Statt upp och gack
”Statt upp, tag din säng, och gack” säger Jesus till en sjuk man i en äldre bibelöversättning. I nyare översättningar står det ”Stå upp, tag din säng och gå” eller ”Stig upp, ta din bädd och gå”.
Förstår ju vad det betyder men vad är statt och gack för ord egentligen?
”Statt upp och gack” är faktiskt namnet på en blomma, ört - Johannesört
Man motionerar inte för att bli yngre utan för att bli äldre.
#1 Intressant, det visste jag inte. Men antar att växten fått namn från bibeln då?
#2: Njae det var nog mera så att det kom ifrån att Johannesört ansågs som en läkande ört som piggade upp.
Det finns fortfarande antidepressiva preparat som innehåller Johannesört.
Man motionerar inte för att bli yngre utan för att bli äldre.
![[Moon AppleGrey]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Det kan inte vara inlånat av tyskans "stah up un gah weg", som nämns i SAOB etymologi, då?
Eller något liknande?
Nämns också där att uttrycket syftar på versen från Matteus.
Här är en medicinflaska med tinkturen:
Man motionerar inte för att bli yngre utan för att bli äldre.
Vill man tro saob, så är det inte bara johannesört som menas med "Statt upp och gack".
Intressant läsning, tycker jag.
Till din ursprungliga fråga är gack och statt imperativ av gå och stå.
Man motionerar inte för att bli yngre utan för att bli äldre.
#7: Nej, det finns flera örter med den benämningen och även flera stycken i Bibeln som man använder gack och statt.
En annan växt är Ryl som användes mot reumatism.
Man motionerar inte för att bli yngre utan för att bli äldre.
#9: precis. Som nämndes, intressant läsning. 😊
#8 Men är inte imperativ av stå och gå… stå och gå? Som i nyare översättning där Jesus säger stå upp och gå istället för statt upp och gack. Eller är det skillnad, typ singular och plural?
#11: Det är en gammal variant.
Man motionerar inte för att bli yngre utan för att bli äldre.
#11 Det är ingen direkt betydelseskillnad, utan som #12 nämner en formvariant. Historiskt är det singulara imperativformer.
Bakgrunden är att stå och gå historiskt är sammansmältningar av två verb. Vi har _ gå_ och gånga (äldre ganga) respektive stå och stånda (standa). Gå hade inga egna preteritumformer, så därför fick gånga låna ut sina. Gick, gingo (pluralis), ginge (konjunktiv) m.fl. är alltså historiskt av gånga och inte av gå. På samma sett delade stå och standa på preteritumformer, men ursprunget till stod, stodo, stode etc. är lite mer komplicerat.
I bl.a. presens har det däremot funnits en variation mellan former från de båda verben: hon går eller hon gångar/gånger, du står eller du stånder/ståndar etc. Viss dialektal variation finns nog fortfarande här.
Vad gäller imperativ hör alltså gack! och statt! historiskt till gånga och stånda, medan gå! och stå! naturligtvis hör till de kortare verben. De märkliga formerna har sin förklaring i att äldre gang! och stand! blivit gack! och statt! enligt samma ljudlagar som ging blivit gick och fing blivit fick.
#13: Tack för att du löste mysteriet.
Fanns det ngn betydelseskillnad mellan gå och gånga resp stå och stånda?
Man motionerar inte för att bli yngre utan för att bli äldre.
#14: Nej, någon egentlig betydelseskillnad tror jag är svår att hitta. Denna variation mellan korta och långa former är urgammal, och även om det mycket väl kan ha funnits en betydelseskillnad från början är den svår att komma åt. Om man jämför vad ’gå’ och ’stå’ heter på olika germanska språk idag ser man ju att de gått lite olika vägar i valet av former.
Det verkar snarare ha varit fråga om dialektala eller kanske stilistiska skillnader som varierat över tid.
Ännu i senaste upplagan av SAOL finns faktiskt både gånga och stånda upptagna, men som separata verb med en egen svag böjning: gånga, gångar, gångade, gångat och stånda, ståndar, ståndade, ståndat. Båda är markerade som ålderdomliga, och gånga anges som synonym till gå. För stånda (som även finns upptaget i SO) anges dock betydelsen ’äga rum’ (”när ståndar bröllopet?”). Varken den starka böjningen eller denna inskränka betydelse av stånda är ursprungliga, förstås, utan det är fråga om relativt sena utvecklingar.
I sammanhanget är också i intressant att Svensk Spraklära utgifven af Svenska Akademien från 1836, som anger att gå och stå kan utvidgas till gånga och stånda utan skillnad i betydelse, också tar upp få och fånga som ett tredje sådant par. Även om få formellt liknar gå (idag) är det faktiskt inte fråga on två verb som blivit ett i detta fall, utan tvärtom ett verb som blivit två. Redan då, 1836, angavs dock att fånga inte längre hade samma betydelse som få, utan hade fått en inskränkt betydelse.
#15: Spontant från hjärtar - fortsätt med dina förklaringar de är så otroligt intressanta och givande.
Stort tack - språk är lite av ett mysterium aldrig logiskt men så spännande och föränderligt.
Man motionerar inte för att bli yngre utan för att bli äldre.
#16 Vad kul att du uppskattar dem! En av de många saker som är så fascinerande med språk är ju att det ofta går att hitta en förklaring till oregelbundenheter och liknande om man går tillbaka i historien och studerar hur språket har utvecklats.
Starta ny diskussion
