# Språkbloggen #00 - en historia om ett möte som inte borde ha kunnat äga rum och ett annat som aldrig borde ha ägt rum Author: raphanus 2011 fick forumet in en efterlysning efter en språkbloggare. Jag svarade trådstartaren och anmälde mitt intresse. Vi började samarbeta och jag skickade henne texter som hon sedan publicerade på sin webbsajt. Jag skulle gärna länka till den, men kommer inte att göra det, och ni kommer att förstå varför lite senare i den här texten. Webbsajtens administratör bodde då som nu i USA, men kommer från Sverige. Jag och hon bekantade oss under samarbetets inledningsfas mejlledes. Jag skickade en bild på hur jag ser ut i verkligheten. (Jag är ganska lik min profilbild här på forumet, men just då hade jag klippt mig kort, så hon fick ett foto där jag inte har hästsvans.) 2012 flyttade jag själv till Estland, men det stod aldrig i vägen för mitt uppdrag som språkbloggare. Många av mina vänner bor fortfarande i Sverige, så när tillfälle ges åker jag förstås till Sverige och umgås med dem. I slutet av maj 2014 gjorde jag en sådan resa. Jag skulle på grillfest i Stockholm. Festens värd skulle hämta mig utanför Stockholms Centralstation, berättade han via ett sms. Jag klev in i karuselldörren ut mot Vasagatan, och tryckte iväg ett ja till svar, och just då, mitt i steget, inne i karuselldörren, hörde jag en kvinna som var på väg in säga mitt namn. Jag tittade upp från telefonen. Jag är både skelögd och närsynt och har väl inte världens bästa ansiktsminne heller, så att folk jag inte alls känner igen hälsar på mig är jag ganska van vid, men här blev jag helt ställd. Vem var hon? Kvinnan presenterade sig. Det var hon som förestår webbplatsen jag språkbloggade för. Hon var på kort besök från USA, och jag som sagt från Tallinn. Och hon kände igen mig från det enda foto hon sett av mig. Jag vet inte hur stor sannolikheten är för att vårt möte i karuselldörren på Centralstationen i Stockholm kunde äga rum, men jag förmodar att den är mikroskopiskt liten. Ingen av oss var där vi brukade vara i vardagslag, och vi hade aldrig någonsin förut sett varann i verkligheten, men vi träffade ändå på varann. Och sedan åkte var och en av oss hem till sitt. Hon fortsatte att driva sin webbplats och jag fortsatte att blogga. Det blev 15 blogginlägg allt som allt. Sedan tog det stopp. Webbplatsen råkade nämligen ut för en kapare. Ska vi nu prata om sannolikhet, så är det nog tyvärr mer sannolikt att en webbplats blir kapad än att två genom professionen sammanlänkade människor möts, och det är förstås tråkigt att det ska behöva vara så. Jag kommer här inte att tala om vad det var för webbplats jag bloggade om språk på, eftersom webbadressen har blivit kapad. Dock har jag fått tillåtelse från kvinnan som ursprungligen drev sajten att återpublicera de blogginlägg hon fick av mig, och det kommer jag att göra här på forumet med omedelbar verkan. Mycket nöje! ## Comment 1 Author: Pyttelite Ska bli kul att få läsa - och vilken historia! ## Comment 2 Author: DesK Så tråkigt med den kapade webbadressen! Ser fram emot dina nya blogginlägg här 😊🤗 ## Comment 3 Author: raphanus #1: Helt ofattbar, men sann. Och jag tänker - vilka sådana möten är det som skulle kunna inträffa, men som aldrig inträffar, bara för att vi med en sekunds marginal råkar befinna oss på fel plats?