Annons:
Etikettspråk-i-förändring
Läst 586 ggr
angelusdomini
2020-07-09 14:04

Artigheter i äldre tider

I äldre tider var det artigt att tala i tredje person till någon och använda titel. När i så fall använde man "ni" respektive "du"? I psalmer Din klara sol går åter opp finner man "din" vilket inte verkar särskilt artigt. I högtidligt språk hittar man inte "ni" eller tredje person. Detta verkar ha någonting att göra vilken relation man hade med någon. Hur skall jag förstå detta? Och hur skall man uttrycka artighet osv i nutid?

Annons:
Gronstedt
2020-07-09 14:16
#1

Uppåt använde man titlar, nedåt använde man namn.  Ofta förnamn till kvinnor och barn, efternamn till män.
"Johanna, servera punschen!"
"Javisst, direktörn!"

"Göransson, kör fram vagnen!"
"Genast, patron!"

Tilltalet "ni" har inte alltid setts som så artigt. För mycket länge sedan sade man eller ni uppåt, du nedåt, men längre fram kunde det tvärt om ses som ofint att inte använda titel. Ännu senare sågs "ni" till och med som snorkigt nedlåtande.

Att kalla sin gud "du" är väl inte så dumt, eftersom man ju antas ha en nära och innerlig relation till vederbörande.

Här kan du läsa mer: https://popularhistoria.se/kultur/sprak/du-eller-ni

Numera uttrycker man väl artighet främst genom respektfullt tonfall och ordval, inte genom tilltalsord.

Sindri
2020-07-09 14:22
#2

Ja, nia inte folk, det känns för mig som ett avståndstagande, men jag märker att en del yngre gör det för de tror att det är "fint".

Man använde förr också orden hon och han i tilltal; -Vill han vara snäll och flytta på sig, -Skall hon ta lite mer kaffe.
När jag sommarjobbade på ålderdomshem för 50 år sedan var det vänligt vanligt, men jag tyckte alltid det lät lite avståndstagande.

Maria
2020-07-09 15:54
#3

Märkligt det där att kvinnor benämndes med förnamnet och männen med efternamnet.

Här i Göteborg blir det tydligt på alla gatunamnet i stadsdelen Guldheden där gator är uppkallade efter doktorer och sjuksystrar.

"Dorktor Westerlings gata, Syster Estrid gata" osv.😉

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

angelusdomini
2020-07-09 17:03
#4

Om man nu använde "du" i religiöst språk måste man nog säga att högtidligt språk inte är så formelt. Stämmer det? Det är kanske mer av ett poetiskt språk. Många nu förtiden sjunger eller säger dej istället för dig. Folk som väljer "dig", som jag gör, tänker väl sig oftast att hödtidligt språk är ett poetisk språk med ålderdomligt språkbruk men inte nödvändigtvis "artigt". Vad säger ni om detta? I filmen Nyordning på Sjögårda besöker en kvinna (spelad av Annalisa Ericson) en redaktör på en tidning (spelad av Nils Ericson). De duar varandra. Det verkar ha en vänskapsrelation. Det är kanske då man fick använda "du". Tittar man på den filmen kunde deras sätt att tala nästan användas idag. Hur de talar med de andra är en annan sak. I en annan äldre film säger en person i ett förlovat par att de borde sluta nia och börja dua varandra. Hur tolkar man detta?

Carmarino
2020-07-09 17:40
#5

Förr i tiden "lade man bort titlarna" med varandra. Först då sade man du. Det var den äldsta av parterna som skulle ta initiativet. Tack och lov kom ju Bror Rexed med du-reformen i slutet av 1960-talet.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Du-reformen

Fast jag hade en kompis på 70-talet som inte duade sina föräldrar. Jag tyckte det var jättemärkligt, för jag hade duat mina föräldrar sedan jag började prata.


¡ɹnʇɐuƃıs ɯos uǝp ɐɥ ɥɔo uǝʇxǝʇ ɹäɥ uǝp ɐɹǝıdoʞ ʇʇɐ ɹöɟ ɹɐlʞ åsʞɔo uɐʇn ʇɹɐɯs ɐɹɐq ǝʇuı np ɹä ɹäɥ ʇǝp ɐsä1 np uɐʞ

Gronstedt
2020-07-09 20:48
#6

Jag är uppväxt i en blandning av lantligt och "fint". Det innebär att jag (som fyller 50 nästa gång) automatiskt böjer på nacken inför gamla personer eller personer som av andra skäl förtjänar respekt. Jag säger också "ni" till mycket gamla människor, men det är inte ett "snorkigt" ni, utan mer ett eko av gamla tiders respektfulla I. Ingen jag utsatt för det har tagit illa upp hittills 😁. Yngre eller mer jämnåriga personer varken bockar jag för eller säger ni till. Detta är inget genomtänkt eller övervägt, det är änna "hard wired".

Annons:
Gronstedt
2020-07-09 21:00
#7

#4: Ja, du som tilltalsord kunde användas i nära relatoner eller efter överenskommelse, som alltid måste initieras av den som stod (eller ansågs stå) högre i rang. "Kära fröken … säg, får jag inte säga Eva? (*klädsamt rodnande mummel! *). Kära Eva, har jag ditt lov att tala med din fader?" Det var nog inte alltid utan att den som tog initiativ till duskapet kände att hen gjorde en socialt "god" gärning och klappade sig lite på ryggen för sin präktighet. I "lägre" sociala skikt, som i det som kallades bondeståndet, var "du" det självklara tilltalet mellan jämlikar (med geografiska variationer).

Gronstedt
2020-07-09 21:04
#8

#4: Religiöst, högtidligt och formellt måste ju inte alls sammanfalla.

Carmarino
2020-07-10 11:07
#9

#6 De flesta "mycket gamla människor" har levt länge med du-reformen, så jag tror inte de tar illa upp om du säger du till dem. Att de inte säger något när du säger "ni" kan bero på att de inte längre bryr sig om att protestera. Min mor (skulle ha varit 88 år i år) gillade inte att bli niad, men när hon blev äldre så slutade hon säga något. Hon slutade dock inte tycka illa om det.


¡ɹnʇɐuƃıs ɯos uǝp ɐɥ ɥɔo uǝʇxǝʇ ɹäɥ uǝp ɐɹǝıdoʞ ʇʇɐ ɹöɟ ɹɐlʞ åsʞɔo uɐʇn ʇɹɐɯs ɐɹɐq ǝʇuı np ɹä ɹäɥ ʇǝp ɐsä1 np uɐʞ

Gronstedt
2020-07-10 11:18
#10

#9: Nej, de tar förmodligen inte illa upp av "du", det tror inte jag heller. Att det slinker ur mig ett "ni" ibland beror som sagt på att det sågs som självklart från en yngre mot en äldre när jag växte upp. Förmodligen, som sagt, en rest av det "bondska" I snarare än "finare folks" niande.

Nu har jag inte heller råkat säga "ni" till mer än någon handfull personer utanför mina uppväxtkretsar, så jag har nog inte spritt alltför harm och grämelse . Tvärt om har flera visat tydlig uppskattning av denna formalitet. Kanske är det något i vissas framtoning som kommer mig att återfalla i barn- och ungdomens tilltalsvanor? Men det var åratal sedan jag stötte på någon sådan person.

88 är inte "mycket gammalt" i mina ögon.

Maria
2020-07-10 12:21
#11

Fast ännu längre tillbaks så niade man ex. tjänstefolk för att på så sätt visa ett visst avståndstagande om jag fattat det hela rätt.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Gronstedt
2020-07-13 09:29
#12

#11: Nja, det där nedlåtande niandet mot sådana man ansåg stå lägre är nog av yngre datum än det bondska I.

angelusdomini
2020-07-14 14:54
#13

Nu förstår jag inte riktigt. Att säga "ni" för till äldre gjorde man inte har jag fått lära mig. Nu säger ni att man faktiskt gjorde det i "bondska" samhällsklasser. Bondska betyder väl lägre klasser? De som var bönder? De som talade som bönderna talade bondska. Fast nu tänker man mestadels på vissa dialekter i Norrland när man hör "bondska". Det som är speciellt med just det religiösa språket är att man för sade och sjöng man "dig" istället för "dej" i religiösa sammanhang. Varför det? Jag kör alltid med "dig" men förstår inte varför det skulle vara mer hägtidligt. Äldre uttal och äldre former av grammatik får det att låta mer religiöst???

Annons:
Gronstedt
2020-07-14 15:15
#14

#13: Läs artikeln jag länkade till i #1. Vad som är fint och fult har gått fram och tillbaka flera gånger under århundrandena och i olika grupper. Att man inom vissa samhällen i vissa tider har haft I/ni som tilltal till exempelvis sina föräldrar har väldigt lite att göra med några "klasser". 

Där jag växte upp användes I fortfarande självklart som tilltal bland vissa. Med flera språkliga ovanligheter, bland annat i pluralformer av verb samt genitivformer och bestämda former:  

"Ha I sett Göranses ko?"

"Ho ä på gata!"

Att man uttalar "dig" som det stavas i somliga psalmtexter har nog med nödrim att göra, eller med att man använder ett arkaiskt uttal för att man tycker att det låter högtidligare. Detta beskrivs bland annat i  https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/36068/4/gupea_2077_36068_4.pdf

Upp till toppen
Annons: