Du ser historiken här morn förekom redan för länge sedan.

https://www.saob.se/artikel/?unik=M_1261-0331.GK8z-0029

Är det inte lite dialektalt också?

Te mööra, sa min mormor 😉

Uttrycket har nog inte bara blivit kortare, ibland har det också blivit lite längre.

Jag tror egentligen inte att ordet morgon ”naturligt” (om uttrycket tillåts) i något skede har uttalats med ett klusilt (hårt) /ɡ/.

Ordet har i och för sig varit ännu längre och haft (minst) en stavelse till. Om vi spårar ordet tillbaka till urgermanskan hette det, i grundformen, något i stil med murɣinaz (eller kanske murɣunaz). Redan då hade ordet ett frikativt g ([ɣ], en tonande velar frikativa) vilket ordet fortsatte att ha i fornsvenskan, där det ofta skrevs gh.

Dagens svenska har ju inte kvar frikativt [ɣ]. I vissa ord blev det nog till klusilt /ɡ/ men ofta föll ljudet bort helt i tal, eller blev till /j/. Den typiska utvecklingen efter /r/ och /l/ är att det blivit /j/, vilket vi ser i ord som färg, älg och sorg.

I SAOB, som länkades i #1, kan man se att stavningar som morgienn och morgionn förekom under 1500-talet vilket kan tala för att uttalet med /j/, eller något förstadium, kunde förekomma då. Dock verkar detta inte ha etablerat sig, utan vi har istället i allmänhet fått helt bortfall av [ɣ].

I skrift har vi dock bevarat g (snarare än äldre gh). Jag tror att uttalet av morgon med klusilt g är ett läsuttal, dvs ett uttal som har uppkommit senare under inflytande av skriften. Dock finns det en ganska lång tradition av att använda läsuttal i högtidlig uppläsning, sång m.m. I det här fallet har jag en känsla av att det främst är där uttalet med klusilt g förekommer, och att de flesta nog spontant säger ”morron” (eller ”morn”, särskilt vad gäller ”i morn”).

I någon mån kan det nog även vara skriftligt inflytande att slutvokalen bevarats.

En liknande utveckling kan vi se för dag, som hade frikativt [ɣ] i urgermanskan och fornsvenskan. Detta föll sedan i allmänhet bort helt så att vi fick former som ”da”, ”dan”, ”dar”. I det här fallet har jag dock känslan av att läsuttalen (”dag”, ”dagen”, ”dagar” med klusilt /ɡ/) är ganska vanliga idag, och att de nog har blivit vanligare på bekostnad av de kortare formerna.

Funderade även på uttrycket i morgon dag och hur gammalt det är.

Uttrycket finns upptaget i SAOB men med belägg först från andra halvan av 1700-talet. Det anges att betydelsen är emfatisk, ’redan i morgon’, och att det används särskilt i försäkran, löften eller hotelser.

Som jag förstår har det vanliga adverbet även i fornsvenskan endast varit någon variant av i morghon, alltså inte i morghon dagh eller dylikt. Det kan jämföras med liknande uttryck på andra germanska språk, även i fornspråken.

Så i morgon dag är ju ett bra exempel på att uttrycket blivit längre, då i syfte att betona att något sker i morgon och inte senare.

Däremot har morgondag som substantiv en lång historia.

Det var mycket fakta på en gång.

Jag tror jag förstår hur mojn/Moon kommit till.

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Moin

#3: är rätt säker på att jag hörde en skådespelerska säga god morgon med ett hårt g i morgon, i ett avsnitt från en tv-serie som visades i mitten av 90-talet.

#7: Det kan säkert stämma. Min känsla är i alla fall att ett sådant uttal är eller har varit vanligt i bl.a. teater och klassisk sång, och förr kanske i radio och officiella tal och liknande. Åtminstone sedan 1700- eller 1800-talen (möjligen tidigare) har vi haft en tradition i svenskan av ett högtidligt talspråk som haft skriftspråket som modell.

Ett lite senare fenomen är ju att även vardagligt tal använder sådana s.k. läsuttal. Att dag och_ jag_ uttalas med hårt g är nog exempelvis inte helt ovanligt även i vardagligt tal.

#8: ja.

I exemplet jag tog upp, så hade en karaktär sagt "god afton" som hälsning, och hon svarade "god morgon" på det, eftersom det ju faktiskt var morgon.
Så då kanske det också är en fråga om en betoning på ordet pga själva sammanhanget. 🤔

Och kanske dialektala skillnader spelar in?