# Ord som glömts?
Author: Maria

Jag kom att tänka på två ord som man knappast hör idag.

_Jäkt_ är det första och man hör sällan att någon jäktar numera utan stress är det som gäller.

Detsamma med ordet _förödmjukad._ Ingen tycks bli förödmjukad längre utan de flesta blir kränkta.

Kan ni komma på fler ord som ersatts av modernare varianter?

## Comment 1
Author: Surpan

Färst. Jag försöker få tillbaka ordet här på jobbet, och sett det i en del artiklar och så. Jag klarar inte av när folk säger "jag fick minst röster" - Vadå? Minst lappar då eller? Nej, man får anstränga sig och säga minst \_antal\_ åtminstånde, men jag tycker faktiskt att ordet färst behövs.

## Comment 2
Author: VildaVittra

Fast kränkt och förödmjukad är inte helt samma sak. För man kan ju förödmjuka sig själv, men man kan inte kränka sig själv.

## Comment 3
Author: Maria

#2 Nej, de är inte helt synonymer men man kan bli både förödmjukad och kränkt men det sistnämnda hör man sällan.

## Comment 4
Author: raphanus

_Någonsin_ verkar vara på utdöende. De flesta verkar vilja ersätta det med _ever_ i tid och otid.

## Comment 5
Author: VildaVittra

Sängkammare är ovanligt att höra, folk säger ju sovrum numera.

## Comment 6
Author: Maria

#5 Vi sa även när jag var liten "storarummet" om vardagsrummet men det kanske var mer familjärt?

## Comment 7
Author: maxiq

Min mormor sa **kammaren** om sovrummet och **salen** om vardagsrummet.

## Comment 8
Author: Magi-cat

Mark Levengood filosoferade en gång över ordet "enkannerligen". 🤓  
Det hör man inte så ofta. Vissa byråkrat-ord kan lika gärna försvinna, men i levengoodsk tappning blir t.o.m. "enkannerligen" lite poetiskt....

Tror jag ska börja använda det. Och "uraktlåtenhet". Låter sådär snustorrt pekpinneaktigt.

## Comment 9
Author: Surpan

#7 Haha vad mysig mormor det låter som! 🙂

## Comment 10
Author: maxiq

Ja **salen** låter ju flott värre men det var ett rum på fyra gånger fyra meter med bäddsoffa, bord, bokhylla, fåtölj och TV 😛

## Comment 11
Author: Surpan

Låter ju helmysigt ändå ju! ;)

## Comment 12
Author: kattöga

När jag va liten sa vi "vese" (WC) när vi skulle gå på toa.... Och jag minns att det fanns små skyltar man kunde sätta på toadörren också där det stod WC. Men om jag säger att jag ska gå på WC nu så tror jag inte många vet vart jag ska........

Numera säger man kanske inte ens toa/toaletten utan badrummet, duschrummet, damernas/herrarnas, pudra näsan osv osv

## Comment 13
Author: maxiq

Min mormor kallade toan för **klo**, antagligen en förkortning för _klosett_

## Comment 14
Author: kattöga

Ja, så va det ju! Klosetten fanns inne på "vesen"...... Vilka minnen som återvänder.!

## Comment 15
Author: fluffis

#6

Vi kallade också vardagsrummet för "storarummet" när jag var växte upp. Ihopskrivet 🙂 Numera säger jag vardagsrummet.

## Comment 16
Author: Maria

#15 Vad roligt att höra någon som sagt likadant🙂

## Comment 17
Author: jagga-ewe

#6 o #15 - Hemma hos mormor o morfar sa vi "stora rummet" om det som nu skulle kallas vardagsrum eller tv-rum. "Lilla rummet" var deras sovrum, det var ett litet rum. Även när mina mostrar/morbröder flyttat ut och mormor o morfar tagit över ett av de rummen som sovrum var deras gamla sovrum på nervåningen "lilla rummet". Det rum som förr var vardagsrum hette alltid "stora rummet" även sen de gjorde vardagsrum i ett annat, större, rum. Numer bor min mor i det huset men sjutton vet om vi inte stora rummet fortfarande heter så. Hon har tv-rum på övervåningen, samma som mormor o morfar hade som tv-rum, men sovrum i "lilla rummet" på nervåningen. "Stora rummet" är mer av ett finrum eller vad man ska säga, fast där står bäddsoffan som mina troll sover i när de är hos mormor.

#12 - ve-se har jag aldrig sagt, men däremot heter det oftast att man går på dass. Toastolen benämns ofta "holken". Fast svärfar säger att han ska "gå på huset o sätta sig på muggen" vilket får barnbarnen att titta väldigt förvånat på farfar. :D

## Comment 18
Author: VildaVittra

Jag bor i ett 300 år gammalt hus, så här säger jag just kammare för sovrummet känns inte riktigt rätt då jag har soffan med bord i samma rum, det har liksom fler funktioner än att bara sova. Har inget vardagsrum heller, utan andra rummet kallar jag för bagarstugan, då jag har en enormt stor vedeldad bakugn i rummet.

Så här lever de gamla begreppen kvar, de passar så bra in på rummen i gamla hus (jag har som exempel en pigkammare med stampat jordgolv, skulle kännas fel att kalla det för en garderob eller förråd även om det är det jag använder rummet till).

## Comment 19
Author: sisela

Min svärmor säger fotografiapparat om kamera, till hennes barnbarns stora förtjusning. Iofs en dansk familj, men det har ändå  hetat kamera i Danmark i evigheter.

## Comment 20
Author: fluffis

Min farmor kallar en frisk person för "duktig". För mig har duktig en helt annan betydelse.

## Comment 21
Author: fluffis

Jag kollade på en TV-serie på Netflix igår och då hade de översatt ett ord till "kymigt". Jag hade glömt bort det ordet men jag använde det en del när jag var mindre för typ 20 år sen. Någon mer som använder/använt kymigt?

## Comment 22
Author: Maria

#21 Kymig är ett bra ord.🙂 Jag använder det nog emellanåt.

## Comment 23
Author: fluffis

"Märkvärdigt" är ett ord som inte är särskilt märkvärdigt men jag det var ett bra tag sen jag hörde det. Jag har hört att man säger t.ex. "han vill vara spektakulär" nuförtiden som något liknande istället.

## Comment 24
Author: Intehärutandär

#16 I vår släkt säger vi storrummet. #0 Jag pratar gammal dialekt blandat med lite nyare. Så här finns många gamla ord bevarade. Någonsin använder vi ofta. T ex "Det kommer aldrig någonsin hända". . Min pojkvän med familj talar också djup dialekt, så vi skrattar ibland för vi säger samma ord, man sällan hör hos andra.

## Comment 25
Author: Magi-cat

På tal om gamla ord: eja!

(Träffade på det på wordfeud 🤓)

Ålderdomlig synonym till "ack", ungefär....

När sade ni "eja" senast? 🙂

## Comment 26
Author: sisela

#25 aldrig hört.

## Comment 27
Author: Inkanyezi

Eja vore vi där!

## Comment 28
Author: jagga-ewe

Har en kompis som kallas Eja, så... :)

Ett ord jag insåg har glömts bort, eller iallafall sällan används längre, är "snoffsig". Som i nån som är lite uppklädd, lite mer än vad som behövs men ändå inte överdrivet. "Värst vad du har snoffsat till dig" kunde mor säga när man hade fixat sig lite extra inför nån fest eller så. "Men han ser ju snoffsig ut" kunde det heta om nån snygg kille. Men, det ordet hör man inte idag.  
Gjorde en liten koll om det på jobbet igår. Alla över 40 säger sig ha ordet i sitt språkbruk, de under 30 har det inte. Just nu har vi ingen däremellan i teamet.

## Comment 29
Author: Thaeri

Häromkring: "bôs".

Det betyder typ "småskräp/damm", som i "du har bôs på din tröja". Alla vet vad det betyder, men det är bara folk från vissa begränsade bakgrunder som faktiskt använder det, åtminstone bland oss som är under 45-50 eller så.

Rent tekniskt finns det på rikssvenska i formen "boss", men är bortglömt sen länge.

## Comment 30
Author: Maria

#29 I Göteborg är "böös" ganska vanligt ord men du kanske bor i här?

## Comment 31
Author: jagga-ewe

#29 Här i Skaraborg är bôs inte det minsta bortglömt. "Nu måste du sopa, dä ä ju bôs från marsvinsburen över hela gôlvet!" sa jag senast idag till dotera... :D Bôsigt hö är ett annat bekymmer, för att inte prata om allt bôs hunden drar in.

(Jag är visserligen 40, men det ordet används av hela teamet på jobbet, även de under 30...)

## Comment 32
Author: Thaeri

Folk runtomkring mig använder det hyfsat ofta, men jag har arbetarklassbakgrund och växte dessutom upp på landet, medan de jag känner som växte upp i miljöer där få talade särskilt utpräglad dialekt är det nästan ingen som använder det, för att inte tala om de som kanske använde ordet från början men sen flyttade för att plugga och blev av med (huvuddelen av) dialekten på köpet. Men visst, det är kanske mer riktigt att säga att det håller på att glömmas bort, inte att det faktiskt är bortglömt än.  

Bor i Skaraborg, Lidköping närmare bestämt.

## Comment 33
Author: Inkanyezi

Jag stötte idag på ett ord som jag inte har sett på många år, _konstharts_. 

Det fanns i omslaget som Posten lägger kring gruppadresserad post, i reklam från ett företag som säljer prydnadssaker, och det var nämnt som materialet i en slags skulptur av en vithövdad örn som fångar fisk, i vilken en klocka är infälld.  

Ordet var vanligt från tjugotalet, innan man började kalla de formbara konstmaterialen _plast_, och det sammanlevde då med diverse olika varumärken som användes som namn på plastmaterial. Fortfarande på femtiotalet var det vanligt, medan det på sextiotalet var tynande, och jag har inte sett något exempel förrän det dök upp i brevlådan nu.  

Troligen har ordet _konstharts_ valts som [eufemism](http://sv.wikipedia.org/wiki/Eufemism) för plast, då företaget vill framhäva produkten som _konst_.

## Comment 34
Author: Magi-cat

#33 Konstharts låter onekligen finare än _plast_! :-)

## Comment 35
Author: svenake

Jag längtar efter ordet  "tvesovla"    -  det har jag bara använt en gång i mitt liv.

## Comment 36
Author: thenameless

#35 Som betyder? Eller hittade du på det nu?

## Comment 37
Author: Inkanyezi

#35 Jag tycker inte att ordet är överdrivet användbart, eftersom jag ser dubbla pålägg som något ganska självklart. Däremot har jag en viss förståelse för ordet "tvärsovla" som betecknar att bara äta sovlet.  

Båda de här uttrycken har väl sitt ursprung i att man ville vara sparsam med sovel, och att man använder potatis, kål, betor och annat för att dryga ut, så att maten ska räcka året om. Men att ha ett särskilt ord med förklenande betydelse för att ha mer än ett pålägg på brödet är en aning magstarkt. Över stora delar av världen tar man både ost och skinka, enbart fattigdom har ibland hindrat oss från att göra det här. 

Och det kan faktiskt vara rationellt att tvärsovla. Ostrullar med skinka och smör kan vara mycket bättre som mellanmål när man har diabetes typ 2 än att äta bröd.

## Comment 38
Author: svenake

Just det.   Jag satt i kafferummet på jobbet på 1970-talet och såg någon som hade BÅDE ost och marmelad på smörgåsen, och då sa jag  -  oj, tvesovlar du?   

Ingen förstod, men jag tyckte det var kul.   ;)

## Comment 39
Author: svenake

"Och det kan faktiskt vara rationellt att tvärsovla. Ostrullar med skinka och smör kan vara mycket bättre som mellanmål när man har diabetes typ 2 än att äta bröd."  

Fast är det tvesovla om man inte tar bröd? ?  

Själv tar jag ost och smör,  enligt LCHF-metoden.  Det är gott och jag hoppas att det sänker blodtrycket.

## Comment 40
Author: Inkanyezi

Nej, att tvärsovla, inte tvesovla är att bara ta sovlet, men inte bröd.  

Man kan göra det med bara skinkan också.

## Comment 41
Author: maxiq

**Glömsk** används inte så ofta nu utan nu är var och varannan senil så snart dom glömt något.

## Comment 42
Author: thenameless

Jag vet inte ens vad "Sovel" är eller betyder? jag trodde jag var ganska bra på ordkunskap 🤔

Själv började jag använda ordet Attans, på kul för många år sen men det fastnade och jag använder det alldeles för ofta i betydelsen  ojdå, så förargligt eller förstärkning av ett annat ord

## Comment 43
Author: VildaVittra

#41 Glömsk använder jag ofta, då jag har en minnesproblematik, annars säger jag dement vilket är det "korrekta" då senil betyder gammal och inte glömsk.

## Comment 44
Author: maxiq

Jo jag vet att folk använder "senil" på fel sätt så det gör inte saken bättre...

## Comment 45
Author: tarantass

#43: jag skulle säga att på svenska betyder det mer än både "gammal" och "glömsk". "Gammal och skröplig" kommer väl närmare. Ordet har ändrat betydelse från latinet.

#42: sovel är tilltugg, tillbehör, pålägg. Till skillnad från brödet, potatisen, gröten eller vad det är. Det som var dyrt förr. När det används numera är det väl mest om smörgåsar.

## Comment 46
Author: VildaVittra

#45 Fast bara för att folk använder det som glömsk innebär ju inte att ordet får den meningen. Lika lite som att arten nötkreatur är samma sak som kossor, folk kallar ju stutar, tjurar, kalvar och kvigor för kossor. 😎

## Comment 47
Author: tarantass

#46: nej, visst. (Åtminstone till en viss gräns där den slarviga betydelsen tyvärr har blivit allmän.)

Men det skrev jag väl inte heller? Jag menar fortfarande att det (på svenska) betyder mer än _bara_ "gammal".

## Comment 48
Author: svenake

Jag brukar rekommendera alla i min närhet att göra ordförståelse-delen av högskoleprovet.   Det är kul. 

Fast förresten - man kan göra hela högskoleprovet också, - på skoj.  Hmmm   Måste nog repetera lite grundläggande matematik inför hösten! !

## Comment 49
Author: Inkanyezi

Jag tycker också att det är kul emellanåt att göra det, för att se om jag börjar bli ringrostig. Än så länge brukar jag få full pott på dem. Får väl se hur det går när seniliteten kryddas med demens.

## Comment 50
Author: TjockaBerta

Ämbar hör man knappt användas längre.

## Comment 51
Author: Jenny

Veterligen har jag inte hört någon använda på väldigt länge! Mina vänner frågade t.o.m. vad det betydde när jag skrev _mig veterligen_ i vår gruppkonversation. 🤓

## Comment 52
Author: InkaAthilea

Ordet **frank** används alldeles för lite...

## Comment 53
Author: InkaAthilea

Jag gillar morsk och yster också. :) De verkar ha fallit i glömska.

## Comment 54
Author: thenameless

#52 Frank  är väl bara engelska för Rättfram? Morsk används väldigt sällan, det borde användas oftare Yster har jag nog aldrig sagt själv även om jag vet vad det betyder.

## Comment 55
Author: Inkanyezi

#54 Nä, här handlar det ju om svenska. 

http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show.phtml?filenr=1/73/188.html

http://runeberg.org/svetym/0242.html

## Comment 56
Author: thenameless

Ok du har rätt jag hade fel. Men jag trodde som sagt att frank bara var ett namn i svenskan

## Comment 57
Author: Ephraim

Jag vet att vi hade en diskussion om det dialektala adjektivet _frack_ tidigare här på forumet, i betydelsen ’duktig, hurtig, rask’. Det verkar ursprunligen vara samma ord som det mer allmänna _frank_. Det finns dock en urgammal nordisk dialektskillnad (som tycks ha uppkommit på 900-talet) där mer västliga nordiska dialekter (isländska, norska, västsvenska) oftare har en övergång mp > pp, nt > tt, nk > kk.

(Detta frack är alltså är helt obesläktat med substantivet frack som betecknar en högtidlig klädsel.)

## Comment 58
Author: tarantass

Blev just påmind om "vila i frid". Visserligen ett uttryck, men ändå ett som är glömt i de yngre generationerna. De känner bara till "R. I. P.", som dessutom måste vara amerikanskt (Rest in peace), för det är ju därifrån allt kommer, eller hur. (I själva verket har både de och vi det från latinets "Requiescat in pace", eller "Requiescant" om det gäller flera.)

Sedan tycks ordet "känslosam" ha fallit ur bruk och ersatts med "känslomässig", eftersom engelskan använder "emotional" i båda betydelserna. Hur många vet skillnaden mellan "känslosam" och "känslomässig"?

## Comment 59
Author: Ephraim

Jag gillar alla ord bildade med prefixet _e-_ till ett frågeord: _evad, evar, evart, evem, evilken, evilkendera_ etc. Grundbetydelsen av dessa är väl ungefär _’vad/var/vart (etc.) än/helst’_ eller något liknande. SAOB ger ett exempel från 1908:

_Balzac eller Flaubert, hvilka, ehvad mot dem må kunna med fog anmärkas, hvar på sitt sätt höra till den franska litteraturens storheter._  

Dessa ord var nog väldigt gammalmodiga och rent skriftspråkliga även 1908 och idag är det väl i stort sett bortglömda. De ord till denna grupp som fortfarande används någon gång är väl _enär_ och _ehuru_. Dessa ord tror jag att de flesta fortfarande känner till även om få använder dem. När de används idag (medvetet ålderdomligt) är det dock inte i den äldsta betydelsen av _’när än’_ respektive _’hur än’,_ utan de betyder väl snarare _’eftersom’_ respektive _’fastän’_.

_Emedan_ hör också till klassen av ord bildade med detta prefix, fast det är förstås inte bildat till ett frågeord. Ursprungligen är också e:et i _ej_ av samma ursprung. Däremot hör inte _emot_ hit, det är helt enkelt _i mot_ från början.

## Comment 60
Author: tarantass

#59: om "e-":s ursprung redogörs här för forskningsläget runt 1920. _Tror_ inte det har ändrats sedan dess:

http://runeberg.org/svetym/0201.html  

"Elektrisk" torde alltså kunna tydas som "alltid på läkten" eller möjligen "läktaren" (monumentalbyggnader kanske var tidiga med att få el indragen?), så att de _risk_abla ledningarna blev mindre åtkomliga för möss och barn.

Om man vill.🙂

Och att e-post är evig (eller sparas för evigt) är det väl ingen som tvivlar på.

## Comment 61
Author: kaninsköld

"radergummi" eller "suddgummi" är det nästan bara jag som använder nuförtiden i skolan!

## Comment 62
Author: Ephraim

#60 Nej, det har nog inte ändrats sedan dess. Dock är alla urgermanska ord som innehöll ljudkombinationen _\*aiw-_ väldigt komplicerade och ger en rad olika utfall i de nordiska språken. Jag tror fortfarande att det är lite oklart hur exakt hur den nordiska ljudutvecklingen gick till.

Åtminstone in på 1700-talet användes nog även detta _e_ eller _ä_ som ett självständigt ord ungefär i betydelsen ’alltid, ständigt’. SAOB ger ett exempel från 1742 (jag har dock moderniserat stavningen):

_Den utvalda skaran, vars glädje skall vara ä och ä förutan enda._

## Comment 63
Author: kaninsköld

Uttrycket "han/hon är ond på mig " hörs inte heller ofta!

## Comment 64
Author: InkaAthilea

#63 det uttrycket hade jag nästan glömt bort. Jag gillar det. Ska nog börja använda det. :D

## Comment 65
Author: tarantass

Tänk bara på att folk kan bli gramse om man är led vid dem.😉

## Comment 66
Author: obstitant

Jag gillar ju förstås ordet "obstinat", det ser jag inte användas särskilt ofta. 😃

## Comment 67
Author: thenameless

Obstinat är ju ett mer akademiskt uttryck vad jag lärt mig. Kanske därför?

## Comment 68
Author: Inkanyezi

Jag tror inte att _obstinat_ direkt har hört till det allmänna ordförrådet, då det ju är ett latinskt ord som har använts i akademiska kretsar för vad som mer allmänt kanske mer ses som _envis_. Som jag har hört det någon gång används dem mest i nedvärderande betydelse för stor envishet, det som kanske uttrycks med _"envis som en åsna"_.

## Comment 69
Author: kattöga

Obstinat är ett ord jag använt och fortfarande använder mej mycket av.......  Obstinat betyder _för mig_ lite som en kombination av trotsig och envis. "Han är så obstinat" tolkar jag som att "han ska alltid säga emot och envisas med det"......

## Comment 70
Author: Maria

#69 Så tolkar jag det också och jag använder ordet emellanåt.

## Comment 71
Author: Ephraim

SAOB ger följande beskrivning av _obstinat_:

_’som egeninnigt l. sturskt sätter sig upp mot ngns vilja o. dyl. l. trotsar lag o. påbud l. rätt o. billighet o. d.; halsstarrig, tredsk(ande), gensträvig, genstörtig; trotsigt svårhanterlig l. envis; uppstudsig, äv. om yttrande l. uppträdande o. d.: som vittnar om dylik egenskap.’_  

Om ordet blivit ovanligare (eller vanligare) på senare tid vet jag inte, sådär väldigt vanligt har det nog aldrig varit. Det hör väl till den luddiga kategorin "svåra ord" och sådana är ju vanligare i akademiska texter än annorstädes. Men jag tror ordet används utanför sådana sammanhang också.

I engelskan förekommer (eller förekom i alla fall) ordet _obstinant_ som en variant av _obstinate_ med samma betydelse. Jag tror inte att varianten _**obstitant**_ förekommer men teoretiskt är det faktiskt en möjlig latinsk ordbildning, om det bildas av verbet _statuō_ istället för verbet \*_stinō (< stō)_. Betydelsen skulle kunna vara ungefär densamma. Det finns ett adjektiv på latin _obstitus_ som är en variant av _obstipus_, vilket betyder ungefär detsamma som _obstinat_.

## Comment 72
Author: jagga-ewe

Jag får understundom höra att jag är **obstinat** . ;) Jag är ju bara enveten... Men biten om "trotsar lag och påbud" var ju klockren. Regler är till för att man ska hitta kryphålen och ta sig runt.  =D

Vad det gäller **sovel** använder jag oftast det västgötska uttalet (eller om det bara är Tidaholmskt, vilka andra använder ordet?) **sögel** \[sôjell\] med långt ô. Men det är inte bara pålägg som är sögel utan används på allt kött. "Va bli'rä fö sôjel te petätera ida?" var inte en helt ovanlig fråga från min morfar. Han undrade alltså vad det var för kött som skulle serveras. Att det var potatis till var inget snack om... Att **tvesögla** är att ha både ost o skinka på mackan, det fick man absolut inte göra för gamlamormor. Antingen eller.

"**Morsk**" och "**yster**" känns som vanliga ord för mig. Vår lilla vovve är yster, inget tu tal om det. Studsar och flyger omkring med viftande öron. Hon kan dock morska upp sig rejält om hon tror det kommer nån, men är för feg för att stå för det om det visar sig att hon hade rätt. =)

#65 - För att inte tala om vad man kan bli **le**' på folk som **grämer** sig över minsta lilla! ;) Det där är ord jag använder dagligen. Tror det är tidaholmskan igen...

Jag vet inte om "**ids**" är ett vanligt ord, men när jag växte upp definierades det "slö, slapp, lat, less och likgiltig". Egentligen avser man nog den där tv-soffa-koman som inträffar på kvällen, när man kollar på nåt som är dåligt bara för att man inte ids byta kanal. På min tidaholmska dialekt försvinner dock 'd'. Just nu "iss ja'nte gå ner å kliva in i duschen äve'nôm ja sulle behöva't."

## Comment 73
Author: Ephraim

Stötte precis på ett bortglömt ord som jag tyckte var intressant.

_**Kämma**, kämde, kämt_

Möjligen ska man inte se det som ett ord som glömts så mycket som former som glömts. _Kämma_ är helt enkelt en äldre form av verbet _kamma_. Formerna _kämma, kämde, kämt_ är urgamla, de kan spåras tillbaka genom regelbundna utvecklingar till ett urgermanskt _\*kambijaną_. Detta ord finns åtminstone i nord- och västgermanska språk (engelska _kemb_ och _unkempt_, tyska _kemmen_, isländska _kemba_, fornsvenska _kæmba_). Så ordet bör kunna vara 2000 år i alla fall, men det är antagligen äldre än så. Kammen är ju ett väldigt gammalt redskap.

Ursprunget är naturligtvis det ännu mycket äldre ordet _kamm_ (fornsvenska _kambẹr_, urgermanska _kambaz_; från ett urindoeuropeiskt _ǵómbʰos_ antagligen med betydelsen 'tandrad' bland annat > forngrekiska _γόμφος gómphos_, sanskrit _jambha_). Verbet är bildat med ett suffix _\*–(i)j_ som jag tror är ett denominativ-suffix, alltså ett suffix för att avleda verb från substantiv. Motsvarande suffix finns i många indoeuropeiska språk och det är detta som genom i-omljud gett oss vokalväxlingen _a > ä_. Suffixet i sig har ju helt försvunnit redan i fornsvenskan, det är bara vokalväxlingen som visar att det funnits där.

I SAOB hittar jag belägg för _kämma_ i svenskan in på 1800-talet i alla fall. I äldre texter hittar man också det lite ålderdomligare _kämba_, och ibland de lite moderna böjningsformerna _kämmade_ och _kämmat_.

Den "moderna" nybildningen _kamma_ (eller äldre _kamba_) är väl inte helt ny den heller. I SAOB finns belägg från slutet av 1500-talet, men SAOB sträcker sig ju inte mycket längre tillbaka. Några fornsvenska belägg verkar dock inte finnas.

Någon som känner igen formen _kämma_ istället för _kamma_ från någon dialekt?

## Comment 74
Author: InkaAthilea

"Vafalls?" är ett ord som inte heller används så ofta...  men roligt att använda istället för "Hur sa?" :)

## Comment 75
Author: thenameless

Är ju egentligen två ord Va och falls skulle jag gissa på iaf?

## Comment 76
Author: InkaAthilea

Nä..det tror jag inte. :)

## Comment 77
Author: InkaAthilea

http://runeberg.org/saol/11-6/0633.html

## Comment 78
Author: tarantass

Vafalls skrivs som ett ord men är en sammandragning av två: Vad befalls?

Än mer obrukligt (i svenskan, inte i danskan) är Vaba = vad behagas/behagar. 

http://runeberg.org/svetym/1165.html

## Comment 79
Author: [Borttaget]

Ett alldeles underbart roligt ord, som glömts, är oomkullrunkelig. Det är nog just det glömda som gör det roligt, för även om min humor ofta inte är rumsren, så är humorn i just detta ord att alla som inte vet vad det betyder, är bombsäkra på att det har med onani att göra. Jag blev till och med utvisad från en chatt när jag använde det ordet en gång.

## Comment 80
Author: Effie

#79 får mig att tänka på sumprunkare. Inget ord jag behöver, direct, och knappast någon annan heller, så det är nog tämligen glömt.

## Comment 81
Author: maxiq

#79-80: Betydelsen av **runka** är ju **skaka** så något som är oomkullrunkeligt går helt enkelt inte att skaka omkull eller sönder.

En sumprunkare hade som uppgift att hålla fiskebåten i ständig rörelse för att syresätta sumpen där fiskarna hölls levande.

Sedan finns det ju en modernare användning av ordet **runka** också...

## Comment 82
Author: [Borttaget]

#81 Jag vet. Och det är det att alla andra tolkar in den mer moderna betydelsen som gör det så roligt. 😃

## Comment 83
Author: thenameless

Ovältbar borde då vara en modernare tolkning av "oomkullrunkelig"

Fast det gillar inte min rättstavning

## Comment 84
Author: [Borttaget]

#83 Nu syftade jag mer på just "runk", vilket gör att de flesta idag tolkar oomkullrunkelig som något snusk.

## Comment 85
Author: thenameless

Jag förstår inte alls vad du menar ....😊

## Comment 86
Author: stickanw

Jag bor i Vårby utanför Stockholm och det finns vissa, framför allt äldre som inte vågar uttala ett bostadsområdes namn nära där vi bor. Mina svärföräldrar t.e.x. hade alla möjliga konstiga uttal av ortsnamnet Fittja.

## Comment 87
Author: thenameless

#86 Ursprungsnamnet utan j borde då varit omöjliga för dem? betydelsen är ju våtmark som jag antar fanns där innan de byggde bostäder?

## Comment 88
Author: Inkanyezi

Ett ord som jag ser som ganska glömt är **_harm_**, som inte har precis samma betydelse som det engelska ordet "harm", även om användningen i viss mån överlappar. Att de har samma ursprung är nog obestridligt, men det behöver inte nödvändigtvis ha lånats någondera vägen. Om så har skett, skulle jag snarare gissa att det är skandinaviskt.  

Så som jag har sett det använt i litteraturen betyder det ungefär detsamma som _bitterhet_, medan det engelska ordet ganska tydligt betyder _skada_. Jag har inte sett något svenskt exempel på att harm används för skada på svenska annat än på en websida där det förefaller vara en dålig översättning från engelska: http://www.typkanske.se/synonym/harm (Den som administrerar websidan tycks ha lite problem med ordklasser.)

När jag bodde i Blekinge i slutet av femtiotalet förekom adjektivet _harmsen_ i vanligt talspråk. Det är många år sedan jag senast hörde någon säga det.

## Comment 89
Author: stickanw

Jag växte upp i Norrbotten på femtiotalet och även där (i Boden) så användes uttrycket ibland.  

T.ex - Hur tog han tillrättavisningen?

          - Ja han blev lite harmsen förstås.

## Comment 90
Author: jagga-ewe

Harmsen används mellan varven, precis som det liknande grumpen. Om harmsen är släkt med engelskans harm antar jag att grumpen kommer från grumpy?  

Hur är det med ordet "tetig", används det frekvent av några andra läsare här?

## Comment 91
Author: VildaVittra

#90 Vad betyder grumpen?

## Comment 92
Author: Maria

#90 Jag använder ordet tetig och tycker det är en jättebra beskrivning på någon/något som är lite knepigt avvikande.

Jag tror det är ganska vanligt i göteborgskan.

## Comment 93
Author: jagga-ewe

#91 - Harmsen, tjurig, vresig, bitter...  

Lite så här:

## Comment 94
Author: Tant Grön

När jag tittade i min farmors gamla kokbok, hittade jag ett recept där det skulle vara 1 kg renklor. 😃

## Comment 95
Author: Inkanyezi

#94 Den påminner mig om det skånska skämtet om hur drottningen skulle hälsas med "vi vill ha regn" (vive la reine).  

Och renklor hade jag aldrig hört i plural, så något var ändå nytt för mig.  

Renklo är "reine Claude" (drottning Claude), en plommonsort, vars franska uttal ligger relativt nära vårt "renklo". Eftersom jag talar franska, uttalar jag det alltid med ett tydligt D och kort Å-ljud (ungefär _ränn klådd_), så jag har lite svårt att pilla dit ett R på slutet.  

http://www.futura-sciences.com/magazines/nature/infos/dico/d/botanique-reine-claude-7904/

## Comment 96
Author: Tant Grön

Gissade när jag läste receptet att det var någon typ av frukt, och antog då att det kanske var Reine Claude. Men först undrade jag ju vad renklor var för något, renar har ju inte klor. 😃Tror det var i samma kokbok jag såg advokatpäron, i stället för avokado.

## Comment 97
Author: thenameless

Är inte Advokat en Päronsort då?

## Comment 98
Author: Tant Grön

#97 Har aldrig hört talas om någon päronsort som heter advokat, men det är möjligt att det finns. Förr sam man advokatpäron om avokado.

## Comment 99
Author: VästkustFia

Ett ord som verkar vara på väg att glömmas bort är **misstänkt**. Väldigt många använder **misstänksamt** istället, t ex "det där ser misstänksamt" ut. Jag vidhåller fortfarande att misstänksam är det man blir när något verkar misstänkt...

Kan det vara engelskans **suspicious** som spökar?

## Comment 100
Author: svenake

Kan inte "renklor"  var någon form av försvenskat/pluraliserat/bestämdForm?   (Finns det ordet? )

## Comment 101
Author: Inkanyezi

Det är plommonsorten Reine Claude som kallas renklo.  

Pluralformen renklor förekommer emellanåt i recept.

## Comment 102
Author: Amandla

Evinnerligen är ett ord jag gillar men glömmer att använda.

## Comment 103
Author: VästkustFia

Istället för att en händelse **äger rum** heter det ofta att den **tar plats**. En slapp direktöversättning av engelskans **takes place** som  blir lite förvirrande för uttrycket att ta plats finns ju redan i svenskan med en annan betydelse.

## Comment 104
Author: kaninsköld

Taverna hörs inte så ofta, i alla fall inte i mina kretsar. Samma med lanterna.

## Comment 105
Author: Inkanyezi

Taverna är ett intressant ord, och ett av alla ord som lånas från franska till ett otal språk med etymologi som drar det tillbaka till ett ord för trästock, som i spanskan används för att något sätter sig på tvären och hindrar.  

Att det etymologiskt skulle ha någonting att göra med gaeliskans verb _tabhair_, som bland annat betyder att servera, och där en krog på irländska heter _teach tábhairne_ (_teach_ betyder hus, och _tábhairne_ servering), är naturligtvis alldeles för osannolikt. Att franskan skulle ha någon slags släktskap med den påstått utdöda galliska dialekt som en gång kan ha talats där är väl för långsökt. Nej, latin måste det vara, timmerstock.

## Comment 106
Author: VästkustFia

Ordet taverna har väl aldrig använts så mycket i Sverige? Jag förknippar det mest med enklare grekiska restauranger och gissade att det kom från grekiskan. Visste inte att det kan vara ett inlån från franskan med latinska rötter, intressant.

## Comment 107
Author: Ephraim

Formen "taverna" är nog lånad från italienskan faktiskt och den formen verkar vara belagd i svenskan först 1915. Däremot har ordet funnits i svenskan sedan medeltiden i formen "taverne" eller "tavern" (med varierande stavning förstås). Det är nog lånat från lågtyskan som i sin tur kan ha fått ordet från franskan. Grekiskan har också lånat in ordet i form av ταβέρνα, så just användningen på grekiska restauranger är antagligen lånad från motsvarande användning i grekiskan. I engelskan används också formen "taverna" ibland om grekiska restauranger, istället för det vanliga "tavern". Men det är inte ursprungligen ett grekiskt ord.

## Comment 108
Author: VästkustFia

Där ser man!

## Comment 109
Author: Ephraim

#105 enligt Wiktionary och MacBains Etymological Dictionary of the Gaelic Language är det tvärtom så att tábhairne är lånat från latinets taberna, och alltså släkt med svenskans taverna. Verbet tabhair verkar vara helt obesläktat. Det är ett arvord där elementet som inte är ett prefix är släkt med svenskans "bära". Franskan har annars en hel del lånord från galliska faktiskt (en del härledningar är kanske tveksamma), men uppenbart inte detta: https://en.wikipedia.org/wiki/List\_of\_French\_words\_of\_Gaulish\_origin

## Comment 110
Author: thenameless

Jag minns ordet Taverna ifrån barndomen då jag läste Asterix & Obelix de brukade ta in på sådana när de reste runt i Romarriket

## Comment 111
Author: Linnea1986

'Mor' och 'far' hör jag aldrig någon säga utan folk använder sig istället för "mamma" och "pappa"

## Comment 112
Author: FreddeGurra

Imperfekt ska det tydligen inte heta längre som när en själv gick i skolan nu heter det preteritum har jag fått lära mig.

## Comment 113
Author: VästkustFia

Va, jag trodde imperfekt och preteritum var helt olika saker. Men det var länge sen jag läste grammatik så jag kan ha fel.

## Comment 114
Author: thenameless

Grammatik och ordklasser är inte min starka sida. De där orden säger mig ingenting

## Comment 115
Author: Veda

#112, #113 Det är inte samma sak i andra språk, vi har inte den skillnaden på dåtid. Men därför har man ändrat i svenskan. Fick googla på det när jag gick en språkkurs för ett par år sen.

## Comment 116
Author: DesK

[#111](#111) Jag sa uteslutande mor och far till mina föräldrar, så länge de levde och min sambo säger mor till sin mor.

## Comment 117
Author: Ephraim

I något slags allmänt språkvetenskapligt språk brukar _preteritum_ helt enkelt vara en allmän beteckning av ’dåtidstempus’. Det är alltså en mer neutral term än _imperfekt_ som lämpar sig för språk som bara har en dåtidsform, såsom svenska.

Många språk skiljer på två dåtidsformer. Inom allmän språkvetenskap brukar dessa kallas _aorist_ och _imperfekt_. _Aorist_ används grovt förenklat när man betraktar en händelse i dåtid utifrån, och _imperfekt_ när man betraktar en händelse i dåtid inifrån. Ibland säger man att aorist har _perfektiv_ aspekt och imperfekt har _imperfektiv_ aspekt. Men båda två är sorter av preteritum.

Beskrivningar av enskilda språk använder inte alltid dessa termer. De som studerat klassisk grekiska, bulgariska, fornkyrkoslaviska, georgiska eller sanskrit känner igen termerna aorist och imperfekt.

I beskrivningar av spanska används tyvärr termen preteritum istället för aorist, vilket nog ställer till mycket förvirring kring termerna. Dock noterar jag att de på spanska verkar heta _pretérito imperfecto_ (=imperfekt) och _pretérito perfecto simple_ (=aorist) vilket är betydligt bättre.

I beskrivningar av latin brukar aorist kallas _perfekt_ vilket också är lite förvirrande. I beskrivningar av franska finns två former med samma funktion: _passé simple_ och _passé composé_.

## Comment 118
Author: Ephraim

Pröva dina kunskaper om ord som glömts:

http://sprak.ifokus.se/discussions/56ccb279ce12c4529a00ec84-hur-manga-gamla-ord-kan-du?discussions-1

## Comment 119
Author: Sindri

Vilken underbar sajt och underbar tråd! Jag som surfat på ifokus så länge och inte vetat om detta!

Jag gillar många av de "glömda" orden ni påminner om här. Yster använder jag rätt ofta, vi syskon kallar ibland föräldrarna mor och far, och det händer även att mina barn använder det. Tycker det låter rart, men jag är OK med morsan också.

Överhuvudtaget tror jag att jag använder en hel del lite äldre ord, och jag har nog alltid varit sådan. Kanske för att jag tidigt började läsa vuxenböcker och fick ett annat ordförråd än mina kompisar. Blev ibland retad för det också, för de tyckte jag gjorde mig märkvärdig.  

Ett annat ord jag kom på är frapperande, det tycker jag låter som det betyder!  

Det finns tre ord som jag tycker används för lite idag, och det är _sin_, _sitt_ och _sina_. Det verkar man inte alls träna på i skolan idag. Det blir "Han gick hem till hans mamma". Vems mamma? undrar man ju då. T.o.m. i de stora rikstidningarna slarvas det med detta. Anglifiering antar jag, men det kan ju bli väldiga missförstånd.

## Comment 120
Author: Wowy

#119 Det där med sitt och hans kan bli förvirrande. Jag går i nian och i korridoren hör jag meningar som den du skrev. Man undrar ju, vem gick hem till vem?

## Comment 121
Author: Carmarino

Min mormor (född i slutet av 1800-talet) sa ibland "allting dyrkar". Det tog ett tag innan jag förstod vad hon menade. Det är faktiskt ett väldigt användbart uttryck, för det betyder "allting blir dyrare". 🙂

Något som man inte heller hör så ofta nu för tiden är "hippa", i betydelsen fest/party.

#111 När mina föräldrar levde sa jag aldrig något annat än mor och far till dem, och när jag pratar om dem säger jag det fortfarande. Det skulle kännas konstigt att säga mamma och pappa om dem. Däremot kan jag säga det om andras föräldrar.

## Comment 122
Author: Sindri

[#120](http://sprak.ifokus.se/discussions/542d5b538e0e7467fa000a9f-ord-som-glomts#120 "Direkt länk till kommentar") av: [Wowy](http://sprak.ifokus.se/users/56b798c88e0e743256001a9b-wowy "Visa personlig sida för Wowy")  
Det gläder mig att det finns några i den nya generationen som reagerar. Det finns hopp! 😃

## Comment 123
Author: Wowy

#121 Kommer ordet möhippa från ordet hippa i betydelsen fest/party?

## Comment 124
Author: Carmarino

#123 Det är möjligt att det gör. Vet inte riktigt när möhippa blev populärt, men det kan nog ha varit ungefär samtidigt som hippa blev det, d.v.s. på 1960-talet om jag inte minns helt galet.

## Comment 125
Author: Ephraim

#121 "Dyrkar" på det sättet är ju lite roligt faktiskt, det hade jag faktiskt inte hört. Men det är ju ganska logiskt att verbet _dyrka_ har två betydelser, om man tänker att adjektivet _dyr_ åtminstone förr kunde ha två huvudsakliga betydelser: en som har att göra med ett högt pris, och en som betyder ungefär ’dyrbar, värdefull’ (jämför engelska _dear_ som är samma ord från början). Så höga värden, fast av olika slag. Numera verkar vi använda adjektivet i betydelsen som har med ekonomiskt värde att göra, och verbet dyrka i betydelsen som har med andra värden att göra.

## Comment 126
Author: Ephraim

#123 #124 _Möhippa_ bör komma av ordet _hippa _i betydelsen fest. Det första belägget för_möhippa _i skrift är från 1932. Det första skriftliga belägget för grundordet _hippa _i betydelsen ’fest’ är från 1917. Ordet användes faktiskt tidigare (första belägget 1901) i betydelsen ’rus, fylla’ men den betydelsen dog nog ut tidigare. SAOB skriver att ordet kan vara avlett ur intejektionen _hipp!_

## Comment 127
Author: Carmarino

[#125](#125) Ja, och den betydelsen hade ordet redan när mormor sa det på 1970-talet. Så för mig var det inte helt lätt att förstå vad hon menade. Hon använde en del andra gamla ord och uttryck (som jag inte kommer ihåg för tillfället), och jag trodde länge att det var gammalskånska. Långt senare hittade jag ett halländskt-svenskt lexikon och insåg att uttrycken nog kom från mormors mor, som föddes och växte upp i södra Halland under andra halvan av 1800-talet.

## Comment 128
Author: thenameless

Dyrkar används ju ibland i betydelsen "bryter upp" dvs bryta sig in i nnågot medelst en Dyrk

## Comment 129
Author: Maria

#128 Medelst, som du skriver används inte så ofta heller😉

## Comment 130
Author: thenameless

Jag vet- det var därför jag skrev så

## Comment 131
Author: Effie

Jag tycker "somt" är ett trevligt ord; kortare än "en del" och "somliga saker".

## Comment 132
Author: Inkanyezi

Och somt föll på hälleberget.

## Comment 133
Author: Bjornen

Angående plommonsorter så heter det Reine Claude d'Ouillins som är vanligast och härdig till zon 4 med mättat 

gula frukter. Men även sorten Reine Claude d'Althan finns odlad i Sverige och en icke självfertil sort till zon 2med röda frukter.

## Comment 134
Author: kattöga

"Tappt" är ett ord som jag ofta hörde som barn men aldrig numera.   
Ett ord som känns gott att säga! "Jag ger aldrig tappt!" 🙂

## Comment 135
Author: thenameless

#134 Är inte det dialektalt?

## Comment 136
Author: kattöga

#135 Det vet jag faktiskt inte.... kanske är det så. Jag trodde "bara" att det var ett gammalt ord... 

Om det är ett dialektalt ord så skulle det va intressant att veta var ordet används/andvänts.

## Comment 137
Author: kattöga

Forts #136 Var tvungen att googla lite och hittade [detta på SAOB](http://www.saob.se/artikel/?show=tappt&unik=T_0311-0204.8tSI&pz=3).se. Så det verkar vara ett gammalt ord åtminstone. Dom nämner ingenting om dialektal användning, men det kan ju vara så i alla fall.

## Comment 138
Author: tarantass

#135-#137: inte dialektalt. Inte gammaldags heller enligt min mening, men kan förstås kännas så om man inte läser eller kommer ihåg så mycket på svenska. "Ge tappt" är ett helt normalt uttryck.

## Comment 139
Author: kattöga

#138  Jo, det verkar vara ett "normalt uttryck".

Men ett gammalt ord är det i alla fall, det har ju använts på 1600-talet bl a (men de allra flesta orden lär nog härstamma från "tidernas begynnelse" å andra sidan). 

Om det är gammaldags, vet jag inte….  :) Själv har jag alltså inte hört det ordet på vääääldigt länge…. ![Skämtar](http://sprak.ifokus.se/images/empty.gif "Skämtar")

## Comment 140
Author: tarantass

"(men de allra flesta orden lär nog härstamma från "tidernas begynnelse" å andra sidan)"

… t.ex. alla ord i den satsen. Till just svenskan har dock orden "härstamma" och "begynnelse" lånats in från tyska dialekter. ;)  

Jo, men vilka ord man hör kan skifta väldigt med vilka man råkar träffa, även helt bortsett från dialekt. Såpass rikt är språket. (Och det är ett bra skäl att läsa mycket på ett språk, inklusive sitt modersmål, om man verkligen vill lära sig ens de aktuella orden.)

## Comment 141
Author: kattöga

#140 😃👍

## Comment 142
Author: Jalking

För några år sen tog jag och läste en "Biggles" som jag hittade nästan gratis på en loppis. En tillbakablick till tonårens stora flygintresse. Som vuxen tyckte jag att boken inte oväntat ganska töntig och orealistisk. Men det enda av innehållet jag egentligen kommer ihåg är att ordet "ehuru" användes väldigt flitigt. Säkert flera hundra gånger i boken. Den var översatt någon gång på 60-talet och ordet var nog redan då nära att falla i glömska bland vanligt folk. Att som översättare använda det ordet i en bok för ungdomar betraktar jag som ren dumhet.

## Comment 143
Author: Carmarino

På åttio-/nittiotalen hade jag en chef som ofta använde ordet "eljest". Jag förstod ju vad han menade, men det lät så gammaldags. Han var ändå inte så jättegammal då (runt 40 har jag för mig), men han hade väl fastnat för det ordet.

## Comment 144
Author: tarantass

Ordet "knycka" har jag inte sett här.  

#142: ehuru eller just ity att det var statt i utdöende kan det också ha varit en kulturgärning. På så många förekomster, hos någon som inte har missuppfattat ordet, kanske man lär sig vad det betyder. Det har man nytta av om man råkar på en äldre text, eller om man vill smycka sitt eget språk med något gambalt utan att göra bort sig för att man har missuppfattat det.  

#143: ordet är helt normalt (gärna med akut accent, som i "anden" av "and") i åtminstone delar av Norrland.

## Comment 145
Author: Jalking

#144 Jag tycker att "ehuru" är ett frånstötande ord. Det ser illa ut i skrift och det låter illa. Det kan gärna få försvinna för alltid.

## Comment 146
Author: Carmarino

#144 Har för mig att man norröver ofta använder eljest i uttryck som "han är lite eljest", men det var inte så min chef använde det, utan han använde det istället för "i annat fall", "för övrigt" och liknande. Han använde akut accent.

## Comment 147
Author: tarantass

#145: med all respekt för dina personliga känslor kring ett ord, jag har också sådana, men jag tycker inte varken dina eller mina ska hindra bildningen.  

#146: förstod att det var den senare betydelsen du syftade på, så det gjorde jag också.

## Comment 148
Author: tarantass

Mer om "eljest" ifall någon är intresserad (#143, #144, #146, #147):

Även i Dalarna är eller var det vanligt i dialekterna, som "hellest" och liknande (då vad jag vet med grav accent, som i "anden" av "ande", liksom i rikssvenskan). Dock har åtminstone jag inte märkt att det har hjälpt ordet kvar i samma personers rikssvenska. De flesta kopplar väl inte att det är samma ord, och sedan bor dalfolket närmare Mälardalen…

## Comment 149
Author: Bjornen

Di fläst olâ ja bruttsjôr ä fôll bortklemâ fô di flestô.

## Comment 150
Author: DesK

#149 Vänligen skriv en översättning till svenska. Tänk på att det kan finnas synskadade som läser med hjälp av skärmläsare här.

## Comment 151
Author: tarantass

#149: Bruk du ole "hellest" ô? (Brukar (använder) du ordet "eljest" också?)

(Jag kan inte Bjornens mål men uppfattar frågan som "_De flesta orden jag brukar (använder) är väl bortklemade/\[svåröversättligt, kanske ungefär "försvunna" med en litet negativ biton\] för de flesta_".)

## Comment 152
Author: tarantass

#149, #151: det var inte Bjornen som frågade, förstås, utan jag.

Två bokstäver som är vanliga när man skriver vissa dialekter:

ô: ett ljud mellan "å" och "ö", som i det uttal av "gott" som de flesta stavar "gött".

â: ett ljust "a", som i "hatt". Kan i många dialekter vara både kort och långt (som i "fân skâ va gâlen"). Innebär (om man inte slarvar med stavningen) att alla andra a:n uttalas mörkt, som i "hat", vare sig de är korta eller långa.

## Comment 153
Author: Bjornen

 ligger mittemellan a och ä och ligger så långt från a i hatt man kan komma. ô ligger mittemellan ä och ö. Nu är det omöjligt att skriva alla vokalljud vi har mellan bokstäverna e, i, a, ä. och ö som är väldigt många. Exempelvis denna mening: Ô ä e ö i e å, å i e â å ä ô å e ö. 

Min mening kan översättas så här till svenska:

De flesta ord jag brukar använda har väl av lathet blivit bortglömd och används inte av de flesta.

## Comment 154
Author: tarantass

#153 om uttalet: i ditt mål i så fall. "Normaluttalet" och det vanligaste är som jag beskriver, sedan skiljer sig förstås detaljer i olika mål precis som för alla andra ljud.

"Mellan a och ä" kan inte gärna vara "så långt från a i hatt man kan komma", det ligger mycket nära. Central respektive främre nästan central öppen vokal. (Annars skulle den du har stavningen ifrån knappast ha använt den bokstaven.)  

Om översättningen: bra att den kom till slut, men "brukar använda"? Jag ser bara ett verb.

## Comment 155
Author: Bjornen

 är mycket närmare ä och ö än a.

## Comment 156
Author: tarantass

#155: som sagt, i ditt mål i så fall. Låter också på din nya beskrivning som om det är något läpprundat där, ligger nära det "ô" du beskrev förut.

Det går aldrig att uppfinna en särskild bokstav för varje ljud i varje by- eller sockenmål. Jag kunde ha lagt till något "i regel" eller "ungefär" i min beskrivning, men blir man långrandig eller otydlig är risken att folk inte fattar vad man säger.  

Du har ingen ljudfil av ditt mål möjligen? Behöver inte vara du som talar.

## Comment 157
Author: Bjornen

I min dialekt och allaav dialekterna runt om i Dalarna, Bergslagen, Gästrikland och Hälsingland är a, â, o, ô, ö, och ä självklart som jag beskriver. Borde vara ett antal hundra olika dialekter. Där finns väldigt många vokalljud och min dialekt nordligt enviksmål är nog den allra extremast när det gäller mångfalden i vokalljud och som är mycket viktigare än konsonantljuden.  Min dialekt är nog den mest gammalmodiga  i åtminstone Dalabergsslagen.

## Comment 158
Author: tarantass

#157: tyvärr har du fel i första meningen. Det är heller inget jag bara har läst mig till utan jag har själv hört folk från hela det området.  

"Viktigare än konsonantljuden", hur då? Semantiskt (för betydelsen) är konsonanter viktigare än vokaler i vår språkgrupp, om man nu tvunget ska välja.

Det där med "gammalmodigaste" är en lagerkrans många har försökt sätta på sitt eget språk och nästan lika ofta snubblat på istället. I åtminstone ett avseende är ditt nordliga enviksmål inte gammalmodigt alls, om jag minns rätt från en annan tråd: att det har avskaffat genus neutrum (det-kön) och bara har kvar han- och honkön. Vilket är lika nymodigt som rikssvenskan (som har slagit samman han- och honkön till den-kön), bara på ett annat sätt. "En mångfald" vokalljud låter inte heller som något ålderdomligt drag, om man extrapolerar från det lilla man vet om fornnordiskan i det avseendet.

## Comment 159
Author: tarantass

Kan tillägga att det också finns historiska skäl till att man brukar ange det vanligaste uttalet när man ska redogöra för "â" och "ô" i stavning av svenska dialekter.

De två paren a-ljud (i de dialekter som har dem, nämligen både ljust och mörkt och vartdera såväl kort som långt) har i allmänhet utvecklats ur samma fornsvenska korta a-ljud som rikssvenskans (och en del andra dialekters) två a-ljud (i rikssvenskan: kort ljust som i "hatt" och långt mörkt som i "hat");

och "ô" har i allmänhet utvecklats ur fornsvenskans korta o (som finns kvar i rikssvenskans uttal av "gott").

Ä-haltiga uttal, där de finns (oftare av långt â än av kort), liksom ô-haltiga uttal av "â", är alltså senare utvecklingar.

## Comment 160
Author: Inkanyezi

Rikssvenskans uttal?  

Vilken dialekt skulle kunna betraktas som rikssvenska? Stockholm? Lidingö? Uppsala, Enköping eller Södertälje? Är det möjligen en variant som hänger ihop med radio och television, men som egentligen kanske inte har någon geografisk plats?  

Jag tänker på de fem olika uttal av vokalen u som jag känner till från min stockholmska dialekt (Enskede), som skilde sig markant från den dialekt som mina morföräldrar talade och som mina morbröder fortfarande talar. Min egen luckrades upp, när jag efter att ha bott i Blekinge i ungefär ett och ett halvt år gick ett par år som internatelev på Viggbyholmsskolan. Talar jag rikssvenska?  

I alla händelser är det en variant av vatusvenska jag talar, och inte någon finlandssvensk dialekt. Men jag har lite svårt för det där med rikssvenska. Jag kan tänka mig att det kan handla om den svenska som omformades från när jag var ung till att bli ganska likartad, med inflytande först från radio och senare från teve. Inte Järegårds, men Bo Holmströms svenska. Bo Holmström och Sven-Evert Taube, ungefär den dialekten har jag.

## Comment 161
Author: tarantass

#160: som sagt, man måste förenkla i sådana här sammanhang – liksom många andra – annars går det inte att tala om någonting alls.  

Det finns, för att hålla sig till det jag har talat om ovan, en riksspråklig norm om att o:et i "gott" uttalas som "å", inte "ô". Jag tror de flesta, åtminstone bland dem som har litet vana vid att reflektera över svenska språket, förstår en sådan sak. Och beträffande a-ljuden kan man som finlandssvensk notera att jag skriver "rikssvenska", inte "finlandssvenskt standardspråk".

Sådana normer förstår man ofta "intuitivt" eller genom (någorlunda) allmän konsensus, det är när man ska börja ringa in det analytiskt som det blir krångligt. Hade det gällt något som faktiskt är krångligare, som u-ljuden i olika dia- och sociolekter, hade jag kanske fått ge en litet komplexare beskrivning. Nu behövdes inte det.  

(Med "norm" menar jag här inte något sådant som att det skulle vara fult att tala annorlunda. Det råkar jag vara den sista att tycka.)

## Comment 162
Author: tarantass

… fast i #158 borde jag strängt taget ha skrivit "standardsvenskan" i stället för "rikssvenskan", eftersom även standardfinlandssvenskan har den-kön. Där fick jag lov att avväga mellan att införa kanske alltför många förvirrande termer och att lita på folks förmåga att tolka ord efter sammanhang…

## Comment 163
Author: Bjornen

\# 158

Du kan börja läsa olika avhandlingar om dialekter och språkvetenskap exempelvis Dalabergslagsmålen (osäker på exakta titeln) eller olika avhandlingar och artiklar av Petrus Envall 1889-1974 och hans far Per 1854-1903, Harry Ståhl 1905-1991, Allan Rostvik 1930-2014 och några flera. Kanske ide att läsa olika upplagor av Mormors katta som nog finns utgiven på 40-talet dialekter, varav jag ansvarat för den på enviksmål, men varit inblandad i ytterligare några andra upplagor. 

I min dialekt har många konsonanter rationaliserats bort, men G i slutet av ord är extremt tydligt och även den ryska bokstaven Ц (tsj-tj) som motsvarar den svenska bokstaven K.  Det finns flera likheter med enviksmålet med ryska språket (och ännu mera med ålderdomlig ryska-kyrkslaviska) både när det gäller ord och genus.

## Comment 164
Author: tarantass

#163: du, om vi ska börja slå varandra i huvudet med beläsenhet kan jag rekommedera att du läser in dig på det grundläggande innan du alltför djupgående tolkar arbeten som bygger på det. Dit hör också att inte blanda ihop bokstäver och språkljud och att vara försiktig med att antyda släktskap mellan enviksmål och ryska eller kyrkslaviska.

Det finns de som har menat att älvdalsmålet skulle vara extra släkt med engelskan på grund av läsp- och w-ljud (som fanns i troligen hela svenskan för några hundra år sedan) eller med isländskan på grund av delade ålderdomligheter. Sådana tillfälliga eller historiskt betingade likheter är inte annorlunda än de tusentals andra som finns men som man inte lägger märke till eftersom man är van vid dem. De behöver inte förklaras med några extra grenar på tvären i ett stamträd utan det räcker gott med de vanliga grenarna eller parallella utvecklingar.

Att g sent eller sist i ord, särskilt i obetonad stavelse, faller bort (som i rolig > roli) är mycket vanligt i svenskan. Det återgår från början på att g:et uttalades som ett slags tonande ach-ljud, en motsvarighet till det läspande uttal av d i vissa ställningar som älvdalsmålet har kvar (och som rimligen har bidragit till den konsonantens tendens att falla bort, som i talade > tala'). Den norrländska förmjukningen, som jag antar att du är inne på med ditt andra exempel (som ger former som köket > kötje och vägen > väjen), är helt normal i Dalarna och norrut (och på sina håll litet längre söderut). Inget av det, eller något annat jag kan komma på, gör att någon svensk dialekt plötsligt blir ett språk där "vokalerna är viktigare än konsonanterna".  

Så läs grunderna, det är det värt. Till dess tror jag inte vi kommer längre där.  

Det är fullt möjligt att du har lagt ner ett förtjänstfullt arbete med ditt eget och närliggande mål, som många andra amatörforskare har gjort, tyvärr mest förr i tiden. Där har du i så fall gjort en kulturgärning.

( Ц brukar idag sedan länge beteckna ett tse-ljud, utan j-efterslag; tsj (t + tje-ljud) stavas ч**.**  Både bokstaven och ljudet к finns och mår utmärkt i ryskan, och i svenskan (som i andra germanska språk) motsvaras ljudet historiskt i regel av h eller ingenting. Ledsen om det verkar som om jag ville trycka till dig, men jag vill inte råka bidra till att missuppfattningar sprids på nätet.)

## Comment 165
Author: FreddeGurra

Så vilken är den gammalmodigaste dialekten egentligen?

## Comment 166
Author: tarantass

#165, kort svar: beror på vad man letar efter. Alla språk och dialekter innehåller tusentals delar och aspekter, så det finns massor med utrymme för samma dialekt (inklusive rikssvenskan och dess varianter) att vara ålderdomlig i vissa avseenden och nymodig i andra.

## Comment 167
Author: FreddeGurra

#166 Så är alla dialekter egentligen lika ålderdomliga, fast på olika områden? Typ att en dialekt har ålderdomliga verb och en annan ålderdomliga substantiv (bara ett exempel).

## Comment 168
Author: tarantass

#166: … dessutom lägger man alltid mycket mer  märke till det man inte är van vid än till det man inte är van vid. På så vis kan man i en främmande dialekt tolka in ålderdomligheter som kanske i själva verket är nydaningar, samtidigt som man förbigår ålderdomligheter i sin egen.  

Till exempel: tittar man på älvdalsmålet, som är en vanlig kandidat till titeln "svenskans ålderdomligaste dialekt", kan man slås av gamla böjningsformer och w- och dh-ljud, men kanske inte av att obetonade stavelser är mycket mer reducerade än i rikssvenskan, och älvdalskans nymodiga diftonger kanske man misstar för ålderdomliga.

## Comment 169
Author: tarantass

#167: nja, så enkelt är det inte heller. Det kan finnas mer gammaldags i en dialekt och mer nymodigt i en annan. Men man måste veta att det finns många delar, kunna väga samman dem och veta att svaret aldrig kan bli enklare än "å ena sidan … å andra sidan".

## Comment 170
Author: FreddeGurra

Ok, tack. Det är väl alltid så med språk att saker är mer komplicerade när man börjar nysta i dem😃

## Comment 171
Author: thenameless

Jag har läst någonstans I DN tror jag det var om en by i nuvarande Ukraina  tror jag det var? Som heter "Gammelsvenskby" den låg ursprungligen i baltikum tror jag men Stalins pogromer och folkförflyttningar gjorde att den hamnade där till slut.

Där de iaf skall prata en svenska som skall vara väldigt nära den svenska som pratades på 1600 talet . Minns jag inte fel så ska invånarna vara ättlingar till de karolinska krigsfångar som senare släpptes av Tsar Peter men inte återvände till Sverige. De har bevarat sitt språk där och måste rimligtvis tala den äldsta dialekten?

## Comment 172
Author: tarantass

#172: det var tsarinnan Katarina den stora som flyttade dem från Svenskestland 1781. Men Stalin var förstås inte heller snäll. De flesta fördes till Sverige eller bytte språk under 1900-talet, bara någon enstaka gamling talar svenska nu längre.

Det finns en del information på nätet, om man googlar på namnet (vanligen med a: "Gammalsvenskby") och läser med urskillning.  

Talar man om ålderdomlighet i språk kan man inte utgå från utomspråkliga företeelser som folkförflyttningar eller att en liten grupp har levt isolerad från de flesta som har talat "samma språk", eller vad som var (någorlunda) samma språk då de skildes. Det är så många som inte har koll på det så "gammalt språk" kan man inte tro på bara för att någon skriver det.  

Även den förflyttade eller isolerade gruppen kan ju ha ändrat sitt språk hur mycket som helst under den tiden. Isländskan och i mindre grad färöiskan brukar visserligen anföras som "frysförvarade" språkisolat, och de är inte de enda. Men det måste inte gå så, och även dessa båda har genomgått flera förändringar sedan de skildes från den sydvästnorska fornnordiskan. På en del punkter är modern rikssvenska ålderdomligare (som att vi har behållit åtskillnaden mellan "y" och "i" och den grava accenten, som i "anden" av "ande" till skillnad från "anden" av "and").

Och som jag skrev ovan, det är så lätt att fastna vid avvikelser från det man är van vid, tro att de är gammaldags, och förbigå allt som är mer gammaldags i sitt eget språk som man använder varje dag. Även det misstaget gör folk hela tiden.  

Det lilla jag vet om estlandssvenska dialekter tror jag man kan kalla dem en "salig blandning" av gammalt och nymodigt redan under 1700-talet.

## Comment 173
Author: tarantass

Om vi ska återgå till trådämnet ett tag:

Lidelse. Numera finns det bara passioner.

Framgång. Numera är det bara "succé" eller "ingen succé", så man kan aldrig veta om det verkligen var succé eller bara framgång. Respektive om det kanske var framgång, fast ingen succé, eller inte ens framgång.