Alfabetets yngsta bokstav

Den 3 mars 2005 fattade Svenska Akademien beslut om att sortera bokstaven W som en egen bokstav i det svenska alfabetet. Det svenska alfabetet har numera alltså 29 bokstäver, mot tidigare 28. Från och med SAOL 13 har W en egen plats i alfabetet.

Bokstaven W uppstod bland anglosaxiska skribenter på 600-talet som en sammanskrivning av två enkel-v:n och betecknade då halvvokalen [w]. I det ursprungliga latinska alfabetet gjordes ingen skillnad mellan U och V, vilket förklarar varför W på modern engelska heter "double U".

På svenska har V och W omväxlande använts för att beteckna v-ljudet i ord som vall och viga. W var särskilt populär då munkskrift (frakturstil) fortfarande var i allmänt bruk i Sverige, och då användes W konsekvent i inhemska ord som just wall och wiga, medan enkelt V reserverades för utländska lånord som vacuum och privat. Så är förhållandet fortfarande i dagens polska, och på modern tyska är det just W som får beteckna v-ljud, medan V där betecknar ett f-ljud.

När munkskriften föll ur allmänt bruk i Sverige, minskade även användandet av W. I inhemska ord har bokstaven stannat kvar i en del egennamn, som Wallqwist och Winblad. Eftersom valet mellan V och W i svenska snarare har varit en fråga om smak och stil än om betydelseskillnad, har de två bokstäverna historiskt sorterats som en och samma bokstav. Detta har det nu blivit ändring på.

I modern engelska betecknar V och W två helt skilda ljud. Engelska är också ett språk som svenskan gärna lånar ord från, varför en stor mängd nya ord med W i på sistone har letat sig in i svenskan. Webb, wire, wrap och wobbla är ord som enligt rekommendationerna ska stavas med W. Det finns också minimala ordpar, där V/W är det som skiljer parorden åt, som i tvist och twist.

Källor
Konst & Teknik
Wikipedia

Jag har alltid trott att de sorteras efter varandra därför har jag alltid blivit lite irriterad när någon har blandat dom. Jag var lite före tydligen.

#1 - Där ser man! Nej, de har faktiskt sorterats tillsammans, vilket man kan se i gamla upplagor av SAOL. i SAOL 12 står t.ex. westfalisk mellan vestalisk och vestibul.

Funderar bara på vilken skillnaden är mellan f och v på tyska. Har visserligen läst tyska på gymnasiet, men det var ju för cirka 250 år sedan (27 för att vara noga…), så jag kommer bara ihåg enstaka ord från den tiden. Hur vet man när det ska vara f respektive v i stavningen? Det är ju faktiskt ett av problemen vi hade i svenskan innan senaste stavningsreformen, som ju bland annat innebar att vi en gång för alla bestämde att f-ljudet ska stavas med f och inte fv eller andra avarter.

#3 Det finns ingen regel vad jag förstår. Är verkligen inte expert på tyska, men jag tror bara v används i ett fåtal inhemska ord (där det uttalas /f/). Ett tänkbart skäl till stavningen är, som jag förstår, att /s/ och /f/ i slutet av medeltiden blev tonande /z/ och /v/ i början av ord. Samma ljudändring finns ju i nederländskan och i vissa sydengelska dialekter. Emellertid verkade denna ljudändring bara delvis få fäste i tyskan och idag är historiskt /f/ fortfarande /f/ medan historiskt /s/ däremot blivit till /z/.

Ett minne av det gamla tonande uttalet återfinns emellertid i ett fåtal ord som "Vogel" (fornhögtyska "fogal", jfr. sv. "fågel", eng. "fowl", ned. "vogel). Vilka ord som bevarat detta minne är nog mest en tillfällighet, jag tror inte det finns någon särskild regel.

Sen används väl v i lånord på tyska också med uttalet /v/.

Jag tycker "wire" är lite lustigt i sammanhanget, eftersom jag inte har sett det stavat på det viset i svenskan förrän ganska sent. På femtiotalet var det "vajer", och det användes mest till manöverorgan med vajer, som kopplingsvajer, bromsvajer, styrvajer. Wire har ju nackdelen att det inte kan bilda en snygg plural, eftersom vi inte uttalar i som i engelska; jag tycker "wirar" ser knasigt ut.

När det gäller grövre vajrar, så har de bland yrkesfolk i regel kallats stållina, och det heter fortfarande så när man avser linan som vara, medan en liftlina exempelvis kan kallas liftvajer och en splits kan kallas vajersplits. Bland riggare är de vanliga orden vajer och stållina. Den enskilda tråden, på engelska "wire" heter tråd eller ståltråd på svenska, och vårt uttryck vajer heter på engelska "wire rope". Jag tycker att det är mycket olyckligt om den engelska stavningen "wire" skulle användas, eftersom det bäddar för missuppfattningar. På engelska är "wire" inte det vi kallar vajer eller stållina, utan bara en enskild tråd.

#3 - F-ljudet har alltid stavats med f i svenskan, aldrig med fv. (Möjligtvis dock med ph i något vetenskapligt sammanhang eller då någon vill snitsa till stavningen av namn.)

#6: Helt rätt. Blandade bort korten totalt där. V-ljudet menade jag naturligtvis.

Skrev man inte både ”u” och ”v” som ”v” i latin en gång i tiden, förresten? Exempelvis har man ju sett en massa ord som slutar på ”vm” medan man är mer van vid att höra samma ord uttalas med ”um” som avslutning.

# 6 Glöm inte u i "tautologi" och "farmaceut" och v i "havs". Det sistnämnda stavades förstås med f en gång i tiden.

# 7 Jo, det var mycket länge så att man inte skilde på u/v och i/j och det gäller inte bara på latin utan i alla språk som använde det latinska alfabetet. Distinktionen uppstod i medeltida handskrift men till att börja med rörde det sig om en rent ortografisk variation, man kanske använde v i början av ord och u på andra platser. Det var först fram mot slutet av medeltiden som man började göra en systematisk distinktion baserad på uttal och det tog väldigt lång tid för denna distinktion att bli så allmänt spridd som den är idag. Jag tror man kan hitta skrifter från 1700-talet som inte skiljer på u och v till exempel. Anledningen till att w heter double-u på engelska och inte double-v är just därför att distinktionen inte fanns när w infördes.

På latin fanns det från början inte så stora skäl att skilja på u och v eftersom v uttalades /w/, vilket i princip är en icke-stavelsebildande variant av [u]. Så det gick att avgöra från plats i ordet vilket uttal som skulle användas. Detsamma gällde i och j. Än idag är det vanligt att inte skilja på i och j när man skriver latin, även om man i princip alltid skiljer på u och v. För den delen används j väldigt sällan på italienska där man föredrar i.

#6: En gammal bekant till mig hade någon ramsa om att man inte använde "ph" i det svenska språket. Jag kommer inte ihåg exakt hur den gick men den slutade men "förutom i sophink, trapphus och käpphäst"

#9 - Släpphänt och sophantering är två till. Det finns säkert många.

Lumphandlare fanns när jag var liten, men det är längesen jag stötte på en nu.

Han hade en källarlokal nere vid Sockenplan, och han betalade för lump, kopparskrot och tomglas. Jag kommer ihåg att han gav åtta öre för systembuteljerna, som man fick tio öre för på systemet, men det var mycket längre dit.

Ja man kan nog hitta massor av sammansatta ord. Lapphund, t.ex. men det var de ovan som ingick i ramsan och har satt sig kvar i minnet hos mig.

Särskilt under första halvan av 1600-talet användes u istället för w som t.ex. huar = var, huilken, hafuer.

#13 - Ja, enkel-v är också ett rätt ungt påfund. I det ursprungliga latinska alfabetet gjordes ingen skillnad alls i skrift mellan det vi idag känner som de två olika bokstäverna u och v.

I svensk text skrivs först huar, huit, huilken och hafuer.

Lite senare blir det hwar, hwit, hwilken och hafwer.

Ännu senare hvar, hvit, hvilken och hafver (kanske vid rättstavningsreformen 1852(?))

Och till sist var, vit, vilken och haver (efter 1905)

Latinska ord har dock hela tiden skrivits med "v" och med latinsk stil i motsats till övrigt som skrevs med den tyska stilen.

#15 - Pratar vi om den tiden, så kan man lite grovt räkna med att w kom ur bruk i svenskan i och med att frakturstilen blev omodern. W hängde ihop främst med frakturstilen och är fortfarande idag normaltecken för v-ljud i polska och tyska. Nu har w kommit till heders i svenskan igen, mycket tack vare World Wide Web och andra moderniteter.

#6 Håller inte helt med om att "f-ljudet alltid har stavats med f i svenskan, aldrig med fv". Har exempel på skrift från mitten av 1700-talet där det står bl.a. "öfverste". Oftast skrevs det dock med fw, men det var samma uttal.

#16 Apropå "World Wide Web och andra moderniteter", kan det vara därför väldigt många - särskilt svenska sportjournalister - numera har fått för sig att v i engelsk text ska uttalas w? Tycker det har skett en markant ökning de senaste åren med uttal som Nashwille, Wikings, Willage etc.

Det är lite pinsamt när Anders Lundin ska berätta om Sveriges historia för de släktforskande amerikaner som deltar i Allt för Sverige, och han inte ens kan uttala det korrekt utan pratar om "the Wikings". Särskilt som engelskan är ett av de språk som har olika uttal för v och w.

Man kan undra varför inte V används på våra svenska registreringsskyltar utan bara W. De nya nummerplåtarna kom ju långt före 2005

#17: nej, det du talar om är v-ljud. "Öffuerste/öfwerste/öfverste" har aldrig uttalats med f.

#20 OK. Tänkte nog lite "tvärtom" där. 

#18 Jo, det är nog ett relativt vanligt fenomen när svenktalande talar engelska (samma sak med tysktalande). Om det är särskilt utbrett bland sportjournalister eller om det ökat på sista tiden vet jag dock inte.* Det är annars väldigt lätt hänt att ett fenomen i språket går en helt obemärkt förbi under lång tid, men när man väl börjat lägga märke till det så hör man det hela tiden. På så sätt kan uppleva att fenomenet ökat i frekvens, även om det i själva verket varit vanligt hela tiden. "Inlärd irritation" brukar Lars Gunnar Andersson kalla det.

Fenomenet att svensktalande använder /w/ där engelskan egentligen har /v/ (särskilt i början av ord) kan nog förklaras som en hyperkorrektion. I engelskan är ju /w/ vanligare i början av ord än /v/, medan vi i svenskan överhuvudtaget inte har /w/ (utom möjligen i sentida lånord). Dessutom finns det ju många engelska ord med /w/ som alldeles uppenbart är släkt med svenska ord med /v/: wind:vind, well:väl, will:vill etc.  Det är därför lätt att man som svensktalande övergeneraliserar detta samband och således börjar uttala /w/ i engelskan där det faktiskt skulle vara /v/.

Liknande fenomen finns med engelska /j/ och /dʒ/. Ibland hör man svenskar som talar engelska säga sådant som juniversity, junion etc. (möjligen uttalat som [dj]).

——

*Jag minns ett avsnitt av podcasten The Bugle där John Oliver har roligt åt ett klipp från en intervju med en medlem i (eller om det bara var någon som röstat på) svenska Piratpartiet som "just want to watch free wideos" (eller något i det stuket).

#22: ryktades också om någon näringslivshöjdare som skröt med att hans söner hade "gone to jail", till omgivande utlänningars konsternation. (Yale, ett av USA:s mest prestigeladdade universitet.)

#22 Det är möjligt att jag lägger märke till det mer hos sportjournalister eftersom de ofta rapporterar om svenskarna i NHL, och det finns en del svenskar med i Nashvilles lag.

När jag var i Amerika härmade de oss svenska tjejer

"Yust wisiting"

#17 - Menar du alltså att fv i detta öfverste uttalades f, alltså att det hette "öferste"?

#19 - Det är för att förenkla biljakter. Q och I förekommer inte heller, eftersom de skulle kunna förväxlas med O och J, särskilt om de uppläses av en stressad förare på en knastrig mobiltelefonlinje.

#26 Nej, som jag skrev i #21 så tänkte jag lite fel. Det uttalades "överste".

Jag misstänker att "fv" för v hänger ihop med någon dialektal eller sociolektal uttalsvariant. Någonting måste ju ha initierat att man slängde in ett f. Jag jämför det med exempelvis den spanska konsonanten "ll" (Dubbel-L), som har femtielva olika uttalsvarianter beroende på varifrån talaren kommer. Där finns ett antal dialekter som uttalar det med mer eller mindre tydlig L-ansats. På samma sätt gissar jag att "öfverste" också kan, eller har kunnat, uttalas precis som det är skrivet,  åtminstone inom vissa kretsar.

#29 Tror inte det var dialektalt utan bara gammal stavning (stafvning ). Ibland stavades det t.o.m. med fw. På 1700-talet fanns även stavningen th för d (then/den, thetta/detta etc.), men språket och stavningen utvecklas och förenklas efterhand, så därför stavar vi numera inte med fv, th o.dyl. Bilden visar en notis från 1867.

För dem som har svårt att läsa stilen så står det:
Postångf. Drottning Lovisa har nu öfwer-
gått från postwerket till sjöförswaret och kommer
oförtöfwadt att bestyckas och förses med en inred-
ning som gör det lämpligt till tjenstgöring i och
för sjöförswaret.

#30 Men det motsäger ju inte att också uttalet förändras över tid. Jag har hört tydliga skillnader i uttal såväl i stockholmska som i blekingska över den period som jag känner, från femtiotal fram till nu.

Det jag slängde in om spanskt dubbel-L har att göra med att i många av dialekterna finns överhuvudtaget inte spår av L i uttalet, på samma sätt som i franskan ordet mouillé, som är uttrycket för uttalsvarianten, inte heller i sitt uttal innehåller något L. På svenska används dock termen muljerat L för det "uppmjukade" uttalet. 

Och fortfarande finns svenska dialekter, eller sociolekter, där man kan höra en F-ansats på V. Särskilt tydligt hördes den på vad vi här i Stockholm kallar "öf(v)re Ö", Östermalm, och Gärdet. Min mormor lade ner energi på att adoptera det sättet att tala när morföräldrarna flyttade från Essingen till Gärdet.

Att man använde < f > är inte så konstigt eftersom [f] och [v] en gång i tiden var samma fonem i de nordiska språken. Uttalet [f] användes i början av ord och när ljudet var dubblerat, [v] annars. Sen blev det lite mer komplicerat när ljudet /w/ övergick till att uttalas [v] i de flesta dialekter.

I medeltida handskrifter finns en hel del variation i hur man skriver [v]-ljudet mellan vokaler. I isländskan skriver man ju bara enkelt < f >. I vissa svenska handskrifter skrev man < u > (man skilde ju inte på < v > och < u >). Sen fanns kombinationen < fu > med varianter (senare hittar man < ffu >, < fw > m.fl.) som blev den som fastnade i svenskan.

Jag skulle tro att < fv > hade fördelen av att vara tydligare när man inte skilde på bokstäverna < u > och < v >.

#32: instämmer.

#31: "Öfvre Östermalm" är (som du kanske vet) en sentida fel- eller skämtstafvning (som det heller aldrig stafvades). Före annan konsonant slängde man aldrig (vad jag kommer på; eller bara som felstavning?) in något v eller w.

Skulle tyvärr satsa på att bokstavsuttalet med f-ansats är en sentida hyperkorrektion, kanske missförstått skämtuttal. Sådana hyperkorrektioner har snabbt spridit sig i svenskan med ökande skrivkunnighet och den uppstigande borgarklassens (och sedermera även andras) rädsla att göra fel. För tvåhundra år sedan var det till exempel självklart att "huset på kyrkogården" uttalades "huse på körgårn" eller liknande. Och under min egen livstid har jag bland annat noterat att folk har börjat säga "roli-g-t" för "rolit" och allt oftare tar med k:et i "och".

#33 Nej, inte förekom den stavningen, men jag trycker på det där om uttalet. Det uttalas faktiskt av många med en f-ansats till v, helt oavsett vad det beror på eller vilka historiska rötter som kan finnas. Det finns självklart inte något skäl att stava det så, annat än för det som du nämner. Öfre Ö brukar inte heller skrivas med v, och det var därför jag satte det inom parentes, och inte hakparenteser. Man hör att det är ett v, men ansatsen har f, och självklart skrivs det med enbart v om man inte vill trycka lite extra på det där "fiiijnare" uttalet.