Annons:
Etikettövrigt
Läst 5172 ggr
Inkanyezi
3/26/10, 1:58 PM

Att komma ihåg

Ja, minnet kanske inte är vad det borde; jag kan ju alltid skylla på åldern, även om ingen vill tro mig. Men jag funderar ibland på hur det svenska idiomet "komma ihåg" har bildats. Jag tänker mig korparna Hugin och Munin, och det gamla ordet håg, och våra broderspråks "huske", där vi har det reflektiva "minnas", som är besläktat med Munin, medan "huske" och "komma ihåg" frändas med Hugin, den andra korpen.

Mitt rimliga antagande är att kasus har blandats om någon gång i historien, och att verbet "hågas", som är det som ligger närmast danskans och norskans "huske", betyder något helt annat.

Men vi har alltså personen som subjekt i satsen, där det kanske snarare skulle vara ett epitet till "håg"; det som faller mig naturligt vore: "Det kommer i min håg." Och vi säger: "Jag kommer ihåg."

Och också den andra idiomatiska formen, jag minns, har fått reflexiv form, som förefaller mig lika dunkel. I nästan alla andra språk används raka presensformer, men inte i svenska. Jag undrar så klart varför, och hur vi tappade våra brödraspråks uttryck, och varför vi har växlat släktskapet med korparna.

Annons:
raphanus
3/26/10, 4:10 PM
#1

Sannolikt är dagens formulering "jag kommer ihåg dig" en ombildning av uttrycket "du kommer i min håg", alltså "jag minns dig". Formuleringar liknande den förmodade äldre svenska lever kvar i modern ryska och estniska:

Sa tuled mul meelde = "Du kommer hos mig i hågen" = Jag kommer ihåg dig
??? ????????, ???… = "Mig kommer i hågen, att…" = Jag minns att…

Wikipedia förklarar namnen Hugin och Munin så här.

Upp till toppen
Annons: