Jag har alltid uppfattat vart som en sammandragning av ordet varåt eller var åt, och då är det ju inte svårt alls att förstå när det skall användas.

Jag är en gammal "boomer" och min språkkompass formades i mitten av 50-talet.
För mig åsyftar "vart" själva målet, destinationen, och inte riktningen.
Samma sak med den gamla formen "varthän".

Självklart ges ju en riktning när man vet vart man är på väg, men det är sekundär information.
V-ordet åsyftar en målpunkt.

…dvs i min värld….🙂

#1: Etymologiskt stämmer det, men det är en minst tusen år gammal sammandragning. Uppfattar du att vart, varåt och vartåt betyder exakt samma sak? Och om du skulle fråga någon ”Vart åkte du?”, förväntar du dig då att personen ska svara ”mot Stockholm” eller ”till Stockholm”, eller är båda svaren lika bra?

#3: Ja, för mig är de lika bra, men är vartåt ett riktigt uttryck?

#2: Intressant! Det stämmer ju att uppgiften om mål ofta sekundärt ger information om riktning, vilket väl är ett skäl till att skillnaden mellan dem ibland kan vara mindre tydlig.

#4: Tack, då är jag med!

Vartåt (eller vart åt) är en etablerad form, men i alla fall i skrift tror jag att den är vanligast att använda i en mer mer abstrakt, överförd betydelse: ”han vet vartåt vinden (=opinionen) blåser/vartåt det barkar/vartåt det lutar i frågan”. Eller om man ska ha en verklig fråga ”Vartåt barkar det?”

En konkret rumslig användning förekommer dock också, men för egen del tror jag inte jag använder ordet så särskilt ofta. Möjligen finns det dialektala skillnader.

Jag tror vart efterfrågar mål för mig. I alla fall i första hand. Frågar jag efter riktning skulle jag nog säga åt vilket håll.

#7: Men vart är en förkortning av vartåt - och det betyder "åt vilket håll". Det heter "var är du", men "vart skall du", där kan iofs vart betyder både riktning och mål. Men aldrig "vart ligger det".

#8: Jo man kan säga vart ligger det och då mena riktning.

Det handlar alltså vad man menar och inte slaviskt upprepa en ordkombination.

#8: Även om det är en förkortning från början kan det väl ha ändrat betydelse? Vartåt låter för mig mer som riktning än vart. "Vart skall du" låter som att man är mest intresserad av målet med resan. Men du kanske har rätt i att man kan svara med riktning också. Blir osäker…

På "min tid" skulle ordet "vartåt" renderat en röd anmärkning i kanten.
Ett "icke-ord" som skulle ha fått vilken lärare som helst att resa ragg….

Tiderna har förändrats…..

#10: Intressant synpunkt att vart i första hand efterfrågar mål, men kanske också skulle kunna efterfråga riktning. Man får ju komma ihåg att en fråga ofta kan ge mottagaren möjlighet att svara på flera sätt.

Det är lite en sanning med modifikation att vart är en förkortning av varåt, det är egentligen en sammandragning av ett fornnordiskt eller rent av urnordiskt hwar at. Nu är förstås hwar och at äldre former av var och åt men det är värt att framhålla att det är en mycket gammal sammandragning. I sammanhanget är det nog inte oviktigt att at hade kort vokal på den tiden. T-et i slutet av hit och dit har troligen samma ursprung, och di- i dit kan ursprungligen vara samma ord som ty.

#11: Har du något särskilt minne av att någon lärare eller ”språkpolis” har rättat någon som använt vartåt? Jag ifrågasätter inte att uppfattningen kan finnas och ha funnits att vartåt är ett ”icke-ord” (särskilt som två personer i tråden har ifrågasatt ordet!) men jag är lite nyfiken på varifrån den uppfattningen kommer och hur spridd den är.

Om man slår i ordboken finns det inget som tyder på att vartåt inte skulle vara etablerat i standardspråket sedan länge. Vartåt ihopskrivet är belagt i skrift i svenskan åtminstone sedan 1700-talet, och särskrivet åtminstone sedan 1600-talet. Ihopskrivet finns det upptaget i senaste upplagan av SAOL från 2015 och har funnits med sedan första upplagan från 1874. Det fanns även med ihopskrivet i Dalins ordbok från 1850–53. Nu har jag inte kollat varje upplaga av SAOL, men det fanns i vart fall med i 9:e upplagan från 1950 och 10:e upplagan från 1973 så jag utgår från att det alltid har funnits med. Jag kan inte se att det någonsin är markerat som vardagligt. I Svenska akademiens grammatik från 1999 står att ”de interrogativa adverben var, vart, när, hur, varifrån, vartåt och varför är stilistiskt neutrala”.

#13: Av naturliga skäl är minnena inte kristallklara. Jag började småskolan 1955.
Dock minns jag ganska klart hur "var" och "vart" penetrerades ganska grundligt ( #2), vilket då ansågs viktigt.

Anledningen till att ord som "vartåt" inte godkändes i skriftspråk, var att det inte ansågs vara "snygg svenska".
Att det ansågs "provinsiellt", och inte lämpade sig för skrift på rikssvenska.
Det var helt enkelt "inte så snyggt"…

Att ordet skulle ha gamla anor, var inte något som togs upp över huvud taget.

Det kan förstås höra till saken, att den aktuella lärarinnan var till åren kommen, och torde ha fått sin utbildning under ett mycket tidigt 1900-tal….

#14: Intressant! Har du någon uppfattning om uttryck i stil med vartåt lutar det i frågan? eller han vet vartåt det barkar?

Egentligen tror jag inte att vartåt används särskilt ofta i konkret rumslig bemärkelse i dagens skrivna svenska heller. Jag hittar få sådana belägg vid en snabb sökning. Så på det sättet var din lärarinna kanske ganska modern!

De nutida skriftliga belägg man hittar på vartåt är i stället oftast sådana mer abstrakta användningar som i vartåt barkar det? osv. Hittade även en krönika från 2010 med rubriken ”Vartåt går Mona Sahlin?” Det handlar alltså typiskt sett om en opinion, politik eller samhällsutveckling snarare än om en riktning i det fysiska rummet.

Några belägg för rumsliga användningar hittar man dock fortfarande. Det kan stämma att den användningen i tal är mer levande i vissa dialekter, dock är jag osäker på var. Eftersom jag hittade några mer eller mindre konkreta användningar av vartåt i finländsk tidningstext så undrar jag om det kanske är mer levande i Finland.

#14: Är imponerad att du kommer ihåg något från de första skolåren!

Jag började också skolan 1955, och min lärarinna var gammal, men det enda jag minns är att hon var oerhört snäll. På något sätt gav hon mej en väldig läslust som gäller än i dag. Den lärare som fick mej att använda "mej" "dej" "sej" och "dom", var en svensklärare i Karlskrona, 1963, Erik Pegelow, som sa att det var OK, men endast om man var konsekvent. Och det försöker jag vara. Och det är också OK att starta en mening med "Och". :)

#16: Ja, vissa saker biter sig fast, av någon anledning, även om det givetvis bara är fragment…

Om man slår i SAOB, för att se hur orden använts historiskt, anges uttryckligen för vart en betydelse som avser både riktning och mål, vilket ju verkar vara i linje med mångas språkkänsla än idag. Samma sak anges också för dit och hit, och där anger exempel som kom närmare hit och just nu vänder han ansiktet hit som känns lite mer som riktning än mål. Jag har dock en känsla av att riktningsbetydelsen är mindre vanlig än målbetydelsen i nutida svenska.

SAOL anger också för vartåt att det används i synnerhet med tanke på riktning snarare än mål, och varthän att det används i synnerhet med tanke på mål snarare än riktning.

Utifrån det kan man ju konstruera ett ganska snyggt system.

Som variant till vartåt får man väl lägga till varåt men det blir inte så snyggt i tabellen. Utg. står för utgångspunkt dvs. startpunkt för rörelse eller riktning från viss plats.

Jag är dock tveksam till att det är någon som har exakt detta system i sitt språkbruk idag.