Stavning av vokaler
Jag har studerat de svenska vokalernas historia, och slås av hur man i vissa fall har bytt tecken då ljudet har förändrats, t.ex. i -> e, u -> o & y -> ö, medan man i andra fall har behållit de traditionella stavningar, t.ex. olika stavningar av å-ljudet och ä-ljudet.
Det har skulle vilja veta, är hur väl modern stavning av å-, och ä-ljuden återspeglar äldre uttal. Motsvarar tecknet o för å alltid ett äldre o-ljud? Motsvarar tecknet e för ä i gammalstavningen alltid ett äldre e-ljud? Vilka ord har i fornsvenskan och fornnordiskan stavats/ uttalas med e resp. ä och o resp. å/a? Vilka mönster finns?
Förut hette Gävle Gefle. Och jag undrar om man inte sade "ge-fle" också? Dock är jag för ung för att kunna säga något definitivt om det.
Vet heller inte om denna artikel om ortnamnets vara och inte vara kan ge dig några svar eller ledtrådar på dina funderingar. Om inte annat kanske du finner det intressant åtminstone. :)
Intressanta tankar!
Svensk stavning är i och för sig delvis etymologisk men inte i sådan utsträckning att man alltid kan veta vilken vokal som fanns i fornsvenskan utifrån dagens stavning. För att veta detta får man helt enkelt slå i en ordbok, och då upptäcker man dessutom ofta att det fanns en del variantformer.
Du undrade lite om stavningen i fornsvenska och fornnordiska i övrigt, men den var relativt ostandardiserad och ganska varierande, och jag är lite för dåligt insatt i att tolka medeltida handskrifter för att gå in allt för djupt på det.
Men om vi bortser från hur man stavade i äldre handskrifter och fokuserar på uttalet kan man ändå se vissa mönster. Nedanstående gäller endast betonade vokaler – de obetonade är en historia för sig. Den fornsvenska stavningen här är normaliserad och motsvarar inte alls hur man skrev i medeltida handskrifter.
Till följd av en rad vokalförlängningar och vokalförkortningar i yngre fornsvenska kan man generellt säga att vokallängden i modern (standard)svenska (msv) säger ganska lite om vokallängden i äldre fornsvenska (fsv), särskilt som dagens standardspråk delvis hämtat sina former från olika dialekter.
Ord som hade kort a i äfsv har normalt kort a som i hatt (< äfsv hattẹr) eller långt a som i hat (< hat) i msv. Före vissa konsonantgrupper har äldre fornsvenskt kort a dock blivit kort å som i lång (< langẹr) eller långt å som i gård (< garðẹr). Jag kan inte komma på något sådant ord som stavas med o i msv, utan de brukar skrivas med å.
Ord som hade långt ā i äfsv har normalt kort å som i blått (< blātt) eller långt å som i blå (< blā). Normalt skrivs dessa med å i msv, men notera alltså att den bokstaven inte användes i fornsvenska handskrifter.
När det gäller kort o och långt ō i fsv får man för det första komma ihåg att båda uttalades mer som ett modernt å-ljud än modernt o-ljud. Det var genom den s.k. stora vokaldansen som långt ō i yngre fornsvenska kom att uttalas högre i munnen, som ett modernt o-ljud. Detta skedde dock inte för kort o i äfsv.
Ord med långt ō i äfsv har normalt stavningen o med kort eller långt o-uttal i msv, t.ex. skog och bonde.
Ord som idag stavas med o men uttalas med ett å-ljud hade normalt kort o i äfsv (såtillvida det inte är fråga om lånord). Detta gäller exempelvis sova, lov (tillåtelse) och kol med lång vokal i msv, eller gott och bock med kort vokal i msv. Inte sällan hade de en variantform med kort u i fsv. Emellertid finns det också en stor grupp ord som hade kort o i äfsv men som stavas med å i msv, exempelvis låga, båge, håg och hål. Det finns även vissa ord som idag har o-uttal snarare än å-uttal men som går tillbaka på äfsv kort o som tidigt förlängdes, t.ex. bord.
När det gäller e och ä kan man nog säga att för det fall att vokalen var lång i äfsv och har förblivit lång i msv så går långt e i msv normalt tillbaka på långt ē i äfsv, och långt ä i msv normalt tillbaka på långt ǟ i äfsv. I alla andra fall har dagens stavning ganska lite samband med vilken vokal som fanns i äfsv. ”Gammalstavningen”, om man menar stavningen under 1800-talet, återger inte heller den fornsvenskans vokaler särskilt väl. Stavningen av e och ä har helt enkelt varit instabil under en lång tid. Notera också att bokstaven ä inte användes i medeltida nordiska handskrifter, möjligen med något sent undanta. Dock användes æ även i Sverige.
Du undrade också om fornnordiska i övrigt, och där kan man väl säga att fornvästnordiska (fornisländska och fornnorska) kan skilja sig en del från fornsvenska i fråga om dessa vokaler. Det finns dock inte utrymme i detta inlägg för att gå in mer på hur de fornvästnordiska vokalerna förhåller sig till de fornsvenska.
Starta ny diskussion
