Annons:
Etiketterkonstruerade-fiktiva-språkartikel
Läst 19997 ggr
raphanus
2012-06-17 20:52

Ett språk firar sin födelsedag

Den 26 juli i år kan vi sätta 125 ljus på tårtan och utbringa en skål för språket esperanto. Eller, Feliĉan Naskiĝtagon och Je via sano, som vi skulle kunna säga på språket självt.

Sajtvärden i esperantisk T-tröja.

Att språk dör är en ganska trivial sak. Man kan till exempel hävda att korniskan dog ut 1777, eftersom den sista personen som talade korniska dog det året. Listan kan lätt göras längre; ubychiskan dog ut 1992, eyak 2008 och kora-språket 2009, till exempel. Att språk ses födas är lite mindre vanligt, och att ett språk kan fira sin födelsedag är ganska extraordinärt. Man skulle kunna säga att 1881 var det år då den hebreiska som talas till vardags idag blev till och att nynorskan kom till 1848, men oavsett om man kan tala om verklig födelse i de fallen, måste man ändå se sådana händelser som ganska ovanliga. Dock står det utom allt tvivel att vi just i år kan fira att språket esperanto fyller 125 år.

De som har hört talas om esperanto är antagligen ganska många, men inte så många verkar veta att det är ett språk som används idag. En del tror att det var ett språkligt experiment som bedrevs ungefär på 1960-talet, medan en del andra tror att det var ett försök som misslyckades och reducerades till en metafor. Ja, esperanto är idag kanske inte vad det ursprungligen var tänkt som, men i strid mot vad många tycks tro, är det ett levande språk, som även om det inte talas av särskilt många ändå har väldigt stor geografisk spridning.

De initierade brukar räkna den 26 juli 1887 som esperantos födelsedag, vilket alltså innebär att man i år kan högtidlighålla att språket är 125 år gammalt. Den 26 juli 1887 var dagen då den första läroboken i esperanto kom ut på marknaden. Förarbetet började förstås lite tidigare, i huvudet på en ung läkarstudent på 1870-talet: en man vid namn Ludwig Zamenhof. Ludwig Zamenhof växte upp i vad som då var det Ryska Imperiet, närmare bestämt i staden Białystok, som befolkades av ryssar, litauer, polacker, tyskar, vitryssar och jiddischtalande judar. Under sin uppväxt upplevde han ofta att det uppstod trätor mellan dessa folkgrupper, men att hans far, som var en språkkunnig man, ofta kunde gå in och medla i konflikter genom att agera som tolk. Dessa upplevelser fick den unge Ludwig Zamenhof att tro på språk som ett bra sätt att lösa konflikter på, och fick därav idén till att skapa ett nytt språk som kunde fungera som en bro mellan olika folkgrupper; ett språk som inte skulle kunna anses tillhöra en specifik nation, utan vara politiskt neutralt.

Under Ludwig Zamenhofs levnadstid spelade ännu inte engelskan den världsspråksroll den spelar idag. Visserligen hade latinet stor geografisk spridning, men ansågs för komplicerat för att kunna slå an hos den breda massan. Zamenhofs initiativ var därför välkommet och hans språk vann fort ganska stor spridning. Efter andra världskriget seglade dock engelskan upp som den självklara kandidaten till rollen som brospråk vid internationell kommunikaton, och esperantons roll försvagades. Men dog den ut? Inte då! Den lever i högönsklig välmåga, om än lite i skymundan.

Dagens esperantotalande är en högeligen och på alla sätt spretig grupp. Mycket talar å ena sidan för att de flesta som kan tala esperanto i Sverige idag är i pensionsåldern, medan Litauen å andra sidan kan uppvisa en rätt stor skara unga esperantotalande. Och tittar man in på chatten på webbsajten Lernu.net, som tillhandahåller läromedel i och ett diskussionsforum om esperanto, kan man snabbt notera att påfallande många av dess användare bor i Brasilien och Ryssland. Vissa lär sig esperanto för att de tilltalas av idén om förståelse mellan folken på jorden. Vissa andra lär sig språket för att de när ett allmänt intresse för språk. Och vissa gör det kanske för att de vill se mycket av världen till ett lågt pris. Genom nätverket Pasporta Servo kan nämligen esperantotalande i världens alla länder hitta varandra och om de så vill och har möjlighet erbjuda varandra tillfälligt husrum. Värt att notera är också att en viss del av dem som lär sig esperanto nu för tiden har engelska som modersmål och motiverar sitt val att tala esperanto med att de vill kunna undgå situationer där engelska används som internationellt brospråk och där de i egenskap av modersmålstalare alltid är överlägsna dem som inte är det. En av grundtankarna med esperanto var ursprungligen att det inte ska vara någons modersmål, och att det därför ska vara ungefär lika svårt för alla att lära sig det.

Man kan förstås fråga sig vad världen ska med esperanto till idag, när snart sagt varenda kotte tycks kunna engelska. Ändå kan man konstatera fakta. 125 år har gått sedan esperanto lanserades, och än idag finns det de som av olika anledningar talar språket. Hur många som talar det kan vara svårt att uppskatta, men en idag ofta återgiven uppgift säger ungefär två miljoner, vilket skulle göra esperanto ungefär lika stort som estniskan. Det må således vara ett av världens minsta språk, men samtidigt ett av de språk vars talare har störst geografisk spridning. En av alla dem som talar esperanto är ryskan Svetlana Gontjarova. Hon har esperanto som modersmål i fjärde generationen. Att någon har esperanto som sitt förstaspråk är sannerligen inte så vanligt, men naturligtvis inte heller otänkbart, om esperanto råkar vara det enda språk som båda föräldrarna talar. En annan esperantotalare är Hans Dahl i Nynäshamn. Som dyslektiker tilltalas han av esperantos rättstavningsprincip, som går ut på att varje bokstav i esperanto alltid motsvarar ett och samma språkljud, samt att varje språkljud bara kan stavas på ett enda sätt. Hans själv berättar:

I mitt jobb som resemontör var jag beroende av att kunna engelska, men det språkets krångliga stavning fick mig till slut en dag - det här var 1975 - att slänga alla engelskböcker i ren frustration. Redan ett årtionde innan dess hade jag i sossarnas kvällstidning Aftontidningen klippt ut en notis om språket esperanto, och samma dag som jag beslutade mig för att lägga av med engelskan, anmälde jag mig till en kurs i esperanto. Är det så lätt som det påstås, måste det vara lättare än engelska, tänkte jag, och undrade väl lite först hur min esperantolärare skulle kunna knyta ihop påsen med alla ändelser och morfem han presenterade för oss på svarta tavlan. Men han lyckades! Mina ingenjörskollegor skrattade åt mitt val av studieämne, och samtidigt som jag började läsa esperanto, började en av dem att läsa spanska. Han lyckades aldrig lära sig spanska bra, men jag lyckades lära mig esperanto. Han och jag är ändå fortfarande goda vänner.

På den här tiden var Östeuropa i stort sett stängt för turism, och om man väl tog sig dit, klarade man sig i allmänhet inte långt med engelska. Tack vare mitt intresse för esperanto fick jag en brevkontakt i Bayern i Tyskland, och detta ledde senare till att jag även etablerade kontakter i Tjeckien och Polen. Dit reste jag sedan och hälsade på andra esperantister, och fick en inblick i öststatslivet som de flesta av mina vänner hemma i Sverige aldrig kom i närheten av! Eftersom jag hade såna svårigheter med engelskan, trodde jag först att jag aldrig skulle kunna komma ut i världen och uppleva saker, men det lyckades tack vare esperanton.

Nu för tiden lånar alla nationalspråk så mycket ord från varandra, att stavningsreglerna bara blir krångligare och krångligare. Engelskan själv ligger ju risigt till, eftersom alla håller på att misshandla den. Freestyle, som vi säger om vissa fickbandspelare i Sverige, heter ju inte ens så på riktig engelska! Men esperanto med sina enkla stavningsregler kommer att behålla stilen, tror jag.

Än idag finns det alltså fortfarande människor världen över som trots engelskans landvinningar inom internationell kommunikation tilltalas av idén om ett språk som inte är tillhörigt någon nation. I kategorin nationslösa språk är esperanto inte ensamt, men kanske ändå mest framgångsrikt. Världsspråket volapük, som lanserades åtta år före esperanto, föll snabbt i glömska för att dess skapare inte tillät tillägg till eller förändringar av språket. Esperantons framgångsrecept på det området är just annars att det är så öppet för nybildningar. Till och med den med blott basala kunskaper i esperantiska ordbildningsregler kan lätt lista ut att ett så föga frekvent ord som verktygslåda heter ilarujo på esperanto. Och fast esperanto skapades vid en tid när människan ännu inte hade lyckats konstruera något flygplan, hade språket redan från början klara regler för hur man bildar frågeord om tidsresor. Precis som man på svenska kan fråga vart någon är på väg i rumsdimensionen, kan man på esperanto fråga "närt" någon är på väg i tidsdimensionen! Några farkoster för tidsresor har vi ju dock inte i verkligheten, så vi kan bara gissa oss till vad Ludwig Zamenhof skulle ha tyckt om världen idag, om han hade kunnat resa 125 år framåt i tiden.

Källor
Korniska
Ubychiska
Kora
Hebreiska
Nynorska
Ludwig Zamenhof Ryska Imperiet
Världsspråk
Lernu.net
Pasporta Servo
Svetlana Gontjarova
Volapük

Mer om esperanto på webben
Lernu – en självstudiekurs på esperanto
Svenska esperantoförbundet
En Queen-låt i esperantotappning

Annons:
Hubert.prp
2012-06-19 10:02
#1

Tack Raphanus för ännu en intressant artikel här.

DesK
2012-07-18 20:12
#2

Jag säger som Hubert! Tack för en bra artikel! Glad Det är alltid lika lärorikt och intressant att läsa dina artiklar, Raphanus Glad

En grej, skriv ihop! Särskrivningar skadar allvarligt din hälsa, missbruka inte mellanslagstangenten.

svenake
2012-07-19 03:00
#3

Bra artikel, men jag tror mer på språket "Interlingua"

Ephraim
2012-07-19 16:49
#4

Bra artikel som vanligt raphanus!

Esperanto är ju definitivt det mest framgångsrika internationella hjälpspråket vad beträffar antalet talare så det får man faktiskt bli lite imponerad av. Annars kan jag inte låta bli att tycka att en hel del av Zamenhofs designval (inte minst vad gäller fonologin) var minst sagt märkliga om målet var att göra språket så enkelt som möjligt för största möjliga antalet människor.

raphanus
2012-07-19 22:51
#5

#3 - Berätta gärna mer, svenake!

svenake
2012-07-19 23:15
#6

Tja -  kortfattat så är det baserat på en väldigt enkelt latinbas kan man säja.  Många av oss tror inte att vi kan latin, men vi har ju  1000 års påverkan så det är även en del av vårt språk.

Alltså,  baserat på;  Engelska franska spanska portugisiska rumänska italienska och latin.  Om ett ord förekommer i minst 4 av dessa språk så hör det till "Interlingua"

16 enkla grammatikregler.

Man kan göra sej förstådd i nästan alla medelhavsländer och inom  olika yrken (medicin  tex)

Fördelen är att man använder redan befintliga, kända ord och företeelser.  Utan förkunskaper kan man hjälpligt gissa sej genom en text.  Själva ordet inter-lingua; inter som i internationell och lingua betyder ju tunga ursprungligen.

Har själv INTE studerat det men det verkar så logiskt och "självklart= (själv-förklarande)"  för mej.   Glad

Testa här;

http://www.interlingua.nu/

Svenska Sällskapet för interlingua.

Annons:
Thaeri
2012-07-21 22:02
#7

Fast då är ju folkspraak bättre för oss nordbor, för då kan vi lätt kommunicera med tysktalande, lågtysktalande, nederländsktalande, frisisktalande, och engelsktalande, utan att behöva lära oss ett till stora delar främmande ordförråd Flört (De germansktalande delarna av Norden fungerar ju bra ändå, så länge alla försöker prata någorlunda tydligt.)

Men sen är ett problem med de här internationella hjälpspråken som bara baseras på språk som är väldigt närbesläktade just att de är lätta att förstå utan att egentligen lära sig, vilket gör att alla de här falska vännerna som existerar mellan språken blir ett problem. Det är svårt nog mellan svenska och norska, och de är inte ens olika språk ur ett lingvisitiskt perspektiv till skillnad från de romanska nationalspråken.

svenake
2012-07-22 22:34
#8

#7   Jag förstår helt  vad du menar, och jag propagerar inte för något, -  - -  men  med största respekt för Esperanto  (och den goda tanken bakom!)    ville jag endast visa att det fanns ett alternativ som kanske känns mer naturligt för oss.  Vi har redan ett stort antal av dessa ord redani vårt språk.

Dessa hjälpspråk kan kanske hjälpa oss genom en enklare vardag om vi besöker  något medelhavsland,  hyra boende, köpa bröd, läsa lite skyltar.

Med god vilja och vänlighet kommer man långt.  Själv har jag vistats i Frankrike på egen hand, några veckor,  utan att kunna ett dugg franska, och det gick utmärkt,   -  och jag tror att fransmännen hade lika roligt som jag.

Om man vistas oftare, och mera stadigvarande i ett speciellt land är det väl rätt självklart att man lär sej just det språket.

Det du nämner om "falska vänner"   -  sådana problem har vi ju mellan olika svenska dialekter också. Jag kan ge exempel på några kul svenska varianter.

Upp till toppen
Annons: