Det beror ju lite på vilken tidsperiod vi pratar om, men nedanstående beskriver lite hur verben böjdes i äldre fornsvenska (1225–1375). Sen får man väl tänka att det blev mer och mer likt modern svenska efter det, och att distinktioner långsamt försvann. Dock har det förekommit rätt stor historisk och dialektal variation.

Notera att stavningen är menad att i första hand återge uttalet någorlunda, och förhoppningsvis är den hyfsat självförklarande. Den återspeglar inte alls hur orden faktiskt stavades i fornsvenska handskrifter, där det också fanns en mycket stor variation.

Nedanstående är sex verb i presens indikativ. De första fyra verben är svaga och motsvarar alltså moderna älska, kräva, föra och tro. De två sista är starka för jämförelse, och motsvarar alltså moderna vika och _läsa.

Här är samma verb i presens konjunktiv.

I preteritum indikativ hittas följande former.

I preteritum konjuktiv hittas följande former.

I imperativ, slutligen, hittar vi följande former.

Det kan nämnas att det i yngre fornsvenska och äldre nysvenska förekom att andra person pluralis hade ändelsen -(e)r (älsker! går!).

Även i fornsvenskan hade verben mediopassiva former med -s på slutet, de finns inte med i ovanstående tabeller men bildades ungefär som i dagens svenska.

Ovanstående former borde egentligen vara hyfsat bekanta om man känner till arkaiska former som har förekommit under senare perioder.

Notera också att de obetonade vokalerna i och u senare ofta blivit till e och o men också där har det förekommit stor variation historiskt. Om man vill använda arkaiserande former i modern svenska får man översätta älski till älske, älskaðu till älskado, wīkum till vikom etc.

Notera att det också finns en liten men viktig klass av preterito-presentiska verb, som inkluderar många hjälpverb. Dessa har ett eget sätt att böjas. Även verbet wära/wara (vara) är förstås ganska eget.

Vad gäller konjunktiven beror det väl också där på vilken tidsperiod du är intresserad av. Jag tror egentligen att du har täckt in de viktigaste användningarna, åtminstone i senare språkstadier. Det kan även nämnas att preteritum konjunktiv har kunnat användas i önskesatser, nämligen sådana där det är osannolikt eller omöjligt att önskan uppfylls (till skillnad från optativ användning av presens konjunktiv). Även presens konjunktiv verkar ha kunnat ha en konditional användning om man går tillbaka i historien.

En annan mycket viktig användning av både presens och preteritum konjunktiv är i bisatser som komplement till vissa verb, bl.a. sådana som uttrycker åsikter, tro, önskan, rädsla m.m. Ibland även anföringsverb. Jag vet inte om detta är vad du kallar ”riktig” konjunktiv. Dock verkar den här användning av konjunktiv ha försvagats i svenskan tidigare relativt tidigt. Den är ganska vanlig i äldre fornsvensk tid, men tappar därefter mark. Denna användning är dock alltjämt högst levande i isländskan.

Hursomhelst kan följande artikel kanske vara av intresse:
https://www.researchgate.net/profile/Jackie-Nordstroem/publication/291957773_Konjunktiv_i_fornsvenska_at-satser/links/56a7933a08aeded22e36eab4/Konjunktiv-i-fornsvenska-at-satser.pdf

För vidare läsning finns även Wessén, Elias, Svensk språkhistoria, som finns i tre delar och flera upplagor från olika år i mitten av 1900-talet. Del I är främsta källan för böjningsmönstren ovan. Del III är den som främst är intressant för användningen av konjunktiv. För detta, se även Mattsson, Gösta(1933), Konjunktiven i fornsvenskan (avhandling).

Fritt tillängliga på internet är också:
Noreen, Adolf (1918) Grunddragen av den fornsvenska grammatiken
https://digital.ub.umu.se/relation/509621
Noreen, Adolf (1904) Altschwedische Grammatik
https://archive.org/details/altschwedischegr00noreuoft

Vad gäller verbböjning kan noteras att engelska Wiktionary har böjning för många fornsvenska verb.
https://en.wiktionary.org/wiki/Category:Old_Swedish_verbs

Tack för givande svar. Jag skall kolla in länarna du gav. Kanske återkommer jag med några frågor till.