Språk är en färskvara. Nu menar jag inte bara på det viset att ords betydelser kan ändras med tiden, som fallet till exempel är med orden miniatyr och tjuga, utan att meddelanden lätt kan bli mindre aktuella med tiden. Vissa meddelanden är starkt knutna till sammanhangen i vilka de yttras eller skrivs.

När jag som högskolestudent bodde hos min mor, skulle jag utan vidare, låt säga på morgonen den 29 juni 1996, ha kunnat lämna en lapp på hennes hallbord med texten

VI SES PÅ TORGET KLOCKAN SEX

och kallt kunnat räkna med att hon skulle ha kommit för att träffa mig, sin son, på Stortorget i Östersund den 29 juni 1996 klockan 18.00. Detta var möjligt tack vare dessa då obestridliga sakförhållanden:

a) Jag var den ende som delade lägenhet med henne (och som således hade oinskränkta möjligheter att lägga lappar på hallbordet).
b) Det finns bara ett torg som i folkmun kallas Torget i centrala Östersund. (Busstorget, å sin sida, kallas alltid Busstorget.)
c) Mamma kom varje dag hem från jobbet strax efter klockan 17.00, och det första hon såg när hon kom in i vårt hem var alltid hallbordet.

Låt oss nu bara anta, att jag av oaktsamhet hade råkat få med mig lappen ut och sedan tappat den ombord på en buss. Meddelandet på lappen skulle då fortfarande ha varit helt grammatiskt korrekt och kanske rentav nedplitat med en oklanderligt vacker handstil, men ändå helt värdelöst. Den som eventuellt hittade lappen och läste på den, skulle inte ha kunnat veta vare sig

a) vem jag är
b) vilket torg jag väntar på

eller

c) vilken dag och vilken tid på dygnet jag väntar på torget.

Ord och uttryck som på något sätt är starkt knutna till sitt sammanhang kallas för deiktiska. Deiktiska texter och yttranden blir sällan odödliga. Odödliga blir bara sådana texter och yttranden som folk kan referera till oberoende av tid och rum. Hit hör till exempel många högstämda poem. Vi kan läsa Aasmund Olavsson Vinjes text Våren och många av oss kan nog tycka att den är lika aktuell nu i år som 1869 när den kom i tryck för första gången. Våren är således en föga deiktisk text.

När dagen blir mörk och när snön faller vit, då skrider hon närmre, då kommer hon hit, och då vet man att snart är det jul. Så fint skrev flickskolelärarinnan Jeanna Oterdahl om den förunderligt blida stjärna som strålar i öster på himlen och som i sammanhanget fungerar som en vägvisare till frälsaren Jesus Kristus. Många förbereder sig nu för att fira jul, och oavsett om man gör det till åminnelse av Jesus Kristus eller för att gräva hål i plånboken, kan man nog lite till mans säga att julen, liksom våren, som allmänt begrepp betraktad, är föga deiktisk. Den är och ska vara som den alltid har varit. Det spelar ingen större roll om man menar julen 1984, julen 1995 eller julen 2007, för alla som firar den äter i stort sett alltid samma mat, ser på samma teveprogram och lyssnar till samma sånger. År ut och år in. Nästan mekaniskt och ibland utan att stanna upp och tänka efter varför.

När Jeanna Oterdal skrev sin text om den förunderligt blida stjärnan i öster på himlen var det ännu 1900-tal. Hon kanske inte var så förmäten att hon antog att texten skulle överleva henne själv och till och med ett sekelskifte. Många julfirare sjunger den gärna än i dag, ofta till en melodi av Ruben Liljefors:

Det strålar en stjärna förunderligt blid. I öster på himlen hon står. Hon lyst över världenes oro och strid i nära två tusende år. När dagen blir mörk och när snön faller vit, då skrider hon närmre, då kommer hon hit, och då vet man att snart är det jul.

Texten är sådär lagom föga deiktisk som många andra texter som har överlevt sina upphovsmän. Den känns högaktuell inte minst för att den är skriven i presens: När dagen blir mörk och när snön faller vit, då skrider hon närmre, då kommer hon hit, och då vet man att snart är det jul. Den skulle mycket väl kunna handla om just den jul som vissa av oss går och väntar på just nu. Dock är det ju obestridligen så att verkligheten nu har hunnit ifatt Jeanna Oterdal och hennes text är således egentligen nästan lika inaktuell som en tappad lapp med en uppmaning om att mötas på torget. Stjärnan har, såvitt man tycker sig skönja den alls, vid det här laget inte lyst över världenes oro och strid i nära två tusende år. Visserligen har någon sakkunnig räknat ut att den tideräkning i vilken Jeanna Oterdal tar sin utgångspunkt inte är helt korrekt, i alla fall inte om det är tänkt att den ska börja med Jesu Kristi födelse, men även felmarginalen lär vara passerad sedan ett tag, och vi kan således sluta oss till att stjärnan, fortfarande såvitt man tycker sig skönja den, borde ha lyst nu i över två tusende år.

Hur ska man göra, nu då? Visst kan man äta samma skinka och titta på samma Kalle Anka, men ska man verkligen sjunga samma texter år ut och år in? Jag har både frågat människor jag träffar i verkligheten och människor jag känner blott ytligt via Twitter och [Facebook]http://www.facebook.com/, och uppfattningarna verkar gå isär. En trumpetist i Linköping skriver "Ja, det där har ju varit aktuellt nu i tio år…eller så. Elva…i över tvåtusende får man ju sjunga. Nu." En av mina körkamrater skriver "En text är en text. Sådeså."

Själv är jag inte ett dugg främmande för att anpassa språket efter sammanhanget, och jag vet att jag inte är ensam. Och här kommer en drastisk parallell, långt från glöggdoft och stearinljusmys.

När Estland 1940 ockuperades och annekterades av Sovjetunionen, ansåg unionens ledare först att Stalin var den stora stjärnan på himlen, och därför stod han omnämnd i Estniska Socialistiska Rådsrepublikens Hymn, som var den enda tillåtna nationalsången i Estland under ockupationstiden. När Stalin hade varit död i tre år, ansåg sig Sovjetunionen visserligen fortfarande ha bestämmanderätt över Estlands territorium, men unionens ledare Nikita Chrusjtjov avskaffade de politiska avrättningar och mycket annat som hade karakteriserat Stalins regeringstid. Sovjetunionen tillät alltså fortfarande bara Estniska Socialistiska Rådsrepublikens Hymn som nationalsång för Estland, men såg omnämnandet av Stalin i den som ett problem. Därför omarbetades texten lätt, och Stalin sopades under mattan.

Numer är det sällan någon som sjunger Estniska Socialistiska Rådsrepublikens Hymn. Den gick småningom samma öde till mötes som både Stalin och Sovjetunionens röda stjärna. Men än idag, över två tusende år efter att en jungfru nedkom med ett gossebarn i ett stall i Betlehem, kanske man kan se en annan stjärna lysa, en förunderligt blid en, och kanske kan man rentav sjunga om det också.

(Inlägget publicerades ursprungligen på en annan webbplats den 7 december 2011)