# Varför olika uttal på "kilt" och "kil"? Author: Lona När man inte kan sova funderar man över alla möjliga saker, till exempel varför *kilt* och *kille* uttalas likadant vad gäller "k" men *kil* och *killing* uttalas på annat sätt? "Kil..." borde låta likadant, oavsett fortsättning på ordet, kan man tycka. Finns det någon (o)logisk förklaring? ## Comment 1 Author: Pyttelite Enkla svaret är om man tittar på varifrån orden kommer. Även om de stavas liknande har de olika ursprung. ## Comment 2 Author: [Borttaget] Sch-ljud med olika stavning är ju vanligt i svenskan. Kil, killing, killevippen... "Kille" tror jag är ett låneord från romernas språk. Gissar att "kilt" är ett låneord från engelskan. ## Comment 3 Author: Pyttelite #2: Kilt kommer ursprungligen från Skandinavien och finns både i dansk, norsk och finskt utförande. https://en.m.wiktionary.org/wiki/kilt ## Comment 4 Author: Ephraim Som nämnts ovan har orden ursprung betydelse. Förmjukningen (*palataliseringen* med en språkvetenskaplig term) finns i princip i alla arvord, i ord eller ordstammar som funnits i svenskan i vart fall sedan urgermansk tid. Vad gäller lånorden är det dock mer komplicerat och det beror i hög grad på när orden lånades in och hur väl de anpassat sig till det svenska språksystemet. Gamla och väl integrerade lånord som *kyrka, kärra* och *kär* har genomgått förmjukningen. Vissa lånord som *kiosk* och *kex* har ju båda varianterna, med regionala skillnader, så de lånades väl in lite på gränsen för när förmjukningen slutade vara produktiv. Senare lånord som *kilt* och *kille* har inte genomgått förmjukningen. ## Comment 5 Author: [Borttaget] Uttal och stavning förändras över tid. Skjorta uttalades förr som det lät, men nu med sch-ljud. Det fornnordiska ordet som lånades ut, och blev skottarnas "kilt", fick behålla det uttalet när det lånades tillbaka, tror jag. ## Comment 6 Author: Pyttelite #5: Fast lånades verkligen kilt tillbaka? ## Comment 7 Author: [Borttaget] Ord som funnits länge i Sverige och som upplevs som "svenska" kan ju ändå ha antingen fornnordiskt, franskt eller germanskt ursprung... Sedan är många "nyare" ord från Romani... så där har väl ursprunget avgjort hur det ska uttalas...kanske. Kilt är ju t.ex. ett låneord från engelska, så då uttalas det som på engelska. ## Comment 8 Author: [Borttaget] #6: Bra fråga. Jag vet inte om ordet kilt var i bruk i Sverige innan vi blev bekanta med skottarnas kilt. ## Comment 9 Author: Pyttelite #7: Tror inte att kilt är ett låneord från engelskan. ## Comment 10 Author: [Borttaget] #9: Varför inte? ## Comment 11 Author: Ephraim #6, #8, #9: Ja, vi verkar ha lånat tillbaka *kilt* från engelskan för att tala om det skottska plagget. Enligt SO är det belagt först 1887. Jag tror inte att vi hade ett substantiv *kilt* i svenskan som betecknade ett plagg innan det, åtminstone finns det inte i SAOB. Kanske har det funnits dialektalt. Det finns ett obesläktat ord som handlar om skatt eller landområden främst i Finland. ## Comment 12 Author: [Borttaget] #11: Tack för upplysningen. Nu vet vi säkert.🙂 ## Comment 13 Author: Pyttelite #10 #11 Tittar man i Oxfords Dictionary så ser man härkomsten. Att Kilt inte finns med i SAOB säger inget annat än att de inte finns med för även låneord ska ju finnas med där. Eftersom ordet finns både i norska och danskan är det svårt att med bestämdhet säga att det är ett återlån. ## Comment 14 Author: [Borttaget] #13: Men om ordet kilt var i bruk i Sverige innan skotska klädesplagget benämndes så, så skulle väl kilt i så fall uttalas med sch-ljud. ## Comment 15 Author: Pyttelite #14: Varför det? ## Comment 16 Author: Pyttelite Jag återupprepar: https://en.m.wiktionary.org/wiki/kilt ## Comment 17 Author: [Borttaget] #15: Därför att ord som stavades med k genomgick en uttalsförändring till mjukare sch-ljud. ## Comment 18 Author: Ephraim #13, #16: Svensk Ordbok säger som sagt att *kilt* är ett lån från engelskan och belagt i slutet av 1800-talet. I Bokmålsordboka och Nynorskordboka anges att substantivet *kilt* är lånat från lågskotska och specifikt betecknar ett skotskt plagg. Den Danske ordbok anger likaledes att substantivet *kilt* betecknar ett skotskt plagg och att ordet är lånat från skotsk dialekt. Alla dessa ordböcker anger dock, precis som de engelska ordböckerna, att det engelska ordet i sig verkar ha nordiskt ursprung. I fornsvenskan fanns substantivet *kilta*, och i fornislänska *kelta* eller *kjalta*. Detta verkar ha kunnat beteckna både en kroppsdel, sköte eller knät (som i eng. *lap*, inte eng. *knee*), och ett klädesplagg som täckte dessa delar. Substantivet *kilta* finns i Rietz dialektlexikon, där det främst verkar betyda "en mindre börda som bärs i skötet eller förklädet". ## Comment 19 Author: Pyttelite #18: Oavsett så finns det väl inga garantier för att uttalet skulle förändrats? ## Comment 20 Author: Ephraim #19 Om ordet *kilt* hade funnits i svenskan en längre tid skulle det nästan garanterat ha uttalats med tj-ljud. Jag kan inte komma på något arvord som är undantaget men det är möjligt att det finns något. Ljudförändringar (ljudlagar) av detta slag brukar vara regelbundna och omfatta alla ord som fanns i ett språk/språklig varietet vid en viss tidpunkt (men inte ord som kommer in senare). Detta är mycket användbart för språkforskningen. Dock är ljudförändringar ofta inte 100 % regelbundna utan det kan finnas ord som undgår dem. Förutom sena lånord (som alltså kom in i språket efter att ljudförändringen slutade vara aktiv) kan de nog hända att interjektioner och ljudhärmande ord undgått förmjukningen av k, eller så kom även dessa in i språket ganska sent. Jag kommer bl.a. på verbet *kissa* och substantiven *kisse* och *kisse* om katt, som verkar vara ljudhärmande. I fallet *kissa* kan det även vara en eufemistisk ombildning av *pissa*. Så de är lite specialfall. ## Comment 21 Author: Pyttelite Varför uttalas då inte den monetära betydelsen av kilt som chilt då? Den har väl funnits med i svenskan hyffsat länge? Hur länge ska ordet funnits med för att det ska mjukas upp? ## Comment 22 Author: Ephraim #21 Enligt Elias Wessén påbörjades utvecklingen med förmjukning av vissa konsonanter framför främre vokal och j troligen redan under äldre fornsvensk tid (1225–1375) men förlöpte på olika sätt i olika bygder och slutfördes först i nysvensk tid (1526–1879). *Kemi* verkar ha kommit in under 1600-talet och har vad jag vet alltid förmjukningen (men kanske att stavning med *ch* och franskt uttal spelar in). *Kex* och *kiosk* verkar ha kommit in i svenskan under 1700-talet så de är tillräckligt gamla för att ha förmjukning hos många talare, men uppenbart inte alla. *Keps* verkar ha kommit in runt sekelskiftet 1800/1900 och har så vitt jag vet aldrig förmjukningen. Du har rätt i att *kilt* om skatt eller land i Finland är lite förvånande. Det är ju ett lån från finskan men är tillräckligt gammalt för att det skulle kunna ha genomgått förändringen. Jag kan bara spekulera om skälet. Kanske slutade ljudförändringen vara aktiv tidigare i Finland, eller så påverkade finskan just detta ord. Uttalet med hårt k skulle också kunna vara ett läsuttal. När artikeln i SAOB trycktes verkar ordet ha använts om historiska förhållanden, jag vet inte om ordet faktiskt levde kvar i tal i någon utsträckning. ## Comment 23 Author: Ephraim Här kan tilläggas att kortspelet *kille* är belagt i skrift sedan 1834 och har båda uttalen. Vad jag förstår är det en svensk ordbildning (av Harlekin) och det kan hända att det använts i tal ganska lång tid innan det först skrevs ned. *Kö* och *kör* är belagda sedan sent 1700-tal och har bara hårt k-uttal, kanske hjälpt av att det fanns en hög franskkunnighet i vissa kretsar vid tiden. *Kelt* är belagt sedan första halvan av 1600-talet men har hårt k, vilket troligen hänger ihop med att alltid varit mer eller mindre en fackterm. #2 *Tjej* är ju lånat från romani, men *kille* verkar inte vara det. Det har dock lite oklart ursprung, men antas ursprungligen vara samma ord som *kille* som är ett dialektalt eller gammalt ord för get eller killing. Både detta *kille* och ordet *killing* är avledningar av *kid*. Det verkar som att *kille* i betydelse 'killing' i vart fall ibland har uttalats med tj-ljud, så bakgrund till k-uttalet är något dunkelt. Men det är väl lite slang och en "smekordsbildning" som det står i SO. SAOB jämför med *kisse*. Ett annat exempel på en sådan smekordsbildning kan vara *killa* med hårt k, som en mer vardaglig och barnslig variant av *kittla*. ## Comment 24 Author: Maria Kiosk är väl också ett ord med delat uttal. ## Comment 25 Author: [Borttaget] #23: Ok, då hade jag fel när jag trodde att ordet kille var lånat från romani. Blandade nog ihop det med ordet tjej. Det är intressant att få veta ordens ursprung och varför de uttalas som de gör. Jag uttalar ordet kiosk mjukt. Var i Sverige uttalar man det med hårt k? Däremot uttalar jag kex med hårt k. I Göteborg säger de väl kex mjukare? ## Comment 26 Author: Maria #25 Jag växte upp i Göteborg med att uttala kiosk med hårt K och kex med mjukt K. ## Comment 27 Author: [Borttaget] #26: Aha, det kanske är liknande på andra ställen. Ena ordet med hårt k och andra med mjukt. Undrar om man nånstans uttalar båda orden med antingen hårt k eller mjukare uttal av k(tj)? ## Comment 28 Author: Lona #27: Jag är iofs också göteborgare, uttalar både *kex* och *kiosk* med mjukt "k". Det kan nog variera lite med *kiosk*, däremot tror jag att det är **väldigt** ovanligt att infödda göteborgare säger *kex* med hårt "k". ## Comment 29 Author: Pyttelite #28: Nä då är det ngt annat man menar.