# ...är en annan dag Author: maxiq Vissa uttryck blir bara kortare och kortare. T.ex. I morgon dag I morgon Imorgon Imorron Imorrn Imon Vad blir nästa steg? Im? ## Comment 1 Author: Pyttelite Du ser historiken här morn förekom redan för länge sedan. https://www.saob.se/artikel/?unik=M_1261-0331.GK8z-0029 ## Comment 2 Author: Maria Är det inte lite dialektalt också? Te mööra, sa min mormor 😉 ## Comment 3 Author: Ephraim Uttrycket har nog inte bara blivit kortare, ibland har det också blivit lite längre. Jag tror egentligen inte att ordet _morgon_ ”naturligt” (om uttrycket tillåts) i något skede har uttalats med ett klusilt (hårt) /ɡ/. Ordet har i och för sig varit ännu längre och haft (minst) en stavelse till. Om vi spårar ordet tillbaka till urgermanskan hette det, i grundformen, något i stil med _*murɣinaz_ (eller kanske _*murɣunaz_). Redan då hade ordet ett frikativt g ([ɣ], en tonande velar frikativa) vilket ordet fortsatte att ha i fornsvenskan, där det ofta skrevs _gh_. Dagens svenska har ju inte kvar frikativt [ɣ]. I vissa ord blev det nog till klusilt /ɡ/ men ofta föll ljudet bort helt i tal, eller blev till /j/. Den typiska utvecklingen efter /r/ och /l/ är att det blivit /j/, vilket vi ser i ord som _färg_, _älg_ och _sorg_. I SAOB, som länkades i #1, kan man se att stavningar som _morgienn_ och _morgionn_ förekom under 1500-talet vilket kan tala för att uttalet med /j/, eller något förstadium, kunde förekomma då. Dock verkar detta inte ha etablerat sig, utan vi har istället i allmänhet fått helt bortfall av [ɣ]. I skrift har vi dock bevarat _g_ (snarare än äldre _gh_). Jag tror att uttalet av _morgon_ med klusilt g är ett läsuttal, dvs ett uttal som har uppkommit senare under inflytande av skriften. Dock finns det en ganska lång tradition av att använda läsuttal i högtidlig uppläsning, sång m.m. I det här fallet har jag en känsla av att det främst är där uttalet med klusilt g förekommer, och att de flesta nog spontant säger ”morron” (eller ”morn”, särskilt vad gäller ”i morn”). I någon mån kan det nog även vara skriftligt inflytande att slutvokalen bevarats. ## Comment 4 Author: Ephraim En liknande utveckling kan vi se för _dag_, som hade frikativt [ɣ] i urgermanskan och fornsvenskan. Detta föll sedan i allmänhet bort helt så att vi fick former som ”da”, ”dan”, ”dar”. I det här fallet har jag dock känslan av att läsuttalen (”dag”, ”dagen”, ”dagar” med klusilt /ɡ/) är ganska vanliga idag, och att de nog har blivit vanligare på bekostnad av de kortare formerna. ## Comment 5 Author: Ephraim Funderade även på uttrycket _i morgon dag_ och hur gammalt det är. Uttrycket finns upptaget i SAOB men med belägg först från andra halvan av 1700-talet. Det anges att betydelsen är emfatisk, ’redan i morgon’, och att det används särskilt i försäkran, löften eller hotelser. Som jag förstår har det vanliga adverbet även i fornsvenskan endast varit någon variant av _i morghon_, alltså inte _i morghon dagh_ eller dylikt. Det kan jämföras med liknande uttryck på andra germanska språk, även i fornspråken. Så _i morgon dag_ är ju ett bra exempel på att uttrycket blivit längre, då i syfte att betona att något sker i morgon och inte senare. Däremot har _morgondag_ som substantiv en lång historia. ## Comment 6 Author: Pyttelite Det var mycket fakta på en gång. Jag tror jag förstår hur mojn/Moon kommit till. https://en.m.wikipedia.org/wiki/Moin ## Comment 7 Author: [Borttaget] #3: är rätt säker på att jag hörde en skådespelerska säga god morgon med ett hårt g i morgon, i ett avsnitt från en tv-serie som visades i mitten av 90-talet. ## Comment 8 Author: Ephraim #7: Det kan säkert stämma. Min känsla är i alla fall att ett sådant uttal är eller har varit vanligt i bl.a. teater och klassisk sång, och förr kanske i radio och officiella tal och liknande. Åtminstone sedan 1700- eller 1800-talen (möjligen tidigare) har vi haft en tradition i svenskan av ett högtidligt talspråk som haft skriftspråket som modell. Ett lite senare fenomen är ju att även vardagligt tal använder sådana s.k. läsuttal. Att _dag_ och_ jag_ uttalas med hårt g är nog exempelvis inte helt ovanligt även i vardagligt tal. ## Comment 9 Author: [Borttaget] #8: ja. I exemplet jag tog upp, så hade en karaktär sagt "god afton" som hälsning, och hon svarade "god morgon" på det, eftersom det ju faktiskt *var* morgon. Så då kanske det också är en fråga om en betoning på ordet pga själva sammanhanget. 🤔 Och kanske dialektala skillnader spelar in?