Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (2) Senaste inläggen

- Allmänt om sajten och iFokus - Medlemmar - var bor ni? - Medlemmar presenterar sig - Off topic (OT) Artificiell intelligens Boktips Fonologi och fonetik Grammatik Konstruerade/fiktiva språk Kroppspråk Lagar och lagstiftning Länkar - Föredrag Länkar - Ordböcker/lexikon Länkar - Radio/TV Länkar - Tidningar/hemsidor Råd och tips Semantik Skriftspråk - Stavning/Ortografi Skriftspråk - Tryck och grafik Språk i framtiden Språk i förändring Språkgrupp - Språk i Europa Språkhistoria Stilistik - Chattspråk/SMS-språk Stilistik - Dialekter/lokala varianter Stilistik - Korsord och korsordsord Stilistik - Kvinnligt/manligt språk Stilistik - Lyrik, dikt och poesi Stilistik - Lånord Stilistik - Maktspråk Stilistik - Ordspel och ordlekar Stilistik - Ordstäv och ordspråk Stilistik - Slang Stilistik - Språk i film, tv och litteratur Stilistik - Stilblommor, tidningsankor, tryckfel Stilistik - Ungdomligt språk Stilistik - Ålderdomligt språk Tal-, läs- och skrivsvårigheter Teckenspråk Utdöda/döende språk Vad betyder ordet/meningen? Vad kallas saken/företeelsen? Översättning/tolkning Översättningsgrodor Övrigt
Språkhistoria

Språk/ dialekt?

2013-10-28 14:39 #0 av: Emmyjane

Vad bestämmer att svenska är ett eget språk och inte en norsk dialekt tex?

Anmäl
2013-10-28 21:10 #1 av: Inkanyezi

Det har som jag ser det mer med politiska gränser att göra än språkliga. Flera norska dialekter ligger nära vissa svenska dialekter, och alla de nordiska språken har ungefär samma ursprung, så variationen över den skandinaviska halvön är ungefär lika stor inom endera språket som mellan dem. Man kan se liknande indelning också inom andra regioner med väldigt lika språk, där exempelvis galiciskan betraktas som ett eget språk, medan vissa ser den som en dialekt av spanska, oaktat att den ligger närmre portugisiska än kastiliansk spanska. Liknande förhållanden är det också mellan gaeliska dialekter i Skottland, Wales och Irland, eller Quechua i Bolivia, Ecuador och Peru. I det sistnämnda fallet har man betraktat de skilda dialekterna som samma språk, trots att talare från olika regioner inte alltid kan förstå varandra.

Anmäl
2013-11-06 22:10 #2 av: Thaeri

Jag brukar säga att skandinaviska är ett språk med tre skrivna standarder (nynorsk, bokmål, rikssvenska) och en helskotta massa dialekter, så... Och jag är inte ensam om min åsikt heller, det folk brukar dividera om är om man i så fall ska räkna in även danska Lipar

Men som #2 säger så kan det dels vara svårt att dra en gräns, tittar vi på de geniuna dialekterna i Skandinavien så skiljer de oerhört mycket från norr till söder eller öst till väst, men samtidigt har folk i princip alltid kunnat förstå sina grannar så var ska man dra gränserna?

Nu håller det i och för sig på att lösa sig av sig självt då de moderna standardspråken har trängt ut de genuina dialekterna nästan helt och hållet i Sverige och Danmark, och även i Norge sker en viss utjämning.

Och så ja, den politiska aspekten då. Det gör att det ofta blir en viss skillnad på vad man hör från myndighetshåll och vad man hör från lingvister, samt att lite mer auktoritära regeringar älskar att kalla närbesläktade minoritetspråk dialekter av majoritetsspråket så att de kan assimilera dessa grupper in i majoritetssamhället, Kina är ett väldigt bra nutida exempel, Spanien ett historiskt.

Eller tvärtom, att en samling dialekter som normalt skulle ses som närbesläktade språk ses som ett av talarna själva för att det betyder att istället för flera små grupper får man en större och då blir det lättare att hävda sina rättigheter.


#1, man talar inte gäliska i Wales, kymriska (walesiska) hör inte ens till samma gren på det keltiska språkträdet som iriska, skotsk gäliska och manxBlinkarKymriska är närmare besläktat med bretonska och korniska (utdött men man försöker återuppliva det), men vad jag har förstått det ligger de såpass långt ifrån varandra att det verkligen handlar om tre olika språk hur man än vänder och vrider på det.

Anmäl
2013-11-08 07:53 #3 av: Bjornen

I Älvdalen finns både språket älvdalska (extremt ålderdomligt) och dialekten älvdalska.

Anmäl
2013-11-09 02:12 #4 av: Thaeri

#3, är dialekten älvdalska verkligen en dialekt och inte bara rikssvenska med regionala och lokala drag då?

För det är ju det man oftast menar med "dialekt" idag, matt man helt enkelt kan höra varifrån någon kommer på satsmelodi och det exakta uttalet av olika fonem, plus att vissa ord och uttryck från dialekterna i regionen lever kvar, men i det stora hela är orförrådet ändå rikssvenskt, grammatiken är det verkligen, och även om detaljerna i uttalet av dem skiljer sig så använder man samma fonem som i rikssvenska.

Men älvdalska (språket) är intressant i diskussionen, för det visar väldigt väl på hur svårt det är att dra gränsen mellan dialekt och språk, då det finns andra mål (i det här fallet använder jag det som ett samlingsord för genuina dialekter och språk som är närbesläktade) i området som påminner om det ganska mycket men som aldrig fått statusen av egna språk, men samtidigt inte räknas in i älvdalska heller, och ju längre bort från älvdalen man rör sig ju mer liknar dessa mål övriga skandinaviska dialekter från regionen. 

Men i alla fall, i mina ögon är älvdalska ett nordiskt språk som talas i Skandinavien, men det är inte en del av språket skandinaviska. Men var gränserna ska dras dels söderut (mot danska) och dels gentemot de mål som skiljer sig mest ifrån de andra (som älvdalska, överkalixmål och vallemål [Norge]) är en gråzon utan dess like som sagt.

Anmäl
2013-11-09 07:48 #5 av: Bjornen

De flesta svenskar förstår ingenting av den älvdalska dialekten som bland annat använder diftonger. Jag förstår något av dialekten. Älvdalska språket är ännu mycket ålderdomligare med mycket ålderdomlig grammatik.

Män även min dialekt (enviksmålet som är en ålderdomlig dialekt av Dalabergslagsmålet) târGôs å övôsättâs ättôsôm oLâ kân vâ mytsjô arômt ândô språtsj. Vi använder ju fortfarande bara femina (e) eller maskulina (en) ord och använder aldrig "ett" vid substantiv.  

Anmäl
2013-11-09 10:15 #6 av: Thaeri

Så I kör på dä ŕómanska mönstert å dełer opp entekönnsorða i hannkönnsórð å hókönnsórð?

Vi har'ða:
• en sten - han ä stórer
• ena ŕós - hó ä stórer
• ett hus - dä ä stórt

Å dä va va fórnnórðeska hadde... Älle ja, dä hadde "stórr" - "stór" - "stórt", men på väsjöttska så drogh vi över -(e)r te hókönn åsså.

Anmäl
2013-11-09 17:17 #7 av: Ephraim

Man kan nog ha lite olika kriterier för vad som är ett språk beroende på i vilket sammanhang begreppet används. Ibland verkar det finnas en önskan om att språkvetare ”objektivt” ska staka ut språkgränser fritt från politiska hänsyn men jag vet inte om det alltid är önskvärt. Sålänge uppdelningen i språk har politiska konsekvenser är det också rimligt att ta vissa politiska hänsyn.

Vill man ha ett rent språkligt kriterium talar man ofta om ömsesidig begreplighet. Enligt detta kriterium är norska och svenska klart ett och samma språk (vad som sedan ryms inom de två begreppen är en annan fråga). Men i praktiken är kriteriet ofta svårt att tillämpa. Som redan har nämnts uppstår problem redan när vi kommer till (talad) danska. Det är helt klart så att olika svensktalande har olika lätt för danska. Det säger dock inte nödvändigtvis något om språkens ömsesidiga begriplighet, det kan vara så att vissa svensktalande helt enkelt är mer bekanta med danska.

Men som sagt, det är inte självklart att man enbart ska se till ömsesidig begriplighet. Jag tror att språkvetare generellt inte är så intresserade av att dra gränser mellan vad som är olika språk och vad som är dialekter av samma språk. Långt mindre intresserade än vad allmänheten kanske skulle önska. Delvis därför att det kan vara politiskt känsligt men till stor del därför att det är ganska ointressant från ett vetenskapligt perspektiv. Det är bättre att ge en mer utförlig beskrivning av hur olika språkliga varieteter förhåller sig till varandra.

#4 Det är förvisso sant att termen dialekt tidigare (i Sverige) användes främst för att avse så kallade genuina dialekter men i dag tror jag oftast att begreppet används om alla språklig varieteter som har geografisk bas, till skillnad från bas i exempelvis samhällsklass. Sedan kan man naturligtvis skilja på olika typer (eller grader) av dialekter beroende på hur de skiljer sig från standardspråket men det viktiga är just att det finns en geografisk bas, inte graden av unika drag. Jag tror att detta är den vanligaste användningen av begreppet även på andra språk (men även engelskans dialect exempelvis verkar kunna användas på flera olika sätt).

Sen ska jag förövrigt säga att jag ogillar begreppet genuin dialekt då det är onödigt värdeladdat. Jag är dock osäker på vad man ska säga istället.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.