Ja ha vare me göteborgare, stockholmare… Ja ha vare me alla, va. Ja mena, ja le… ja eh, ja eh, ja ha åkt litte överallt, va. Men ingenstans har jag hört någon be om ursäkt för sin egen dialekt. Inte förrän jag steg in på en bar i Linköping och började prata med en kvinna, som genast hörde att jag inte kommer från Östergötland.

Språk är inte bara meddelelsemedel, utan även identitetsmarkörer. Språk handlar alltså inte bara om vad man säger, utan även om hur man pratar. Och om man pratar som de flesta som får vara med och bestämma eller som de som har mycket pengar, då blir man - i alla fall i mångas ögon - själv som en som får bestämma eller har pengar. Våra olika språkmelodier är starkt förknippade med bilder och föreställningar om hur vi är som personer, hur vi klär oss och hur mycket vi tjänar. Om någon säger "rött vin" med ett r som närmast låter som begynnelseljudet i den franska romantiska lilla frasen je t'aime och ett i som för tankarna till en humlas surrande, ja, då är det kanske en del som tror att denna någon gärna bär päls, har en liten mops och bor i en paradvåning på Östermalm i Stockholm, samt att denna någon, naturligtvis för att detta med själva pälsen och paradvåningen ska vara möjligt, har mycket pengar. Surrande r och i:n luktar tydligen i somligas näsborrar stora pengar. Min teori är dock att det inte är språkljuden i sig som reglerar en dialekts töntighet eller styrkan i dess lukt av pengar. Surrande i:n har man ju även på andra håll i Sverige än på Östermalm i Stockholm, utan att de för den skull lockar dit arbetstillfällen eller större vägprojekt.

Jag vill inte tro att gemene man går runt och tänker på sin egen dialekt för jämnan. Förhoppningsvis är gemene man upptagen med väsentligare saker. Ibland dyker ändå frågorna om födelseort och social status upp. I april 1995 var jag i Göteborg och deltog i en hjälpaktion för Angola, och träffade där på en kvinna, som utan blinka kungjorde att hon kom från Läuliåo. Jag kunde själv inte låta bli att le, för så vackert hade jag aldrig förr hört någon infödd lulebo tala. Men hon försäkrade att hon var född och oppavoxen i Läuliåo och hade bott där i heila sitt läiv. Sådana här små lustiga händelser upptar sällan långa stunder i våra liv. Vi kanske skrattar lite lätt åt varandras dialekter, men sedan brukar kommunikationen fortsätta ganska friktionsfritt och sättas av för helt andra ämnen.

Men så kom den där dagen då, den 10 juli 2009. Jag hade varit på Hultsfredsfestivalen och var på väg hem, men stannade till i Linköping för att gå på dejt. På kvällen uppsökte jag en bar och började där tala med en dam i min mors generation. Hon var ute och svingade några bägare med sin särbo och sina söner. När jag tog till orda, förstod hon genast att jag var en utsocknes man, och reagerade genom att på oklanderligt linköpingsmål säga "Ja, jag ber om ursäkt för min töntiga dialekt". Uppenbarligen föreställde hon sig inte att hennes mål luktade lika mycket makt och pengar som mitt.

Jag kanske slår in öppna dörrar, men jag känner att jag vet för lite om varför just östgötskan har ett sådant vanrykte. Visserligen var den där kvällen i Linköping den enda gången jag hört någon be om ursäkt för sin dialekt, men inte så sällan hör jag människor säga att det tycker att just östgötskan låter töntig, ful eller bonnig. Jag är helt säker på, att om tillräckligt många pälsklädda mopsägare på Östermalm talade som man talar i Östergötland idag, då skulle östgötskan ha varit upphöjd till riksspråksnorm, och en del människor som hungrar efter status skulle anstränga sig för att låta som östgötar. Men någonstans i historien tog kapitalet en annan väg genom landet och gjorde en annan dialekt till den vissa kanske helst härmar i sin strävan att framstå som mäktiga och rika.

Om jag själv ska utnämna något till det vackraste och klokaste som har sagts på svenska, ja, då blir det nog Tage Danielssons monolog Om sannolikhet. Och det är ju ingen tvekan om var Tage Danielsson kom ifrån.

(Inlägget publicerades ursprungligen på en annan webbplats den 13 februari 2012)