Språk iFokus

Språk

Läst 201 ggr
Vestrin
0

Tilltalet Vördig

I ett sällskap används ordet Vördig framför ämbetsbeteckningen vid tilltal.
Vad säger man då man tilltalar flera ämbetsmän samtidigt?
Finns ordet vördig i plural?

DesK
0
#1

Det tilltalet används knappast numera, utan idag tilltalar vi med namn och möjligen ämbetstiteln. Plural av ordet vördig bör vara vördiga.

/Désirée

Vestrin
0
#2

Tilltalet används i vissa ordenssammanhang.
Tror själv att pluralformen torde vara vördige.

Sindri
0
#3

Jag är säker på att det är vördige. Tex vördige bröder, vördige ämbetsmän etc.
Googla på vördige bröder så hittar du äldre texter med detta uttryck.

DesK
1
#4

Då handlar det om en sluten grupp med egna specifika regler. Vänd dig till den gruppen för att höra hur just de vill ha det.

/Désirée

Vestrin
0
#5

#4: Det jag söker är en språkligt korrekt tillämpning av ett ålderdomligt högtidligt tilltal.

Vestrin
0
#6

#3: Tack! Där fanns det lite smått och gott.

Pyttelite
2
#7

Man motionerar inte för att bli yngre utan för att bli äldre.


Svenska Akademiens ordböcker
Niklas
1
#8

Om det är systrar då, heter det vördiga systrar eller vördige systrar?


Vänliga hälsningar, Niklas

Sök information om Sveriges adelssläkter för din släktforskning

Ephraim
2
#9

#3, #2 Jag tycker det är lite spännande att ni föreslår ”vördige” snarare än ”vördiga”!

Rimligen är den moderna standardfomen ”vördiga” i pluralis, oavsett genus och oavsett om det är stark (obestämd) eller svag (bestämd) form. På samma sätt heter det ju normalt ”tre lyckliga/nitiska/friska bröder”, ”de lyckliga/nitiska/friska bröderna” etc.

Vill man vara särskilt ålderdomlig fungerar ju även ”vördige” i vissa sammanhang. Historiskt, och intill ganska nyligen, har vi haft en hel del variation i svenskans adjektivböjning och e-plural har använts i vissa sammanhang. Att reda ut exakt när den kunde (och kan?) användas är ganska snårigt.

Jag hittade bl.a. följande exempel:

”Strax derefter yttrade deputerademästaren: ’Vördige bevakande broder, embetsmän, så ock vördige, nitiske och arbetsamme bröder af denna loge!’”

Notera dels både ”vördige broder” i singularis och ”vördige […] bröder” i pluralis, dels pluralformerna ”nitiske och arbetsamme bröder”.

http://runeberg.org/cmjkarljo/2/0159.html
Boken är tryckt 1881 och språket i det högtidliga yttrandet var nog ålderdomligt även för sin tid.

  • Redigerat 2021-06-07 11:46 av Ephraim
Ephraim
2
#10

#8 Som utgångspunkt ”vördiga systrar” men historiskt kanske det också beror lite på om det är svag (bestämd) eller stark (obestämd) form.

Vid stark böjning bör e-formen typiskt sett inte ha använts i skrift i femininum, även om den nog har förekommit där också. Således bör det kanske ha hetat:
”De äro vördiga systrar.”
(inte ”vördige systrar”)
Jfr singularis:
”Hon är en vördig syster.”

Vid svag böjning kan däremot e-formen oftare ha använts, och där är den historiskt korrekt (från äldre o/u-former). Stor variation har dock funnits beroende på tid, stilnivå m.m. Således:
”Det vet jag icke, vördige systrar! Kanske veta de vördige systrarna?”
(även ”vördiga” och/eller ”systrarne” m.m.)
Jfr singularis:
”Det vet jag icke, vördiga syster! Kanske vet den vördiga systern?”
(normalt inte ”vördige syster”, i alla fall i skrift)

Pyttelite
0
#11

Läs länken i #7 där finns svaret från SAOL.


Man motionerar inte för att bli yngre utan för att bli äldre.


Niklas
1
#12

#11: Jag ska erkänna att jag inte ens öppnade länken. Det kändes som en alltför stor ansträngning. 🙂


vörd·­ig adjektiv ~t ~a
• vördnads­bjudande

Positiv
en vördig + substantiv
ett vördigt + substantiv
den/det/de vördiga + substantiv
den vördige + maskulint substantiv



Vänliga hälsningar, Niklas

Sök information om Sveriges adelssläkter för din släktforskning

Pyttelite
0
#13

#12: Å ändå så nära till sanningen. 🤓


Man motionerar inte för att bli yngre utan för att bli äldre.


Effie
1
#14

Är det någon sorts vokativ-form? Alltså specialform för tilltal? Inte för att jag har koll på om det förekommer i svenskan, men det är den känslan jag får.
Att den finns i latin vet jag…men svensk grammatik och verbformer har jag väl mer som språkkänsla än som regler.


Visst går det. Om inte annat, så går det galet