

För att anknyta till #10 uttalar svenskar nog normalt ”El Niño” mer som om det hade stavats ”El Ninio”. För svenska öron är det väl svårt att uppfatta skillnaden.