Jag har aldrig hört riksens ständer?

I Sverige hade vi förr fyra "stånd", adel, präster, borgare och bönder. Ett stånd, flera ständer.
Vi hade förut en riksdag där alla fyra stånd var representerade. Så riksens ständer var helt enkelt de som satt i den gamla ståndsriksdagen. I gamla skrifter kan man läsa uttrycket.

Jag trodde stånd hette stånd även i plural.
Inte heller ordet riksens var bekant för mig.

#2: Ah, tack för infon! Hade aldrig heller hört orden! 🙂

#3: Ja, när vi talar om potatisstånd, marknadsstånd, mm så säger vi samma sak i plural, men det andra stånd kommer nog av ett annat ord från början. Eller så har man bara bestämt att det heter så nuförtiden. Språket ändras ju hela tiden.
Idag skulle man nog säga att -Förr i tiden var samhället indelat i olika stånd, men jag är osäker.

#2: Bra förtydligande, och tänkte inte riktigt på att ordet ständer också är lite konstigt. Så har jag lärde jag mig att det heter i skolan.

Men min fråga var egentligen om "riksens". Vad är riksen för något? Antar att det har med rike och riksdag att göra.

#6: Trodde det framgick av mitt första svar; Riksens syftar på "riksdagens" . Låter som en lite slarvig förkortning.

#6: Hittade den här förklaringen.

Som #8 redan påpekat är riksens en äldre böjningsform av rike. Det är närmare bestämt genitiv singularis bestämd form, och betyder alltså helt enkelt rikets. Riksens ständer är detsamma som Rikets ständer.

Bakgrunden är ungefär följande.

Förr användes inte genitiv-s på samma sätt som i modern svenska. Istället för att man bara slängde på ett –s på slutet av substantivet (eller på en hel fras) fanns det särskilda genitivformer av substantiv, adjektiv, pronomen m.fl. ord. Ibland slutade dessa på s men inte alltid. Så lite förenklat hette det ungefär ett stort rike men i genitiv ens stors rikes, en stor herre men i genitiv ens stors herra.

Historiskt kommer den bestämda ändelsen i de nordiska språken av ett separat demonstrativt pronomen som sedan smält ihop med föregående substantiv. Eftersom detta pronomen också böjdes fick vi sedan en ”dubbel böjning” i bestämd form.

Om man lägger på den bestämda ändelsen, som i detta fall var –(e)ns till genitivformen av rike fick vi alltså rikes + ens > rikesens. På samma sätt hade vi lands + ens > landsens, dags + ens > dagsens, herra + ns > herrans osv. Uttrycket dagsens sanning kan man kanske fortfarande stöta på, liksom ett herrans liv.

Även för substantiv med neutralt genus (som rike) har den bestämda ändelsen för genitiv singularis varit –(e)ns, snarare än (e)ts som man kanske kunde tro.

Speciellt här är också att en vokal har fallit bort så rikesens har blivit riksens, på samma sätt som rikes har blivit riks i många sammansättningar. Går man längre tillbaka i tiden har det dock även kunnat heta rikesens ständer.

#9: Tusen tack för en fantastisk förklaring. 👍
"Tyvärr" har jag någon sorts medfödd språkkänsla som gör att jag oftast automatiskt vet hur ord skall böjas och användas, men är helt rudis på att förklara det grammatiskt, med olika termer. Så skönt (och beundransvärt) med någon som kan! 😊

#3, #5 Det är samma ord från början, men det har funnits en variation i pluralböjningen och av någon anledning har olika böjningar kommit att förknippas med olika betydelser. Det är just i betydelsen ’samhällsklass (med juridiskt fastställda privilegier)’ som pluralformen ständer fastnat och jag tror fortfarande det är den normala, men säkert förekommer stånd också någon gång. Ordet hänger ihop med stå och stånda (det var ju nyligen en tråd här om formerna stånda och gånga).

Pluralformen ständer är ju lite märklig eftersom ordet har neutralt genus, och neutrala ord brukar inte ha pluralformer som slutar på r och med omljud. Jag är inte helt säker på bakgrunden men jag gissar att det är (låg)tyskt inflytande.

Ett liknande exempel är land som ju är neutralt, och som har olika pluralformer i olika betydelser. Jfr:
Jag odlar grönsaker i mina (trädgårds)land.
Grönsaker odlas i flera länder.