Jag bor i Stockholm, verkar i många delar av stan och reser ofta kollektivt. Mellan arbete och fritid hattar jag runt mellan Alvik, Årsta, Västerort och Bodal på Lidingö. Det hör till denna sorts liv att var trettionde dag förnya sitt kollektivtrafikkort. En ganska trivial sak, som man efter några år som reguljärresenär i den här stans kollektivtrafiknät bara gör utan att tänka på vare sig förberedelser eller följder. Under ganska lång tid nu har det varit så att man vid köptillfället aktivt kunnat bestämma sig för när man vill att kortet ska börja gälla, men alldeles nyligen ändrade Stockholms Lokaltrafik rutinerna så att kollektivtrafikkortet, om inget annat anges, börjar gälla för den period man har betalat för först efter att man har gjort sin första resa efter den senaste betalningen. Jag kan alltså ladda mitt kort med resor för trettio dagar en viss dag, men ändå vänta till exempel en vecka innan jag börjar använda kortet, och ändå vara säker på att kortet gäller i trettio dagar från den första gången jag använder det.

Innan den här ändringen trädde i kraft kunde man vid kortköp få ett kvitto som angav start- och slutdatum för kortets giltighet. En kvittoskrivare spottade helt enkelt ut en remsa med klart besked om vilken dag kortet skulle börja gälla och vilken dag det skulle sluta gälla. START 04MAR SLUT 02APR, eller någonting ditåt. Kort och koncist. Enkelt och bra. Stelt, men begripligt. För att om möjligt bringa åtminstone lite ordning i min annars tidvis ganska kaosartade storstadstillvaro brukade jag också notera i min fickkalender när kortet skulle sluta gälla och när det var dags att förnya giltigheten. En gång kalenderbitare, alltid kalenderbitare.

Så kom då den nya rutinen, och, ja, jag vet ju att jag läste i någon dagstidning om att den skulle träda i kraft, men jag blev varse den på riktigt först efter första gången jag förnyade giltigheten för mitt nya kort sedan förändringen hade trätt i kraft. Jag betalade i automaten som jag så ofta gjort förut och fick som alltid förut ett kvitto på köpet. Liksom i regel annars när jag är ute och rör mig i kollektivtrafiken hade jag antagligen en tid att passa, var lite stressad och reserverade min hjärnkapacitet för just att stålsätta mig i trängseln och se till att hitta fram bland spärrar, gångar och myllret av folk. Känslan för fina språkliga nyanser var satt på undantag. Därför kunde jag inte bli annat än förbryllad, när texten på kvittot löd: ANVÄND SENAST 2016-04-12. Inget startdatum. Inget slutdatum. Ingenting som tycktes värt att vanan troget notera i kalendern. Bara detta kryptiska ANVÄND SENAST 2016-04-12. Svett började sippra fram i pannan och på ryggen. Jag svalde. Det kändes tjockt i halsen och jag fick en klump i magen. Och jag minns att jag hann tänka: ”Men jag använde ju det här kortet senast igår!” och sedan, genast efteråt: ”Och förresten har ju den tolfte april 2016 inte infallit än! Vad menar maskinen, egentligen? Varför påstår kortautomaten att jag har använt kortet en dag som inte har infallit än?”

Kära läsare, ni har säkert redan förstått att jag här hade låtit mig luras av en dubbeltydighet. Det är ju så med våra språk ibland, att de kan bjuda på sådana. Och just på svenska råkar ”använd senast” kunna tolkas som både en uppmaning och ett konstaterande. Jag uppfattade texten som ett konstaterande, men maskinen avsåg snarare med sin kvittoutskrift att ge mig en uppmaning. Det var alltså inte så att min biljett var använd senast den tolfte april 2016, utan det var jag som uppmanades att börja använda biljetten senast detta datum.

Så här kan det lätt bli om man är lite stressad och ens tillgång till språklig vägledning därtill är begränsad till något som en maskin har spottat ur sig. En maskin gör i bästa fall som den har blivit tillsagd en gång av en programmerare, men har sällan förmågan att bedriva tvåvägskommunikation i flera led. En maskin kan säga ANVÄND SENAST 2016-04-12 till mig, men jag kan inte fråga samma maskin VAD SJUTTON MENAR DU MED DET? och räkna med ett vägledande svar.

Vi kan lätt rycka på axlarna åt den här lilla anekdoten och tänka att maskiner är som de är. Rigorösa och enkelspåriga. Eller så kan vi rentav kanske tänka att de är lite söta eller lustiga när de försöker kommunicera på människors vis. Samtidigt måste vi som handskas med språket ständigt tänka på att maskiners fyrkantiga sätt att kommunicera på gör sig gällande inte bara i maskinernas värld. Detta fyrkantiga sätt att kommunicera på har funnits långt innan maskiner började spotta ur sig meddelanden bestående av fragment från människans språk. En form för sådan här fyrkantig kommunikation är ju just den som snart sagt vilken textförfattare som helst ägnar sig åt. I de flesta fall där språk förmedlas i form av färdigskriven text (till skillnad från text som skrivs i realtid på chattar och liknande) kommer ju den som skriver texten och den som läser texten aldrig eller sällan i kontakt med varann så att de kan bedriva en ömsesidig kommunikation. Den som läser texten är helt och hållet hänvisad till sin förmåga att förstå skriven text, och den skrivande är begränsad till att behöva skriva så begripligt och föga tvetydigt som möjligt.

Frågan om texters begriplighet och obegriplighet är förstås av högsta intresse för oss som vill dela med oss av det vi skriver. Antagligen vill de flesta av oss kunna skriva begripligt, och en del av oss strävar hårt efter att nå en bred läsekrets som har utbyte av att läsa det vi har skrivit. Samtidigt ska man ju inte glömma att det ibland även kan finnas konkreta behov av att skriva svårbegripligt eller tvetydigt med vilje. En del författare, som William Shakespeare och James Joyce, gör det till sin specialitet. De kan (naturligtvis till många översättares stora förtret) använda flertydigheter för att på ett briljant sätt få sina läsare att undra och fundera, hållas på halster och därför inte kunna lägga deras böcker ifrån sig förrän de kommer till slutet. Vill man nu vara riktigt snäll mot Stockholms Lokaltrafik, skulle man ju mot bakgrund av denna lilla tankeutsvävning kunna säga att det bor en liten James Joyce i var och en av deras biljettautomater.

(Inlägget publicerades ursprungligen på en annan webbplats den 15 juli 2012)