Det tilltalet används knappast numera, utan idag tilltalar vi med namn och möjligen ämbetstiteln. Plural av ordet vördig bör vara vördiga.

Tilltalet används i vissa ordenssammanhang.
Tror själv att pluralformen torde vara vördige.

Jag är säker på att det är vördige. Tex vördige bröder, vördige ämbetsmän etc.
Googla på vördige bröder så hittar du äldre texter med detta uttryck.

Då handlar det om en sluten grupp med egna specifika regler. Vänd dig till den gruppen för att höra hur just de vill ha det.

#4: Det jag söker är en språkligt korrekt tillämpning av ett ålderdomligt högtidligt tilltal.

#3: Tack! Där fanns det lite smått och gott.

Använd SAOL

https://svenska.se/saol/?hv=lnr111274

Om det är systrar då, heter det vördiga systrar eller vördige systrar?

#3, #2 Jag tycker det är lite spännande att ni föreslår ”vördige” snarare än ”vördiga”!

Rimligen är den moderna standardfomen ”vördiga” i pluralis, oavsett genus och oavsett om det är stark (obestämd) eller svag (bestämd) form. På samma sätt heter det ju normalt ”tre lyckliga/nitiska/friska bröder”, ”de lyckliga/nitiska/friska bröderna” etc.

Vill man vara särskilt ålderdomlig fungerar ju även ”vördige” i vissa sammanhang. Historiskt, och intill ganska nyligen, har vi haft en hel del variation i svenskans adjektivböjning och e-plural har använts i vissa sammanhang. Att reda ut exakt när den kunde (och kan?) användas är ganska snårigt.

Jag hittade bl.a. följande exempel:

”Strax derefter yttrade deputerademästaren: ’Vördige bevakande broder, embetsmän, så ock vördige, nitiske och arbetsamme bröder af denna loge!’”

Notera dels både ”vördige broder” i singularis och ”vördige […] bröder” i pluralis, dels pluralformerna ”nitiske och arbetsamme bröder”.

http://runeberg.org/cmjkarljo/2/0159.html
Boken är tryckt 1881 och språket i det högtidliga yttrandet var nog ålderdomligt även för sin tid.

#8 Som utgångspunkt ”vördiga systrar” men historiskt kanske det också beror lite på om det är svag (bestämd) eller stark (obestämd) form.

Vid stark böjning bör e-formen typiskt sett inte ha använts i skrift i femininum, även om den nog har förekommit där också. Således bör det kanske ha hetat:
”De äro vördiga systrar.”
(inte ”vördige systrar”)
Jfr singularis:
”Hon är en vördig syster.”

Vid svag böjning kan däremot e-formen oftare ha använts, och där är den historiskt korrekt (från äldre o/u-former). Stor variation har dock funnits beroende på tid, stilnivå m.m. Således:
”Det vet jag icke, vördige systrar! Kanske veta de vördige systrarna?”
(även ”vördiga” och/eller ”systrarne” m.m.)
Jfr singularis:
”Det vet jag icke, vördiga syster! Kanske vet den vördiga systern?”
(normalt inte ”vördige syster”, i alla fall i skrift)

Läs länken i #7 där finns svaret från SAOL.

#11: Jag ska erkänna att jag inte ens öppnade länken. Det kändes som en alltför stor ansträngning. 🙂

vörd·­ig adjektiv ~t ~a
• vördnads­bjudande

Positiv
en vördig + substantiv
ett vördigt + substantiv
den/det/de vördiga + substantiv
den vördige + maskulint substantiv

#12: Å ändå så nära till sanningen. 🤓

Är det någon sorts vokativ-form? Alltså specialform för tilltal? Inte för att jag har koll på om det förekommer i svenskan, men det är den känslan jag får.
Att den finns i latin vet jag…men svensk grammatik och verbformer har jag väl mer som språkkänsla än som regler.