Annons:
Etikettstilistik-ålderdomligt-språk
Läst 388 ggr
angelusdomini
2020-08-10 12:58

Verb i pluralis

Geijer skrev "Men, när som vårens första lärkor sjungo" Borde det inte heta "lärkor sjunga" eftersom man använde infinitiv som pluralis?

Annons:
Gronstedt
2020-08-10 13:05
#1

Rimligen skrev han väl "sjöngo"?

Herveaux
2020-08-10 13:08
#2

Idag ja, men språket har förändrats en del sen Geijers dagar under 1700- och 1800-talet. Sen är väl inte alltid lyriken den största följaren av grammatikens regler.


// Harley
Sajtvärd Star Stable
Medarbetare Film, Hamster

Gronstedt
2020-08-10 13:52
#3

TS, du tycks ha rätt och Geijer tycks ha skrivit "sjungo", förmodligen för att det ska rimma på "klungo". Annars är väl "sjunga" korrekt för presens och "sjöngo" för preteritum (eller imperfekt, som det väl hette på den tiden det begav sig).

Geijer är väl inte direkt känd för sin pedantiska grammatik och hans verk, inte minst Svegder, skuttar glatt omkring mellan olika tempus (och olika tempusböjda verbformer).

Ephraim
2020-08-10 19:28
#4

Vid tiden var "sjungo" en fullt rimlig form.

Det är specifikt i presens indikativ som pluralformen i allmänhet sammanfaller med infinitiv: "han springer – de springa", "hon går – de gå", "han sjunger – de sjunga" etc.

Här är det emellertid, som redan nämnts i #3, inte fråga om presens (nutid) utan om preteritum (dåtid). Dessa pluralformer sammanfaller inte med infinitiv, och det förekommer dessutom att singular- och pluralformen har olika stam, ibland med vokalväxling: "hon sprang – de sprungo"," han gick – de gingo", "hon sjöng – de sjöngo".

Sen är det riktigt som nämnts i #1 att den standardmässiga formen mot slutet av den period när vi hade separata pluralformer skulle ha varit "sjöngo" snarare än "sjungo". Så har emellertid inte alltid varit fallet. Detta är ett verb där väldigt många former har förekommit genom historien. Såvitt framgår av SAOB är formen "sjöngo" belagd först under andra halvan av 1700-talet (men den är troligtvis egentligen äldre), medan "sjungo" är belagd åtminstone sedan 1500-talet (i båda fallen inräknat diverse stavningsvarianter).

Ingen av de nämnda formerna är ursprungliga. Mer ursprungligt är snarare "han sang – de sungo", och dessa former förekom nog åtminstone in på 1800-talet i vissa sammanhang (de är fortfarande upptagna i 6:e upplagan av SAOL från 1889, då markerade som arkaiska). Mellanvarianter som "hon söng – de söngo" har också förekommit.

Gronstedt
2020-08-11 08:19
#5

#4: Se där, det är mycket man inte vet. Dina grammatikkunskaper fördjupar och bygger ut vad jag vet och tror mig veta. Alltid spännande!

Måste varit lättare för poeter förr, när det fanns en massa ordformer att välja på för att få ihop det 😃.

Upp till toppen
Annons: