Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (2) Senaste inläggen

- Allmänt om sajten och iFokus - Medlemmar - var bor ni? - Medlemmar presenterar sig - Off topic (OT) Artificiell intelligens Boktips Fonologi och fonetik Grammatik Konstruerade/fiktiva språk Kroppspråk Lagar och lagstiftning Länkar - Föredrag Länkar - Ordböcker/lexikon Länkar - Radio/TV Länkar - Tidningar/hemsidor Råd och tips Semantik Skriftspråk - Stavning/Ortografi Skriftspråk - Tryck och grafik Språk i framtiden Språk i förändring Språkgrupp - Språk i Europa Språkhistoria Stilistik - Chattspråk/SMS-språk Stilistik - Dialekter/lokala varianter Stilistik - Korsord och korsordsord Stilistik - Kvinnligt/manligt språk Stilistik - Lyrik, dikt och poesi Stilistik - Lånord Stilistik - Maktspråk Stilistik - Ordspel och ordlekar Stilistik - Ordstäv och ordspråk Stilistik - Slang Stilistik - Språk i film, tv och litteratur Stilistik - Stilblommor, tidningsankor, tryckfel Stilistik - Ungdomligt språk Stilistik - Ålderdomligt språk Tal-, läs- och skrivsvårigheter Teckenspråk Utdöda/döende språk Vad betyder ordet/meningen? Vad kallas saken/företeelsen? Översättning/tolkning Översättningsgrodor Övrigt
Grammatik

Blir språk enklare med tiden?

2016-08-12 18:01 #0 av: FreddeGurra

Dagens svenska verkar vara enklare än vad språket var på vikingatiden, där man hade flera böjningar och bokstäver. Och latin är ju ett väldigt "böjt" språk, troligen mer än moderna språk. Det verkar ju som att språken med tiden blir enklare, det verkar inte som att svenskan håller på att få nya böjningar av orden exempelvis.
Men om det är så måste ju språken ha varit hur komplicerade som helst för 10000 år sedan och de första språken ha varit nästan oändligt komplicerade när de uppstod. Och det är ju svårt att tro.

Så är det verkligen så att språken blir enklare med tiden?

Anmäl
2016-08-12 19:30 #1 av: tarantass

Bra och intressant fråga som jag bara hinner med ett (för ämnet) kort svar på.

Vad vi uppfattar som "enkelt" brukar ju vara att ändelser försvinner och ersätts av att samma saker uttrycks med småord eller genom ordföljd istället. Förr kunde vi säga både "Stainn sló Bjarna" och "Bjarna sló Stainn"  (eller liknande på någon annan fornnordisk dialekt) och veta att det var Sten som slog Bjarne, för annars hade formerna lytt "Stain" respektive "Bjarni".  Idag måste vi säga "Sten slog Bjarne" för att vara säkra. Och ville man säga att det var med svärd kunde man stoppa in ordet "sverdhi" mest varsomhelst, för dess ändelse "-i" kunde bara vara dativ och det gjorde klart att slaget skedde med svärd.

Så på så vis är det enklare med ett mer "komplicerat" språk. Kanske det hänger på vad vi har vant oss att uppfatta som "enkelt".

Väldigt kort kan man väl säga att många av ändelserna i våra indoeuropeiska språk tycks ha uppstått ur lösa småord som småningom smälte ihop med sina huvudord. Samma utveckling tycks ha skett i andra språkgrupper, till exempel den finsk-ugriska med finska, samiska, ungerska osv. Sedan gör ljud- och tankeförändringar (vilka som nu kommer först osv.) att ändelser känns otydliga, man känner behov av att komplettera dem med småord, ändelserna nöts bort ytterligare och kvar blir småordet.

Som kanske någon gång i framtiden åter kommer att smälta samman med sitt huvudord och åter göra språken mer "komplicerade", den som lever får se. Kanske blir det i så fall i form av förstavelser i större delen av Europa, eftersom vi brukar föredra småorden före sina huvudord (som i "vi brukar föredra småorden före sina huvudord" i stället för "brukar vi föredra småorden huvudord sina före"). Kanske bromsas en sådan utveckling av att vi har utvecklat allmän läskunnighet. Att inte -en och -na (som i "jag tog'en", "jag tala ve'na") har blivit ändelser utan istället förvisats till vägkanten som föraktad "dialekt" kan tyda på det.

('En och 'na är försvagade former av "han(n)" och "hana", gamla ackusativer till "han(n)" och "hon"; "honom" och "henne" är egentligen dativer.)

Räkna inte med att lyckas diskutera något med någon som inte har upplevt det själv.

Eller med någon som tror att allt gott måste vinnas på någon annans bekostnad.

Anmäl
2016-08-13 16:03 #2 av: Ephraim

Vad man menar med att ett språk är komplicerat eller enkelt tål att funderas över. Men några exempel på saker vi kan anse som komplicerade är:

1. Ordböjning (med tillägg av förled eller ändelser, med vokalskifte m.m.) istället för fristående ord (bättre istället för mer bra). Här kan man dock diskutera om det verkligen är enklare att använda ett fristående ord än en regelbunden ändelse eller ett förled.

2. Obligatorisk markering av en distinktion i språket. Exempelvis är det ju distinktionen mellan "ran" och "was running" obligatorisk i engelskan, medan svenskan kan använda "sprang" i båda fallen och bara om det är nödvändigt markera att aktiviteten var pågående.

3. Oenhetlig eller oregelbunden markering av distinktioner (genom böjning eller fristående ord). Exempelvis bildar ju svenskan pluralformer av olika ord på olika sätt: ett hus, flera hus; en bil, flera bilar; en gås, flera gäss etc.

4. Fler distinktioner mellan olika språkljud.

För alla dessa fall har vi exempel på att språk har gått från enklare till mer komplicerade, och tvärtom. I språkens historiska utveckling finns onekligen en tendens till förenkling, genom att ljud sammanfaller eller bortfaller, genom att grammatiska distinktioner går förlorade, genom att ändelser faller bort och genom att oregelbundna mönster görs regelbundna. Men samtidigt finns en tendens till utveckling av nya distinktioner, till att nya ändelser bildas genom att fristående ord sammansmälter, till att språkljud delas i två, och till att oregelbundenheter uppstår.

Det kan nog variera genom historien vilka tendenser som har varit starkast. Västeuropeiska språk har väl tenderat att tappa böjningsformer av verb och framförallt substantiv, men det är inte nödvändigtvis så att samma tendenser har funnits i alla världens språk. Det är inte heller säkert att västeuropeiska språk på alla sätt har blivit enklare, de finns även exempel på hur dessa språk har blivit mer komplicerade på något av de sätt som nämns ovan.

Anmäl
2016-08-13 16:14 #3 av: Ephraim

Ordböjning uppstår ofta, som redan nämnts, genom att fristående ord sammansmälter. Ett klassiskt exempel på detta är futurum och konditionalis i de romanska språken. Latinet hade en futurumform som alla romanska språk har tappat. Men istället utvecklade de en ny form genom att infinitiv sammansmälte med presens av verbet habeō ’ha’. Så:

amāre habeō ’jag har att älska’ > *amare ajjo > *amarajjo ’jag ska älska’

> Po. amarei, It. amerò, Fr. aimerai etc.

På motsvarande sätt bildades en ny konditionalisform med infinitiv och en dåtidsform av verbet habeō. Här uppstod också en ny böjningskategori eftersom latin inte hade någon särskild konditionalisform.

Anmäl
2016-08-13 16:22 #4 av: Ephraim

Ett nordiskt exempel på att nya böjningsformer har uppstått är den bestämda formen av substantiv, alltså fisken (av fisk). Den har bildats genom att ett demonstrativt pronomen har sammansmält med huvudordet. På runinskrifterna skiljer man oftast inte på bestämd och obestämd form, så fiskʀ kan betyda både ’en fisk’ och ’fisken’ (eller bara ’fisk’). De första belägget för den bestämda formen är från 1000-talet har jag för mig (och det är inte helt otvetydigt).

Man tror att den bestämda formen först uppkom med efterställda adjektiv:

*fisk inn stōrą (ackusativ singularis)

’fisk den stora’ = ’den stora fisken’

Artikeln hörde snarare till adjektivet först, men sedan kom den att sammansmälta med föregående substantiv och användas även utan efterföljande adjektiv:

*fisk inn stōra > *fiskinn (stōrą)

Anmäl
2016-08-14 15:34 #5 av: tarantass

På tal om upplevd enkelhet från vårt nutida europeiska perspektiv förresten, där partiklar (småord) upplevs enklare än affix (förstavelser och ändelser): när yngre eller nät-"skadade" svensktalade röstar med fötterna verkar det ju som att de upplever även partikelbruket i svenskan som för krångligt. Men det kanske vi har svårare att lägga märke till eftersom vi är vana vid det.

Som att man inte längre skiljer mellan "sin(a)/sitt" och "hans/hennes/dess/deras" eller att man generaliserar några få prepositioner (vad jag har lagt märke till framför allt "av") till funktioner som hittills har krävt många fler.

Exempel på det förra: "Han tog hans jacka och gick ut" för "han tog sin jacka och gick ut". Felaktigt (hyperkorrekt?) bruk av "sin" förekommer också men jag kommer inte på något exempel för tillfället.

Exempel på det senare (autentiska, vill jag påpeka för den som kanske finner en del av dem svåra att tro): "våldtäkt av" för "våldtäkt på", "forska av" för "forska i", "erbjudande av" för "erbjudande om", "fixerad av" för "fixerad vid", "inflytande av" för "inflytande hos" (vilket framgick av sammanhanget), "intresse av" då det är uppenbart att man menar "intresse för", "lättad av" för "lättad över" osv.

Sådana distinktionssammanbrott brukar man gärna tolka in där två språk nöts mot varandra. Engelskans tidiga och starka tendens att kasta ändelser och låta småord bära hela distinktionerna brukar man till exempel åtminstone delvis tillskriva nötningen mot fornnordiskan då vikingarna härskade över delar av Storbritannien. I nusvenskans fall beror detta då naturligtvis mycket på engelskan och dess högre status än svenskan. Sedan kan förstås havererad skolundervisning och ålderssegregerat umgänge tänkas bidra.

Men vissa saker, som den här generaliseringen av prepositionen "av", går mycket längre än även den dåliga engelska som åtminstone jag ser på nätet. Så fler mekanismer än bara språknötning måste vara i verksamhet. Då undrar jag om inte "distinktionströtthet" är en.

Räkna inte med att lyckas diskutera något med någon som inte har upplevt det själv.

Eller med någon som tror att allt gott måste vinnas på någon annans bekostnad.

Anmäl
2016-08-17 23:10 #6 av: FreddeGurra

Tack för många bra och detaljerade svar. Vad väl som jag misstänkte då att språk faktiskt inte bara blir enklare, utan att de ibland blir mer komplicerade också.

Anmäl