# Hur många gamla ord kan du? Author: Ephraim Testa dina ordkunskaper! Alla orden är urgamla nordiska ord (alltså inga lånord), som dock sällan eller aldrig används idag. Vissa av orden har levt vidare i fasta uttryck, men vet du vad ordens grundbetydelse är? Det ska bara finnas ett korrekt alternativ på varje fråga. ## Comment 1 Author: Elsaharr 2 rätt haha! Gissade på alla ;) ## Comment 2 Author: Sindri 8 rätt - roligt att få lära sig fler ord. ## Comment 3 Author: Katniss 3/12 bida var väl det ord jag hade enklast för, man \*bidar\* sin tid.. ## Comment 4 Author: Maria Herregud. Jag fick bara 6 rätt🤫 ## Comment 5 Author: kattöga Wow, den va svår! men kul! 3 av 12..... suck.... ## Comment 6 Author: Tant Grön 6 rätt. Hade fel på alla som jag gissade på. ## Comment 7 Author: Wowy 2/12... Men då har man lärt sig någonting nytt, i alla fall. :) ## Comment 8 Author: TjockaBerta Det var svårt sex rätt ## Comment 9 Author: [Borttaget] Knåpade ihop nio. ## Comment 10 Author: Effie Tio. Kände igen en hel del, gissade mer eller mindre på några; ibland påminner de ju om andra ord som hjälper till vid gissningen. Och två hade jag, alldeles uppenbart, inte en susning om. ## Comment 11 Author: Ephraim Det är en kul att många gillade denna kluring, som det kallas här. Svårighetsgraden är definitivt väldigt hög så kände man igen några ord kan man nog vara ganska nöjd. Vissa lyckades få ihop ganska höga poäng. Jag försökte utforma svarsalternativen så att det skulle vara hyffsat svårt att gissa sig till svaret om man inte visste det. Några svarsalternativ passar medvetet in på ord som låter lite liknande, eller på liknande ord i främmande språk. Det är lite roligt att kolla på statistiken också. Det lättaste ordet var uppenbarligen _bida_ som nästan alla hade rätt på. Det svåraste ordet var _marg_ som nästan ingen hade rätt på. ## Comment 12 Author: thenameless Denna var klart svår. många ord jag aldrig sett/hört förr.. ## Comment 13 Author: FreddeGurra Klart svårt, kunde bara ett par! Men kul! ## Comment 14 Author: Carmarino Klarade nio, men det var inte lätt. Det krävde mycket tankemöda. ## Comment 15 Author: Ephraim ### **Läs ej nedan om du inte har gjort kluringen ännu!** Jag tänkte att jag skulle gå igenom orden, några stycken i taget. **tarva** _Jfr eng. tharf, is. þurfa, ty. dürfen_ Detta ord används nog fortfarande, fast möjligen lite skämtsamt och medvetet ålderdomligt. Särskilt ofta är det något som tarvar en förklaring. Verbet används antingen med ett verkligt subjekt, där något tarvar något (byggnaden tarvar underhåll) eller opersonligt med formellt subjekt (det tarvar en stund). Ibland används den mediopassiva formen _tarvas_ på ungefär samma sätt (nu tarvas lite firande). Notera att vissa av svarsalternativen passar in på harva, slarva, skarva och larva. **ramn/ramm** _Jfr eng. raven, is. hrafn, ty. Rabe, da. ravn, no. ravn (bokmål), no. ramn (nynorsk)_ Ordet kan kännas igen från andra germanska språk, inklusive norska och danska, där det är det vanliga ordet för korp. Filmen _Hrafninn flýgur_ fick dock heta _Korpen flyger_ och inte _Ramnen flyger_ på svenska. Det finns inget släktskap med engelska _ram_ i betydelsen ’bagge’. Såvitt jag kan se finns inget sådant med engelskan besläktat ord i någon svensk dialekt. **gamman** _eng. game, is. gaman_ Ordet lever kvar i uttryck som _”fröjd och gamman”_ eller _”glädje och gamman”_ (där leden alltså betyder i princip samma sak) men är nog ovanligt utanför sådana uttryck. Redan på 1700-talet sägs om ordet att det "börjar bliva föråldrat" men det var relativt vanligt i bibelspråket och togs upp av vissa författare på 1800-talet. På fornnordiska, och fortfarande i isländska användes detta substantiv väldigt flitigt. Ofta används det där vi på modern svenska skulle använda ett adjektiv som roligt eller trevligt. För att säga "det är trevligt att se dig" på isländska säger man normalt: _það er gaman að sjá þig = det är en gamman (=en fröjd) att se dig_ Vi har också lånat in besläktade ord från engelskan. En _gamer_ är någon som har mycket gamman. **mynd** _Jfr is. mynd_ Detta var ett väldigt svårt ord (åtminstone för den som inte kan fornisländska), men det användes i svenskan åtminstone in på 1800-talet så någon kan ha snappat upp det. På modern isländska betyder mynd främst ’bild’, och det är ofta en kortform av kvikmynd som betyder ’film’. Ordet verkar inte finnas utanför de nordiska språken. Inget släktskap med mynning (släkt med mun), med mynt eller med mun(d) som är ett gammalt ord för hand. ## Comment 16 Author: thenameless #15 Men vad betyder "Mynd"? förklaring om ordet fanns men ingen översättning ## Comment 17 Author: Ephraim De rätta svaren ska synas när man gjort klart kluringen, det gjorde de när jag provade i alla fall. Det finns också en knapp "Visa svar & resultat" men jag är osäker på om alla ser den eller om det bara är jag som skapade kluringen. Men annars betyder mynd ’form, utseende, skapnad, beskaffenhet’. SAOB ger exempelvis detta exempel: "At vårt språk alt mer och mer kommer i skick, och får i mykit sin egen mynd och skapnad igen." Mynd har även två specialbetydlser: det kan användas om en bokstav, särskilt om runor, eller så kan det användas om avbildningar och porträtt (som i "_Konung Johan III:s Mynd och afmålning"_ som är ett exempel ur SAOB). Båda exemplen ur SAOB använder ju förövrigt mynd ihop med en synonym (mynd och skapnad, mynd och avmålning) vilket väl tyder på att ordet inte var så allmänt. ## Comment 18 Author: thenameless #17 Nja det står svarsprocent på varje svarsalternativ. Men vad jag kan se är inget specifikt markerat? Bara för att flest antal svart något behöver det inte vara rätt.. Okej det var ett hyfsat svar. jag förstår lite mer ## Comment 19 Author: Ephraim Det står (Rätt) inom parentes efter rätt alternativ, men det är samma stil som resten av texten så det kanske inte är så tydligt. ## Comment 20 Author: Ephraim **nimma** _Jfr eng. nim, is. nema, ty. nehmen_ _'taga; gripa'._ Mer bekant är nog ordet i sammansättningen förnimma. Den som kan tyska har nog också en fördel. **vadan** _Jfr is. hvaðan. Jfr äv. eng. whence_ _'från vilket håll?'_ Var (på vilken plats?), vart (mot vilken plats?) och vadan (från vilken plats?) bildade för ett snyggt system av frågeord. Ordet _vadan_ lever nog främst kvar i uttrycket ”vadan detta” där ordet väl i sammanhanget betyder ’varför’ (av vilken anledning?) men inte ’på vilket sätt’ som var det alternativ som de flesta gissade på. **kväda** _Jfr. eng. quethe, is. kveða_ _'yttra, säga, tala'._ Motsvarande ord finns i princip i alla klassiska germanska fornspråk (fornnordiska, gotiska, fornhögtyska, fornengelska etc.) men i de moderna språken används det sällan. Ursprungligen betydde kväda helt enkelt bara ’säga’ men det har kommit att förknippas med mer högtidliga framföranden av sång eller poesi. Substantivet kväde lever kanske kvar just om sådana gammaldags textstycken som man kväder. ## Comment 21 Author: thenameless Kväda trodde jag var att dikta/framföra poesi efter att ha läst olika kväden  och Eddorna.  Fel hade jag där med. men inte helt ## Comment 22 Author: Ephraim #21 Du hade inte fel egentligen, ordet har de betydelserna också, men som många ord så kan det betyda många saker. Den äldsta betydelsen (1) är helt enkelt bara "säga, yttra, tala" eller liknande. Den användningen är nog i det närmaste utdöd men i medvetet ålderdomlig stil kan ordet nog fortfarande användas. Att det var den som var svarsalternativet är just för att det är den mest ursprungliga. Substantivet _kväde_ kan betyda bara 'yttrande, uttaland'e m.m. En annan lite smalare användning (2) av ordet är om att sjunga eller framföra något på ett högtidligt sätt, och då särskilt om poesi. Den smalare användningen har kanske levt kvar lite starkare eftersom ordet kväda i sig är ganska högtidligt. Substantivet _kväde_ kan också betyda skaldestycke, dikt, sång m.m. som du nämner, och då särskilt om sådana från germansk forntid. Det är säkerligen den vanligare användningen av det ordet idag. En tredje användning (3) är om att dikta, eller författa ett stycke eller en sång, alltså något som man sedan kan kväda högtidligt. SAOB nämner även tre andra betydelser: (4) förhärliga, lovprisa med dikter eller sånger, (5) förutspå något, sjunga eller framsäga en spådom, och (6) jämra sig, klaga, kvida. Betydelserna 4 och 6 markerades som utdöda när artikeln skrevs 1938. ## Comment 23 Author: thenameless Jag har nog aldrig använt det  muntligt? men i skrift och är man som jag  intresserad av historia och mytologi så poppar ordet upp ganska ofta ## Comment 24 Author: Ephraim **dvälja** _jfr eng. dwell, is. dvelja_ _’kvarhålla, kvarstanna’._ Ordet är nog släkt med dvala. **evad** _jfr da. ihvad_ _’vad helst, vad än’._ Vi har diskuterat orden med e-prefix tidigare på forumet: evad, enär, ehuru etc. Ofta lades det till frågeord där det kan ersättas med ’som helst, som än’. **bida** _jfr eng. bide, is. bíða, ty. beiten (dialektalt)_ _’vänta’._ Detta var det ord som flest kunde. Som nämnts återfinns det i uttrycket _bida sin tid._ Ordet är släkt med engelskans _bide_ men det finns inget släktskap med engelskans ena _bid_ ’beordra m.m.’ som är släkt med _bedja_, eller engelska andra _bid_ ’bjuda m.m.’ som alltså är släkt just med _bjuda_. I modern svenska kan man möjligen _bida_ på saker på en auktion (fast det stavas nog oftast _bidda_) men det är uppenbart ett sentida lån. **marg** _jfr. is. margur_ _’mången, mångfaldig, som utgör stort antal’_ "Marg skalk kan ock wel gå j Templet" (1555) = ’Mången skurk kan likväl gå i templet’ "Marga fasor" (1878) = ’Många fasor’ Detta verkar ha varit det svåraste ordet. Det verkar faktiskt ha använt i svenskan åtminstone in på 1900-talet men då i särskilt åderdomlig stil. Fornnordiskan hade både orden _marǥʀ_ och _mangʀ_ i betydelsen ’mångtalig’ utan direkt betydelseskillnad. Möjligen är det samma ord från början. I isländskan användes _margr_ (modernt _margur_) närmast uteslutande redan i fornspråket medan svenskan bevarade båda _marger_ och _manger_ (det senare gav oss många). Flest gissade på att ordet betyder ’tunn, som innehåller lite fett’, alltså _mager_. Det finns inget släktskap. **mar** _jfr. eng. mere, is. marr, ty Meer_ _’hav’._ Som självständigt ord i betydelsen ’hav’ har det nog inte använts på länge i svenskan. Vi känner igen ordet från sammansättningar som _marulk_ och _marsvin_ (= _tumlare_; även namnet på gnagaren har faktiskt samma ursprung möjligen därför att den först importerades sjövägen). I dialekter har det kommit att beytda ’grund havsvik’, ’låg havsstrand’ m.m. I grunden är detta ett riktigt gammalt ord, det återfinns inte bara i de germanska språken utan även i andra indoeuropeiska språk (det rör sig alltså inte om lån). Jfr latin _mare_ (> fr. mer, sp. mar) eller ryska _море (more)_. Det finns antagligen inget släktskap med en annan urgammal indoeuropeisk rot som vi hittar i latinet _mors_ ’död’ (franska mort) eller svenskans mord. 39 % gissade på ”kvinnligt väsen i folktron”, alltså en _mara_. Det ordet ligger bakom _marig_. ## Comment 25 Author: Bjornen Värdelöst test, många ord med inkorrekt betydelse. Kan möjligen finnas flera betydelser. Jag använder nästan alla ord i mitt dagliga språk. Jag talar en mycket ålderdomlig dialekt som har många rötter i fornnordiskan med bland annat bara två genus (han och hon) och därmed inte den och det och dessutom inte heller "ett" som bestämd form utan bara "e" (feminin) och "en" (maskulin) ## Comment 26 Author: Bjornen Kanske några av orden har fått en modern betydelse istället för den gamla ursprungliga betydelsen. ## Comment 27 Author: molam #25 Tyckte också att det var fel betydelse på endel av orden, då min far fått lärt sig det "Gamla språket" och Fört det vidare till oss barn, för att vi ska ha det i huvudet liksom. Men som sagt, Kanske finns nyare, modernare betydelser, men aa ## Comment 28 Author: Ephraim Många, för att inte säga alla, orden har mer än en betydelse. Men det blir ju svårt att konstruera ett test där **alla** ett ords betydelser täcks in av svaret. Det som efterfrågas är istället **en** betydelse av flera möjliga. Så fungerar ju i stort sett alla ordtest, man frågar inte efter alla ett ords betydelser utan bara efter en. Däremot är det meningen att det bara ska finnas **ett rätt svar**. Naturligtvis kan ni känna igen ordet i en annan betydelse än det svar som är angiven som **rätt**, men ni ska förhoppningsvis inte känna igen ordet i en betydelse som är angiven som **fel**. Det är en viktig skillnad. Om ni hittar något svar markerat som fel som faktiskt motsvarar en betydelse som ordet har så kan jag lägga in en rättelse nedan. Tyvärr tror jag inte att jag kan rätta i förstainlägget. ## Comment 29 Author: Ephraim #25, #26, #27Ja, många av orden har som sagt ändrat betydelse genom historien. Tyvärr har det ju varit svårt att kontrollera betydelsen i alla dialekter, så om det är så att dialekterna har en väldigt avvikande betydelse hos ordet kan testet ha blivit extra förvirrande. Ge gärna exempel i så fall. Men det är med största sannolikhet så att de avvikande betydelser ni känner igen från dialekterna är **modernare** än det svar som anges som rätt i testet, inte tvärtom. Dialekter är alltid en blandning av ålderdomliga och nymodiga drag, inga dialekter har förblivit oförändrade sedan fornnordisk tid. Många av orden har ju även levt vidare i standardspråket i en betydelse som skiljer sig lite från den som efterfrågas (jämför _kväda_ som diskuterats ovan). Förstainlägget är inte så informativt som det kanske borde ha varit men testet är konstruerat så att rätt svar ska motsvara den **äldsta** betydelsen som fortfarande varit i bruk i nysvensk tid (alltså efter 1500-talet). Vilken betydelse som är äldst kan man konstatera genom jämförelser med fornsvenska och fornisländska, exempelvis. Men som sagt, ge gärna exempel på i vilken betydelse ni känner igen vissa ord. ## Comment 30 Author: Bjornen Min dialekt (Enviksmålet som är ett nordöstlig Dalabergslagsmål) har många inslag av fornnordiska och de flesta av orden använder jag dagligen och i de flesta fall i annan betydelse än vad som anses vara "rätt". Kanske min dialekt är den enda som fortfarande använder bara två genus och svenska språket får ytterligare ett genus kanske rent av före fornnordiskan och sitt fjärde genus senare. ## Comment 31 Author: Ephraim Det svar som efterfrågas i testet är självklart inte den _enda_ betydelsen hos ordet. Ord kan ha olika betydelser i olika dialekter och i olika tider. Men det går ju inte att konstruera svarsalternativ som täcker in alla historiska och dialektala betydelser, man måste välja en eller ett par betydelser. Det innebär ju inte att andra betydelser är fel på något sätt. Däremot är tanken att de felaktiga svarsalternativen inte ska stämma in på någon belagd betydelse hos ordet, åtminstone inte belagd i skriftspråket (jag har inte kunnat kontrollerat alla dialekter). Det som gör testet extra svårt är emellertid att den betydelse som valts inte nödvändigtvis är den vanligaste idag. Den betydelse som har valt är den mest ålderdomliga, sålänge som den fortfarande har använts till någorlunda nyligen. Verbet _kväda_ som diskuterats ovan är ett bra exempel där ålderdomlighet valts framför vanlighet. Det sätt du använder orden på i din dialekt är givetvis inte fel på något sätt, men svarsalternativen motsvarar en mer ålderdomlig betydelse. ## Comment 32 Author: Ephraim Angående genus i språket, om din dialekt har ett tvågenussystem med maskulinum och femininum så är det faktiskt väldigt intressant och ytterst ovanligt. Det är ju ett sådant genussystem man hittar i moderna romanska språk (som har förlorat neutrum som fanns i latin) men i germanska språk är det väldigt ovanligt. Tvågenussystem i germanska språk har ju normalt uppkommit genom att maskulinum och femininum sammanfallit, som i standardsvenska. Jag är inte säker på att jag hört talas om din typ av tvågenussystem i nordiska språk faktiskt, jag vet att det finns någon dialekt av jiddisch som har ett liknande system. Så det är onekligen ett ovanligt, kanske unikt, drag och därför väldigt intressant. Ålderdomligt är det däremot inte. Det mest ursprungliga för germanska språk är att ha tre genus: maskulinum, femininum och neutrum. Dessa tre genus tror man att de indoeuropeiska språken har haft sedan 6000 år ungefär. Man hittar detta system i sanskrit, grekiska och latin exempelvis, liksom i tyskan, gotiskan, fornisländskan och fornsvenskan. Ett sådant tre-genussystem har ju bevarats i många dialekter men standardsvenskans två-genussystem har uppkommit genom att maskulinum och femininum slagits samman till ett genus, ofta kallat utrum. Det hela kompliceras ju dock av att vissa gamla former behållits hos pronomen och ibland hos adjektiv, så att vi fått två parallella system: grammatiskt genus (utrum vs. neutrum) och naturligt/semantiskt genus, ibland kallat sexus. Det är inte riktigt fyra genus men det ger ju fyra former (eller fem med _hen_) hos vissa pronomen. ## Comment 33 Author: Bjornen Med mina två genus följer också att den bestämda formen "ett" saknas. Det är istället "en" och "e" (maskulint respektive feminint) samt "ân" eller "'n" och "ho". ## Comment 34 Author: Ephraim Det är som sagt ett väldigt ovanligt drag i nordiska dialekter. Är ursprungligen neutrala ord feminina eller maskulina? Alltså exempelvis _ord, bord, hus, barn, lejon, land._ ## Comment 35 Author: Bjornen De flesta neutrala ord är feminina, men inte alla. I några fall lite av mellanting.  E barn (feminint) (bar, barô, bar, bara), men benämns ân (maskulint). Hus används inte i annan betydelse än dass (hus, husô, hus, husa).  Annars är det stugu (stugu, stugâ, stugôr, stugôn) som är ett feminint ord. E lann (lann, lannô, lann, lanna), men benämns oftast ân (och där färgar avslutande N till maskulint) ## Comment 36 Author: tarantass Artikeln "e" måste inte komma ur "en" och vara feminin, den kan också komma ur "ett" och vara neutral. Så har det varit i andra dalmål och jag skulle gissa att det är så i Enviksmålet. Formerna av "barn" och "land" stämmer också med neutrum. Så om det bara är "e" du går efter när du kallar ord feminina, Bjornen, tror jag det är säkrare att gå efter de pronomen man använder när man omtalar dem (ân samt gissningsvis något i stil med (h)o och (h)ä). Men även där undrar jag om man kanske måste reservera sig för att barn kan omtalas som "ân" genom att man är motvillig mot att kalla människor "det". Den tendensen, till naturligt genus hos ord som i andra sammanhang kan behålla sitt grammatiska genus, finns belagd från andra håll och i andra språk. Som tyskan, där någon man nyss har kallat "das Mädchen" ("flickat", då "flicka" är ett neutralt ord i tyskan) ändå kan kallas "sie" (hon). ## Comment 37 Author: Ephraim Nej, antagligen är väl e till ursprunget både från den feminina och neutrala formen, men frågan är om sammanfallet av den obestämda artikeln till formen också lett till sammanfall av genus över hela systemet eller om det skiljs åt på andra håll. Är det så att gamla neutrala substantiv konsekvent refereras till med ett maskulint personligt pronomen (som lann, bar > ân och som nämns ovan)? I så fall kan man ju faktiskt urskilja tre genus baserat på en kombination av obestämd artikel och pronomen, även om det bara skulle finnas två former av vardera. Maskulum: en, ân Femininum: e, ho Neutrum: e, ân Eller finns det fler personliga pronomen? Och hur är det med adjektiven, som ju annars ofta har en distinkt neutrumform. Sen är kanske böjningsändelserna olika också men det är väl att betrakta som olika böjningsklasser mer än genus. ## Comment 38 Author: tarantass Jo, håller i stort sett med. Och vill tillägga att om neutrum har fallit bort (med eller till äventyrs utan att "falla mellan stolarna" mask. ibland och fem. ibland) så undrar jag hur gammal den utvecklingen i så fall är. Jag misstänker att den kan vara ett sådant förenklingsfenomen som tycks kunna framkallas eller påskyndas när ett språk håller på att dö ut. Strukturer faller lättare sönder då folk redan håller på att överge dem, så att säga. "Sen är kanske böjningsändelserna olika också men det är väl att betrakta som olika böjningsklasser mer än genus." Både och skulle jag säga. Obestämda r-pluraler och bibehållna -n i bestämd plural brukar i norra Mellansverige vara rätt starkt knutna till mask./fem., bibehållet -n i bestämd singular till mask. och -o och -u i singular till fem. ## Comment 39 Author: Ephraim Min poäng var snarast att för att vi ska betrakta något som olika genus så är det inte tillräckligt att orden i sig själva böjs olika, då är det bara olika böjningsklasser. För att tala om olika genus krävs i princip olika kongruensböjning av något annat ord. Sen är det ju mycket riktigt så att det finns en korrelation mellan böjning och genus, både därför att olika historiska deklinationer oftast hör samman med specifika genus, och därför att den suffingerade bestämda artikeln historiskt har haft olika former för olika genus (även om vi i svenskan sedan fornsvensk tid ofta har stavat maskulint och feminint _\-en_ likadant, trots skillnader i uttal). En bra poäng hursomhelst att det låter som att detta system kanske inte är så gammalt, särskilt om det är så att gamla neutrala ord vacklar mellan två genus. ## Comment 40 Author: tarantass Aha, du menade så. Då är jag med. (Eller olika pronomen som syftar på dem, ifall man inte räknar det till kongruensböjning…) Kom på en annan sak som kanske, kanske inte hör hit. På många håll, i sammanhang där man inte vill tala mål men inte heller för "fin" (riks-)svenska, är "han" ett pronomen man gärna sätter in i stället för han/ho (och liknande) å ena sidan och "den" å andra. ## Comment 41 Author: Bjornen Land (sjölann) heter alltid ân (betydelsen rike används inte) och lika barn.  männisjâ (=kvinna), männisja, männisjôr, männisjôn (ho) trä. träô, trän, träna (ho)  buskâ, buskân, buskâr, buskan (ân) Den och det saknas i min dialekt Dän =deijâ dä används bara i plural och för obestämda och okända föremål ô = det både feminina och maskulina ord ## Comment 42 Author: tarantass #41: människor och buskar brukar ju vara feminina respektive maskulina, men om land och barn alltid kallas "han" (fast med obestämd artikel och ändelser som är de väntade för neutrum, men omtolkade till feminina?, om jag fattar #35 rätt), så låter det faktiskt som nyskapelser. Första gången jag hör om vad jag minns. (Undrar i så fall hur långt de sträcker sig, geografiskt och bakåt i tiden…) ## Comment 43 Author: tarantass Undrar om det kan vara finskt inflytande? Där finns gott om finnmark i trakten och finskan har ingen genusböjning alls, så svensktalande med finskt modersmål gör ofta fel på den. ## Comment 44 Author: Ephraim #41 Det är uppenbarligen inte så enkelt som att alla gamla neutrala ord har blivit feminina alltså. Och sen har du  ju tydligen olika kombinationer av obestämd artikel och pronomen. En intressant språklig utveckling hursomhelst. #40 Ja, i sammanhanget får olika pronomen räknas som kongruensböjning. Åtminstone vad gäller _han_ och _hon_ är de ju också historiskt böjningsformer av samma stam.