# Öronhänge... Author: Amandla Jag har flertalet gånger stött på det för mig konstiga ordet öronhänge, som såklart används istället för örhänge. Är det dialektalt eller "bara" felaktigt? ## Comment 1 Author: Mitralis Jag har aldrig hört det. I mina öron så låter det bara fel ![Glad](http://sprak.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 2 Author: Inkanyezi Jag har hört barn säga det ganska många gånger. Det är antagligen rätt naturligt för ett barn att göra om örhänge till öronhänge, det blir liksom mer fullständigt så. ## Comment 3 Author: Thaeri Precis, det normala sättet att bilda sammansatt ord på idag av substantiv är grundform + grundform: _öron + hänge_. Sen finns det en äldre form som har att göra med grammatiska regler väldigt få svenskar känner till idag, som är den som dikterar _ör + hänge_. Kort sagt: det ena kanske inte är rätt att skriva, men det är naturligt att säga för många, och alltså korrekt talspråk. ## Comment 4 Author: Ephraim #3 Fast grundformen är _öra_. _Öron_ är pluralis. _Örhänge_ är bildat enligt ett regelbundet mönster: _öra_ – vokal + _hänge_. Det är _öronhänge_ som är den märkliga formen. \----- Nu är både _öron_ och _ögon_ lite speciella ord. För de första har de en ganska speciell pluralform på _\-on_ (som härstammar från en gammal dualisform, alltså en tvåtalsform som fanns i urgermanskan liksom i urindoeuropeiskan), för det andra är det ofta just pluralformen som används i sammansättningar. Jag kommer inte på en enda sammansättning på _ög-_. För _öron_ förekommer däremot både sammansättningar på _ör-_ och på _öron-_ men de sistnämnda dominerar och det är troligen den formen som är produktiv idag. _Örhänge_, _örfil_ och _örsprång_ tillhör minoriteten och och har nog de gemensamt att de är lite äldre sammansättningar. Vissa ord kan bildas på båda sätten såsom _örsnibb_~_öronsnibb_ och _öronsmycke_~_örsmycke_. Öron och ögon är också speciella i det att vi har två av dem och att vi till vardags kanske inte har så stor anledning att tala om bara ett enskilt öga eller öra. Det finns exempel från många språk där ord för "naturliga par" utvecklas efter lite egna mönster. Hursomhelst, det är inte så konstigt om många säger (och skriver, visar Google) _öronhänge_ i analogi med _öronläkare_, _örondroppar_, _örongodis_ etc. Som sagt, detta är egentligen ett oregelbundet mönster, men det är vanligt att oregelbundna mönster sprider sig i ett språk. Naturligtvis är _öronhänge_ starkt vardagligt och hör inte hemma i andra sammanhang, men att det skulle vara felaktigt drar jag mig för att säga. Jag vet inte om det finns någon särskild geografisk spridning av formen. ## Comment 5 Author: Amandla Intressant! Tack ![Glad](http://sprak.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 6 Author: Thaeri #4, sant, men den obestämda pluralformen är en sorts grundform också, men inte den man slår upp i ordboken. Hur som helst är det en sammansättning av två moderna former och inte några gamla kasusformer eller så. ## Comment 7 Author: Ephraim #6 Vad menar du med _grundform_? För svenska substantiv är det väl rätt accepterat att det är den obestämda singularformen som kallas grundform. Pluralformen är en böjd form. Både sammansättningar på _ör-_ eller _öron-_ innehåller de moderna formerna. Men det förklarar inte _öronhänge_. Jag kan dock inte komma på några andra sammansättningar där pluralformen snarare än singularformen används i sammansättningar. Men någon kanske kommer på några? ## Comment 8 Author: Thaeri I folks medvetande, inte i en definiton som hittas i ordboken. Alltså att "öra" är grunden för singular och "öron" grunden för plural liksom. Sen håller jag med om att man oftast inte använder pluralformen i sammansatta ord, men "öron" känns ändå som en väldigt grundläggande form. "Ör-" är däremot en form som bara förekommer i sammansättningar. ## Comment 9 Author: Ephraim Nej, _ör-_ är stammen som förekommer i alla böjningsformer. Singularformen har en ändelse _\-a_ och pluralformen har en ändelse _\-on_. Detta är inte konstigare än att _flicka_ har en ändelse _\-a_ i singularis och _\-or_ i pluralis. Man kan lika gärna här säga att formen _flick-or_ är grunden för pluralis eftersom ett eventuellt bestämt suffix (_\-na_) eller genetivsuffix (_\-s_) läggs efter ändelsen _\-or_. Notera att det är den bara stammen _flick-_ som används i sammansättningar som _flickskola_ och _flickrum_. Detta är, tror jag, det vanligaste mönstret i svenska för att bilda sammansättningar – vi tar bort eventuella ändelsevokaler och använder bara stammen. Det enda som gör formen _ögon_ mer grundläggande än formen _flickor_ är möjligen att vi ofta bildar sammansättningar från den. Men det blir ju ett cirkelresonemang om man använder det som argument för att vi ska bilda sammansättningar utifrån den formen! Sen tror jag (rätta mig om jag har fel) att det bara är öga och öra som följer detta böjningsmönster med _\-a, -a-t, -on, -on-en_ så vi är nog lite ovana vid detta böjningsmönster. ## Comment 10 Author: Bjornen Jag har i min dialekt en lite annat böjningsmönster eftersom både öga och öra är feminina ord för mig. E ögâ, ögâô, ögôr, ögôn. Men en granndialekt har i plural ögon (med långt o), ögona. Ett annat ord på ög- är ögla ("yggla") ## Comment 11 Author: Ephraim Formerna _ögona_ och _örona_ är nog väldigt vanliga förövrigt, istället för standardsvenska _ögonen_ och _öronen_. De är ganska logiska i analogi med _hjärtana_ (å andra sidan lär _hjärtanen_ inte vara en helt ovanlig form den heller). ## Comment 12 Author: Ephraim Gammal tråd men jag tror att jag har en bättre förklaring till de märkliga sammansättningarna med _öron-_ och _ögon-_. Vi får börja med att gå tillbaka till fornsvenskan. På fornsvenska böjdes ordet _ø̄ra_ (nusvenska _öra_) så här: **Kasus: Singularis — Pluralis** **Nominativ:** ø̄ra — ø̄run **Ackusativ:** ø̄ra — ø̄run **Dativ:** ø̄ra — ø̄rum **Genitiv:** ø̄ra — ø̄rna På samma sätt böjdes _ø̄ǥa_ (_øgha_, nsv _öga_) och _nysta_ (nsv _nystan_) men vad jag vet inga andra ord, detta var ett extremt ovanligt böjningsmönter. När man i fornsvenskan och andra äldre nordiska språk bildade sammansättningar av två substantiv fanns normalt tre alternativ för det första ledet (spår av dem är bevarade i nusvenskan): den bara stammen (ex: _örhänge_), genitiv singularis (ex: _veckodag_) och genitiv pluralis (ex: _barnaskara_). Det är svårt att hitta några principer som styr valet mellan de tre alternativen. Ord som _ögonblick_ hette inte _\*ø̄ǥunblik_ på fornsvenska utan _ø̄ǥnablick_ med genitiv pluralformen som förled. Vi hittar också _ögnablick_ ganska lång fram i tiden. Jag tror att den viktigaste förklaringen till den moderna formen är att det obetonade a:et i mitten ofta föll bort i tal så att vi fick _ögnblick_ (vilket också hittar i äldre texter). Samma utveckling hittar vi i _örngott_ från fornsvenska _ø̄rnagāt_. Jag skulle tro att _ögonblick_ därmed är lite av en folketymologi, där den bekanta formen _ögon-_ har införts som förled då _ögn-_ eller _ögna-_ ju inte längre är bekanta former. Hellquist tror också att tyska _Ohren-_ och liknande kan ha influerat utvecklingen. I _örngott_ har dock den förkortade formen behållits. ## Comment 13 Author: obstitant Ja... fast jag tänker på andra sammansättningar där folk tenderar att liksom sätta ihop två ord rakt av utan bindeform - det frustrerande vanliga exemplet "föräldrarmöte" och alla andra tänkbara föräldra-ord.  Den typen av sammansättningar misstänker jag är påverkade av anglicismer, nästa steg är att särskriva (vilket förstås också görs till höger och vänster). Fast just ord med öron i kanske är speciella? ## Comment 14 Author: Ephraim _Föräldrarmöte_ kan nog vara en liknande feltolkning som _ögonblick (_äldre _ögnablick)_. Ursprungligen är _föräldra-_ genitiv pluralis (precis som _ögna-_) men den böjningsformen finns ju inte kvar i dagens svenska så det är en märklig form för dagens språkbrukare. Därmed är det lätt att tolka förledet som det mer välkända _föräldrar_. Till saken hör förstås att /r/ ibland kan uttalas väldigt svagt i svenskan så att det nästan faller bort, och då särskilt när det redan finns ett annat /r/ i ordet. Hur detta skulle vara en anglicism har jag dock svårt att se. Men orden _öga_ och _öra_ är speciella i svenskan på det sättet att de är de enda orden som böjs på precis det sättet: _–a, –at, –on, –onen_. De är också speciella just därför att de ofta bildar sammansättningar med _–on_ som ser ut som en pluralform. Normalt används inte pluralformer för förledet i sammansättningar i svenskan, förutom då den gamla genitiv pluralformen (_barnaskara, fåraherde, brödraskap_). Så därmed är _ögonblick_, _örongodis_ och det icke-standardmässiga (men väldigt vanliga) _föräldrarmöte_ lite speciella och kräver en förklaring. ## Comment 15 Author: Effie Jag fastnade lite på ditt exempel med barnaskara, som genitiv pluralis, fast I ett helt annat sammanhang, nämligen preposition+kasus; välkänt I andra språk, men I svenskan finns bara rester I form av fasta uttryck. Jag roade mig en gang för länge sedan att samla sådana, och hittade väldigt manga med "till". Till fots, till sjöss, till torgs, till dess att, till livs, till döds, hur manga som helst. Och så kom jag på "finnas till hands" men även "gå någon till handa", och undrade varför det var olika former. Skulle det alltså vara en pluralform? Intressant. ## Comment 16 Author: Ephraim Ja, jag tror att det stämmer. _Till hands_ och _till fots_ är genitiv singularis. Till _handa_ och till _väga_ tror jag är genitiv pluralis. Notera dock att _fots_, _hands_ och _vägs_ inte är de ursprunliga fornsvenska genitiv singularformerna. Då hade det nämligen hetat _fotar_, _handar_ och _vägar_. En annan möjlighet är därför att _till handa_ och _till väga_ helt enkelt är den ursprunliga genitiv singularformen fast med bortfall av det sista r-et, något som var väldigt vanligt. Prepositionen _till_ (fornsvenska _til_) styrde alltid genitiv åtminstone i äldre fornsvenska, någon gång senare kunde kanske dativ och ackusativ också förekomma (när genitiv var på väg bort som riktigt kasus). Men i fornsvenskan kunde ju genitiv se ut på väldigt många sätt, det var inte alltid bara -s. ## Comment 17 Author: Ephraim Det finns ju också _till godo_ som strider mot det äldsta mönstret att _till_ styr genitiv. Detta är nämligen dativ. Det är tydligen influerat av ett lågtyskt uttryck (jfr tyska _zu_ som ju styr dativ) och av uttryck som _i godo_ och _av godo_ där dativ är äldre. ## Comment 18 Author: obstitant #14 Jag sa inte att det VAR en anglicism utan att det var påverkat av såna. Jag syftar på tendensen att vilja dela upp sammansatta ord och gärna särskriva dem, förstås, på samma sätt som man gör i engelskan. ## Comment 19 Author: Ephraim #18 Särskrivningar är ju en sak förstås. Jag förstår däremot inte vad du menar med att _föräldrarmöte_ skulle vara mer av en uppdelning än _föräldramöte_. Det är väl precis lika sammansatt oavsett om förledet är _föräldra-_ eller _föräldrar-_? Skillnaden är att förledet i det första fallet är en numera utdöd böjningsform medan det är en levande i det senare. ## Comment 20 Author: obstitant #19 Skillnaden är att "föräldrar" och "möte" fungerar som varsitt separat ord. Det går inte att säga "föräldra" som ett självständigt ord. ## Comment 21 Author: Ephraim #20 Det är visserligen sant, men det gäller ju också majoriteten av våra svenska sammansättningar att förledet fungerar som ett separat ord: _örongodis, ögonblick, barnläkare, björnstam, skogsvrå, slottspark, pizzabagare_. Jag tror att det finns en tendens att vilja ha former vi känner till men jag vet inte om det finns någon koppling mellan detta och särskrivning. _Föräldrarmöte_ är svårt att förklara som påverkan från engelskan eftersom inte heller detta språk brukar bilda sammansättningar med bara pluralformer. På engelska skulla man normalt **inte** bilda: _\*parents meeting_ eller \*_parentsmeeting_ _\*women meeting_ eller _\*womenmeeting_ Det finns något exempel som _womenfolk_ men detta hör till undantagen. Vad som däremot är vanligt är konstruktioner med pluralis och genitiv-s: _parents' meeting_ _women's meeting_ Notera att denna typ av bildningar historiskt är analoga med svenskans _barnaskara_ och _föräldramöte_ där ju _barna_ och _föräldra_ är just genitiv plural-former. ## Comment 22 Author: tarantass Jag kan tänka mig att det ligger något i obstitants idé om anglicism. Nämligen att inhemska sammansatta ord (som man fortfarande uppfattar som sammansatta) lossnar i fogarna i språkkänslan hos svenskar som är uppvuxna med engelska som överordnat svenska i status och vad man läser på det. Precis som de i så många andra avseenden kalkerar sin svenska på engelskan (i ordförråd, betydelser hos gemensamma ord, grammatik, syntax). Därmed blir det också enklare att foga samman ord över en ändelse som hittills har signalerat ordslut. Fast det kan också lura ett gammalt tyskt inflytande i bakgrunden. Möjligen. Som när en gymnasielärare för någon generation sedan delade in sina elever i "ländergrupper", där själva formen "länder" är inlånad från tyskan. (Inhemska r-pluraler har vi bara i han-, hon- och denkön, inte i detkön.) ## Comment 23 Author: tarantass Just ja, så har vi det etablerade tysklånet "bilderbok". Inte för att jag tror att det ordet föresvävar dem som säger "föräldrarmöte", utan om inflytandet finns lär det vara indirekt. ## Comment 24 Author: Ephraim Ja, _bilderbok_ är ju ett annat exempel på ord som ser ut som att det har (nominativ) pluralform i förledet. Jag gissar dock att de tyska sammansättningarna på _\-er_ historiskt kommer av genitiv pluralis på ett liknande sätt som är vanligt i nordiska språk. Det finns ju faktiskt en viktig kategori ord i svenskan som bildar sammansättningar där förledet slutar på _–ar_, nämligen orden som slutar på _–are_. Lärarmöte, fiskarförening, dykarutrustning etc. Jag kan närmast tänka mig att _föräldrarmöte_ kan vara influerat av _lärarmöte_ och liknande_._ ## Comment 25 Author: Tant Grön Apropå rubriken öronhänge. Svenska språket är inte så lätt. Var en gång ihop med en utländsk kille och blev både sårad och arg när han sa..... dina hängöron. Vadå, sa jag,  jag har väl inga hängöron!!! Det har du visst, sa han. Dom ligger ju där på bordet. 😃 ## Comment 26 Author: svenake Ordet  ör  har ju ytterligare en betydelse, - kanske det kan ha påverkat hur ordet utvecklats. Ögonaböj finns ju också,  och jag är säker på att jag i min barndom många gånger hört "Vänta ett ögonablick",  -  väl medveten om att det sas på ett lite skämtsamt sätt. Kanske var det en lokal variant? ## Comment 27 Author: Ephraim Hade inte hört "ögonablick" men det låter som att det skulle kunna vara en lokal variant. Den äldre formen av ordet var ju som sagt "ögnablick" (eller förkortat till "ögnblick") och det är ju inte så förvånande om den formen på sina håll omtolkats som "ögonablick" vid sidan av det mer spridda "ögonblick". "Ögonaböj" sedan är ju lite lustigt. Bo Bergman skriver att det är belagt i skrift sedan 1930-talet och antagligen är en skämtsam omstuvning av "ögonblickligen". Som ett alternativ skriver han att det kan ha bildadts efter det gymnastiska kommandot "knäna böj!". ## Comment 28 Author: svenake När jag hörde det som barn så var  "ögonaböj"   sagt med arg stämma, medan "ögonablick" sagt som en medveten, skämtsam variant av ögonblick. ## Comment 29 Author: Jalking När vi ändå är inne på det här med öron och ögon... Glasögon tycker jag är ett märkligt ord. Rent språkligt borde ju det betyda "ögon av glas". Det ting vi sätter på näsan och hakar fast bakom öronen borde heta ögonglas. ## Comment 30 Author: Catindra #9: Snacka om att hitta en gammal tråd :) får se om jag väcker liv i den nu eller vad som sker, men jag sökte upp detta ämne för att jag sitter med kundtjänst gällande smycken och ofta får höra "öronhänge". Jag är övertygad om att detta är fel och tycker inte om det. När jag läser här håller jag med om hur man skapar från ör och ög.. MEN hur kommer det sig att det heter ögonbryn och ögonfransar, ögonlock etc? Svårt att uttala öglock helt enkelt? ## Comment 31 Author: Ephraim #30: Om man bara utgår från nutida svenska finns det egentligen ingen bra förklaring till att det heter _ögonlock_ och inte _öglock_. Det är helt enkelt bara så att _öga_ i princip alltid bildar sammansättningar med _ögon-_ medan _öra_ både kan bilda sammansättningar på _öron-_ (öronbedövande, öronskydd etc.) och _ör-_ (örhänge, örfil). Att det som ser ut att vara pluralformen används i sammansättningar på det sättet är som nämnts annars mycket ovanligt. Några uttalsmässiga skäl finns det inte, _öglock_ passar lika bra in i svenskans ljudsystem som _ögonlock_. Det finns dock en historisk bakgrund till ögonlock och liknande, även om det fortfarande är en hel del tillfälligheter inblandat. Den historiska bakgrunden framgår av #12 ovan. Det kan tilläggas att _ögha_ (ø̄ǥa med min stavning i #12) redan i fornsvenskan så gott som alltid verkar ha bildat sammansättningar med genitiv pluralformen. Det finns alltså t.ex. något i stil med öghnablik (ögonblick), öghnalok (ögonlock) och öghnabra/öghnabryn (ögonbryn). Stavningen kunde variera kraftigt, och det var förövrigt rätt vanligt att särskriva sådana sammansättningar (öghna lok etc.). Någonstans i historien har alltså dessa äldre former med genitiv pluralis (öghna-) blivit till de moderna formerna med _ögon-_ (och motsvarande för örna > öron). Se #12.