Långt innan jag helt förstod hur TV-mediet fungerar med sina möjligheter till redigering, dubbning, klippning och allt möjligt sådant, såg jag ett kort inslag som etsade sig fast i mitt minne och som har spelat en större roll för min personliga utveckling än jag nog kan föreställa mig. Jag var kanske fem år, och inslaget var kanske högst trettio sekunder långt. I det fick man se en man bli intervjuad. Om vad kan kvitta, jag minns det ändå inte. Han talade ett språk jag inte för mitt liv kunde begripa och som inte påminde om något jag någonsin dittills hade hört. Det kan ha varit turkiska, persiska, kurdiska eller arabiska. Jag tror i alla fall att det var något språk som talas kring Medelhavet eller i Mellanöstern. Men det speciella var att mannen blev intervjuad av en svensktalande reporter och gav adekvata svar på sitt eget språk. Min fascination för vad jag såg visste inga gränser. Och min hjärna började fundera och fundera. Tänk om det är så ändå, tänkte jag, att alla människor i hela världen i sitt allra innersta pratar svenska, men att det ändå händer att andra språk kommer ur munnen ibland. Ja, det kanske är så att alla i hela världen egentligen förstår svenska. Det verkade ju logiskt, för jag hade ju själv sett prov på det på TV, och allt som visades på TV var ju sant!

Min fascination för utrikiska språk var härmed väckt, och med barnsliga ögon började jag titta igenom F-hyllan på Länsbiblioteket i min barndoms stad. Som vuxen kan man lätt kategorisera allsköns begrepp utefter lättköpta och ofta allmänt vedertagna fördomar. Det är just denna benägenhet som gör en människa vuxen. Som vuxen kan man lätt köpa, och köper man gärna lätt färdiga uppfattningar. Just en sådan vuxen människa, Esaias Tegnér hette han visst, författade en hel drös med sådana här färdiga uppfattningar. Han ansåg att latinet var stolt och oböjligt, att italienskan var nöjets och trånandets språk, att engelskan var till hälften nedsvald och till hälften framstött samt att franskan ljög och inte kunde hålla takten.

Jag hade inga sådana förutfattade meningar alls när jag började utforska F-hyllan. Länsbiblioteket i min barndoms stad hade av någon outgrundlig anledning ett väl tilltaget utbud av självstudieböcker om utrikiska språk. Där fanns parlörer för ungerska och turkiska och läroböcker i walesiska, iriska och esperanto. Och jag bläddrade och läste. Walesiska verkade svårt med sina många konsonantkluster och ord som i alla fall knappt någon svensktalande liten pojke kunde känna igen. Ungerska verkade mest handla om tabeller, och den ende som verkade kunna ungerska i hela världen hette Eugen Storlind. Men esperanto verkade ganska lätt. De flesta av orden i det språket liknade mina egna. Det hette hundo, strando, glaso, kubo och allt möjligt ditåt, och vem som helst kunde väl se att orden betydde hund, strand, glas och kub. I läroboken stod det dessutom att esperanto var ett världsspråk.

Jag gnagde på ordet. Världsspråk. Ett språk för hela världen. Och min hjärna började fundera igen. Jag drog mig till minnes den mannen på TV som blivit intervjuad på svenska och som svarat på ett helt annat språk. Kanske det ändå inte var svenska som alla innerst inne talade? Kanske det var esperanto i stället? Tänk om man kunde lära sig esperanto! Då skulle man ju kunna prata med alla människor i hela världen! Vad smart! Och jag fascinerades mer och mer av den smarta idén. Jag började berätta om den för vuxna i min omgivning. Men de vuxna var ju vuxna, och hade således blivit med fördomar. Mina föräldrar sa att det där med esperanto ju ändå aldrig skulle fungera om inte alla i hela världen lärde sig det, och som världsspråk hade vi ju redan engelska. Och morfars fryntlige svåger, ja, han undrade om jag ändå inte menade språket transpiranto, och morfar själv reciterade Finlands nationalsång på det där som han sa var transpiranto. Och jag bara stod och såg på och undrade varför alla vuxna var så dumma och inte förstod det fina med esperanto. Kanske redan där började jag bli lite mer vuxen och bereddes att samla på mig allt fler och fler fördomar om all världens språk.

Jag glömde alltså snart bort min föreställning om esperantons förträfflighet, för sanningen att säga hörde jag aldrig talas om den någon annan stans än i några böcker jag hade hittat i F-hyllan på Länsbiblioteket i min barndoms stad. Någon gång då och då kunde det hända att jag hörde ordet esperanto nämnas, men då i egenskap av en metafor eller en beteckning för en naiv, krossad dröm. Men så kom året 1995, året då jag för första gången gav mig ut på Internet. Nätverket som påstods kunna innehålla teoretiskt sett allt. Jag surfade in på en sökmotor och letade upp texten till Beatles-låten Free As A Bird, som hade kommit ut på singel det året, och fick fram texten, långt innan fullängdsskivan fanns i försäljningsdiskarna. Fantastiskt! Min tur inspirerade mig till att leta efter allt obskyrare saker på Internet, och det värsta av vad jag snavade över i denna planlösa jakt ska jag nog bespara er. Men plötsligt dök en gammal, sedan länge avsomnad tankegång till liv. Om Internet kan innehålla information om teoretiskt sett allt, vad kan då Internet tänkas kunna ge för upplysningar om esperanto? Jag gjorde en sökning på Yahoo, för det här, barn små, var långt innan Google fanns. Sökresultatet var överväldigande. Det verkade som om nätet var översållat av sidor på esperanto. Ja, jag hade ju aldrig lärt mig esperanto själv, men mindes ändå från min tidiga barndom hur det såg ut, och kunde med nästan hundraprocentig visshet intyga att det var just esperanto som de här sidorna var skrivna på.

Världsspråk kommer och går. Vad de flesta verkar ha gemensamt är att de i någon mån har blodstänk på sina händer eller att den makt där språket har sitt ursprungliga säte bedriver någon sorts förtryckarpolitik. Åtminstone om man ska tro många av dem som genom åren har lärt sig esperanto. En skriftställare jag har haft kontakt med kommunicerar bara på esperanto när hen väl rör sig ute på Internet. Ja, pilutta er, alla små diktatorer och folkförtryckare där ute, jag tänker inte tala om vad hen heter, men hen har hur som helst förklarat sitt val av kommunikationsspråk med att hen känner sig säkrare när hen kommunicerar på esperanto, eftersom det tydligen är få diktatorer och folkförtryckare som själva tar sig tid att lära sig just det språket, och därigenom inte så lätt kommer åt sådan information som de kanske helst skulle vilja censurera. Lite märkligt egentligen, med tanke på hur lätt esperanto enligt mångas utsago ska vara att lära sig.

Idag, den 26 juli, är det esperantodagen. Idag för precis 125 år sedan kom den första läroboken i esperanto ut i handeln. (Vi kan alltså bara gissa oss till vad Esaias Tegnér skulle ha kunnat säga om esperanto, eftersom hans små aforismer om språken är sjuttio år äldre än esperanto.) 125 år efter att esperanto lanserades som ett förslag till neutralt världsspråk är det många som visserligen har hört talas om språket, men inte så många som vet att det fortfarande används. Vanliga fördomar om just esperanto verkar gå ut på att det inte fungerar vare sig politiskt eller tekniskt, samt att det är ett dött språk, eftersom det antas sakna historia och litteratur. Det är nog visserligen sant att esperanto inte ännu har blivit ett världsspråk i den omfattning som kanske många hoppades på i språkets barndom, men det används ändå av en livaktig skara på sannolikt bortemot två miljoner människor spridda över hela världen. Och gräver man bara lite på ytan i cybermyllan, kan man lätt hitta rätt mycket popmusik, föreläsningar och litteratur på just esperanto. Man kan till och med hitta en film där William Shatner åtminstone försöker prata esperanto. Internet har sannerligen berett vägen för ökad kännedom om språkets fortlevnad, men bara om man vet var man ska gräva, kan man stöta på esperanto även utanför Internet. Göteborgs Stadsbibliotek lär ha en av Sveriges största samlingar av lånbar litteratur på esperanto. Bland svenska böcker som har översatts till esperanto kan nämnas Frans G Bengtssons Röde Orm och Karin Boyes Kallocain. Fransmannen Henri Vallienne (1854-1909) skrev också ett par romaner i original på esperanto, och en handfull andra författare har följt i samma spår, som exempelvis svensken Stellan Engholm (1899-1960). I det här sammanhanget kan man förstås dessutom nämna Mikael Niemis bok Populärmusik från Vittula från 2000. I den boken får vi bland annat stifta bekantskap med den lille tystlåtne pojken Niila, som när han väl vågar prata för första gången gör det just på esperanto, som han har lärt sig från en kurs på radio.

Den som lyckas lära sig esperanto kan naturligtvis inte prata med alla i hela världen blott tack vare sina kunskaper i esperanto, men kan uppenbarligen få en alldeles särskild inblick i vardagslivet i vissa länder som av olika anledningar och i olika omfattning håller sig stängda. Och kanske det är just en esperantotalare som en vacker dag, när vi minst anar det, går ut och störtar en diktator.

(Inlägget publicerades ursprungligen på en annan webbplats den 26 juli 2012)