Annons:
Etikettergrammatikartikel
Läst 16465 ggr
raphanus
2010-03-24 12:51

Man förstår väl andemeningen

En av de svåraste sakerna med att lära sig svenska som vuxen är att välja rätt mellan ”en” och ”ett”. Knepen är många, men fallgroparna är fler. Ofta spelar det inte så stor roll om man säger fel. ”En äpple” eller ”ett banan” kan nog förstås av de flesta, även om det inte är helt korrekt, men det finns enskilda fall när valet av genus är viktigt.

Rev, lock, test, vad, bål, lår och plan är några av de ord som betyder helt olika saker beroende på om man sätter en eller ett framför dem. En lock, till exempel, är i stort sett det samma som en hårslinga, medan ett lock används som förslutande del för kärl och behållare.

Lock och lockar

Svenskan av idag har ett ganska blygsamt böjningssystem. Substantiven har två genus och två kasus, och de personliga pronomenen har, vid sidan om de två kasusformer som substantiven har, en extra objektsform. Äldre svenska hade som jämförelse fyra kasus och tre genus. Det kan tyckas att ett mindre antal böjningsformer att hålla reda på skulle göra språkets grammatik lättare att förstå, men så behöver det inte vara. Inte ens de som har svenska som modersmål hanterar reglerna korrekt alla gånger. Ta till exempel de här orden som man kan sätta ett framför. En ganska hållbar regel säger att alla sådana ord böjs efter bara två mönster, beroende på om deras grundform slutar på konsonant eller vokal.

Ett-ord med konsonantslut böjs så här:

obest. sg.

best. sg.

obest. pl.

best. pl.

ett hus

huset

flera hus

husen

ett hallon

hallonet

flera hallon

hallonen

ett ord

ordet

flera ord

orden

ett barn

barnet

flera barn

barnen

Som vi kan se, ser den obestämda flertalsformen exakt ut som den obestämda entalsformen. Så är det med förhållandevis många svenska ord, och det gör alltså, att språket i vissa fall inte kan förmedla en solklar skillnad mellan ental och flertal. Om jag skriver eller säger ”Jag undervisade hennes barn i franska på 80-talet”, framgår det inte om det handlar om ett eller flera barn. Det enda man kan göra för att undvika tvetydighet här, är att byta ut ordet barn, och till exempel säga ”Jag undervisade hennes unge/ungar i franska på 80-talet”. Innan de svenska verbens pluralformer på 1940-talet rensades bort ur skriftspråket, kunde vissa av dessa tvetydigheter undanröjas med verbböjningens hjälp:

Hennes barn var alldeles förtjusande (tvetydigt ental/flertal)
Hennes barn voro alldeles förtjusande (entydigt flertal i äldre svenska)

Barn

Ett märkligt sammanträffande gör också att de här ordens ändelse i bestämd form i flertal är likadan som ändelsen i bestämd form i ental hos många en-ord. Detta sammanträffande bäddar för ytterligare tvetydigheter när vi har att göra med de här orden som man både kan sätta en och ett framför. Även sådana tvetydigheter kunde undanröjas lättare med äldre svensk verbböjning.

Locken ligger i en låda i köket. (tvetydigt ental/flertal)
Locken ligga i en låda i köket. (entydigt flertal i äldre svenska)

Inte fullt så illa är det ställt med de ett-ord, vars grundform slutar på vokal. De har betydligt mindre tvetydiga böjningsformer:

obest. sg.

best. sg.

obest. pl.

best. pl.

ett bygge

bygget

flera byggen

byggena

ett komma

kommat

flera komman

kommana

ett tempo

tempot

flera tempon

tempona

ett bi

biet

flera bin

bina

Till denna böjningsgrupp hör även de verbalsubstantiv som slutar på -ande, till exempel tävlande och svarande. De betecknar precis som verben handlingar, men behandlas grammatiskt som substantiv, och böjs så här:

obest. sg.

best. sg.

obest. pl.

best. pl.

ett tävlande

tävlandet

flera tävlanden

tävlandena

ett svarande

svarandet

flera svaranden

svarandena

Det är ganska ovanligt att man använder dessa verbalsubstantiv i flertal, eftersom det beskriver allmänna handlingar utan förbindelse med antal eller tidsavsnitt:

Efter att ha åkt skidor i 19 år lade han ner tävlandet.
Följs frågan av en påse pengar gör det inte svarandet svårare, precis!

Skidåkare

Det här verkar ju inte så svårt, men det kluriga i just detta sammanhang, är att många av de ord som slutar på -ande även är just sådana ord som man kan sätta både en och ett framför, alltså precis som rev, lock, test, vad, bål, lår och plan. Sätter man ett framför, är det alltså fråga om en handling, men sätter man en framför, rör det sig i regel om en person:

Tävlanden ansvarar för allt agerande under sitt namn.
Svaromål inges till domstol efter det att svaranden delgivits stämningsansökan.

När ord som slutar på -ande är en-ord, bör de inte böjas som ett-ord, utan så här:

obest. sg.

best. sg.

obest. pl.

best. pl.

en tävlande

tävlanden

flera tävlande

tävlandena

en svarande

svaranden

flera svarande

svarandena

Här gör många ofta fel, och det är förståeligt. Det råder ofta förvirring om vilken funktion ändelsen -en har – om den ska ses som ändelse för bestämd form i ental eller obestämd form i flertal. Ett sätt att kringgå förvirringen är att använda orden med ande-slut som adjektiv. Det går faktiskt bra, så länge som de betecknar personer:

Den tävlande ansvarar för allt agerande under sitt namn.
Svaromål inges till domstol efter det att den svarande delgivits stämningsansökan.

**Källor
**Wikipedia - Genus
Wikipedia - Pluralis
Wikipedia - Verbalsubstantiv

Annons:
Tom-B
2010-03-24 16:47
#1

Vilken utläggning (positivt menat). Mycket jobb.

Men verkligt intressant. Som genuint infödd, lite äldre, svensk tänker man ju inte på detta. Det kommer så naturligt. Tror jag. Man lyssnar ju sällan på sig själv när man talar, så ett eller annat fel kan kanske smyga sig in.

Och det där förklarar väl i viss mån att hitflyttade utlänningar tycker att svenskan är svår.

Jag tänker ofta på anden och anden, alltså fågeln och det spiritistiska bara beroende på betoningen.

Tom

//Tom-B har överlåtit värdskapet för Fiske Ifokus till Hera.

raphanus
2010-03-24 17:27
#2

#1 - Det kommer nog en artikel om skillnaden mellan anden och anden också så småningom.

svenake
2010-03-24 18:22
#3

och giftet  kontra giftet.

Fyra barn i andra giftet  men hon tog livet av sin fjärde make med giftet.

Bergspuman
2010-03-25 16:11
#4

Kinesiskan är ändå värre än svenskan. De har FYRA accenter.

Vi har bara två.

Jag försökte lära mig mandarin för knappt 5 år sedan. Det var SVÅRT.

raphanus
2010-03-25 16:31
#5

#4 - Ja,  och kantonesiskan, som ju använder i stort sett samma skriftspråk som rikskinesiskan, har åtta tonaccenter!

Svenskan med alla dess dialekter har mer att bjuda på än bara sina två tonem. I dalbymålet, som talas i norra Värmland, finns det dessutom ett "vokalgung", som närmast påminner om rikskinesiskans tredje tonaccent, den fallande-stigande. Så fort jag hinner, ska jag skriva något om denna dialekt också.

svenake
2010-03-25 18:39
#6

Vokalgung är ett härligt ord!

Annons:
raphanus
2010-03-25 23:49
#7

#6 - På akademisk svenska heter det "apokope".

svenake
2010-03-26 00:18
#8

Skulle vara intressant att   höra lite vokalgung både i tal och sångGlad

raphanus
2010-03-26 00:47
#9

#8 - Just i sång brukar vokalgunget försvinna. På samma sätt är det med de olika tonemen i svenskan och tonaccenterna i kinesiskan - skillnaden mellan dem försvinner i sång. Prova att sjunga "anden i lampan" och "anden i dammen" på någon melodi, så hör du att det inte är någon skillnad mellan den ena anden och den andra anden på samma sätt som det är i tal.

svenake
2010-03-26 03:39
#10

OK  - det låter intressant. Finns det nån teori om varför det är så?  Glad

raphanus
2010-03-26 12:11
#11

#10 - Det finns det säkert. Min egen teori om varför det är så, är att den musikaliska melodin anses som viktigare än språkmelodin, och att det är den som i musikaliska sammanhang får styra röstens rörelser i första hand.

Lena1971
2010-03-27 00:32
#12

#9 Om accenterna försvinner vid sång i kinesiskan, blir det inte obegripligt då?

Jag lärde mig om afrikasnska språk att orden kunde ändra melodin i sånger. (Jag minns tyvärr inte vilka språk det var, eller var i Afrika de talades. Kanske någon som är bättre bildad vet..?) Språken hade iaf betydelsebärande tonhöjd, så om man hade ett ord med stigande tonhöjd i en fallande melodi ändrades melodin.

Bara apropå accenter och sång.


Mvh Lena
Sajtvärd på
Cancer iFokus

raphanus
2010-03-27 01:00
#13

#12 - Just när det gäller kinesiska är risken för missförstånd mindre än man kan tro. Visserligen har kinesiskan många minimala par, där parorden enbart skiljs åt av toner, men sammanhanget gör oftast att man förstår andemeningen ändå.

Ett afrikanskt språk där tonhöjden är viktig är lokele. Lokele talas i trakten kring staden Kisangi i norra Zaire. Tonhöjderna i lokele präglar faktiskt tonriktningen i melodierna hos språkets talare. Bland annat används en trumma, kalungu, vars skinn kan spännas så att två distinkta tonhöjder i slagen kan åstadkommas för att efterlikna talets skiftande toner.

Annons:
Tom-B
2010-03-27 10:20
#14

Jag vill ge min eloge till Raphanus, Bergspuman, Svenake med flera för er information och kommentarer i den här tråden, och på Dialekter.

Även om detta ämne ligger långt vid sidan av vad jag har satt mig in i, så har jag här fått lära mig massa intressanta saker. Och er sakkunskap, och vidden av era kunskaper om olika språk, är mycket stor.

Jag har bara att buga och tacka för att få den här informationen på ett så enkelt och lättfattligt sätt.

Jag fortsätter följa tråden, och kanske kommer med lite fler konstiga och amatörmässiga frågor/kommentarer.

Tom

//Tom-B har överlåtit värdskapet för Fiske Ifokus till Hera.

raphanus
2010-03-27 15:32
#15

#14 - Vad kul att du trivs. Tom-B! Du får också gärna öppna nya trådar om du vill diskutera något som faller utanför ramen för innehållet i den här artikeln.

Upp till toppen
Annons: