Det är ofta svårt att säga varför språk utvecklas på ett visst sätt. Det man dock kan säga om svenskan och tyskan är att båda härstammar från ett språk med betydliga friare ordföljd, eller rättare sagt en ordföljd som styrdes mer av informationsstruktur (vad som är ny respektive gammal information) eller poetiska hänsyn. Detta syns tydligt i tidiga språk från andra indoeuropeiska språkfamiljer, som latin, sanskrit och antik grekiska, men även tidiga germanska språk har större variation i ordföljden än vi ser idag. Det ser man bl.a. på runstenar och i isländska sagor, och i något mindre utsträckning i fornsvenska texter. De germanska språken har dock med tiden utvecklats mot en ordföljd som styrs mer av vilken funktion orden fyller i meningen (subjekt, objekt osv), även om det fortfarande finns viss flexibilitet. Detta gäller alla germanska språk, men av någon anledning har vi då inte fastnat för samma ordföljd(er). Sen har frekvensen av olika ordföljder förändrats över tid inom de olika språken, men inte på samma sätt.

I svenskan finns ju viss möjlighet att använda en ordföljd mer liknande tyskan, som i ”jag vill honom se” eller ”se till mig som liten är”. Om detta är tyskt inflytande eller en äldre ordföljd som levt kvar vet jag inte riktigt, troligen är det en kombination av båda. Den typen av ordföljd var dock betydligt vanligare förr, och används väl idag främst i poesi (inklusive julklappsrim).

Kanske från språkförbistringen i samband med Babelincidenten. Från ett enat språk skapades ett antal nya med en mångfald variationer. Säkert inte i något gott syfte utan med avsikt att splittra och förvirra. Men språken har dock gett en ny dimension till konversationens gåva. God Jul!