Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (2) Senaste inläggen

- Allmänt om sajten och iFokus - Medlemmar - var bor ni? - Medlemmar presenterar sig - Off topic (OT) Artificiell intelligens Boktips Fonologi och fonetik Grammatik Konstruerade/fiktiva språk Kroppspråk Lagar och lagstiftning Länkar - Föredrag Länkar - Ordböcker/lexikon Länkar - Radio/TV Länkar - Tidningar/hemsidor Råd och tips Semantik Skriftspråk - Stavning/Ortografi Skriftspråk - Tryck och grafik Språk i framtiden Språk i förändring Språkgrupp - Språk i Europa Språkhistoria Stilistik - Chattspråk/SMS-språk Stilistik - Dialekter/lokala varianter Stilistik - Korsord och korsordsord Stilistik - Kvinnligt/manligt språk Stilistik - Lyrik, dikt och poesi Stilistik - Lånord Stilistik - Maktspråk Stilistik - Ordspel och ordlekar Stilistik - Ordstäv och ordspråk Stilistik - Slang Stilistik - Språk i film, tv och litteratur Stilistik - Stilblommor, tidningsankor, tryckfel Stilistik - Ungdomligt språk Stilistik - Ålderdomligt språk Tal-, läs- och skrivsvårigheter Teckenspråk Utdöda/döende språk Vad betyder ordet/meningen? Vad kallas saken/företeelsen? Översättning/tolkning Översättningsgrodor Övrigt
Grammatik

Bevare konjunktiv

2016-08-03 19:51 #0 av: FreddeGurra

Många språkintresserade verkar gilla konjunktiv, alltså former som finge, leve, ginge, vete osv. De blir ju allt ovanligare i svenskan. Men hur ska man egentligen använda dem? Skulle vilja lära mig att använda dem på rätt sätt.

Och sen är frågan, är de värda att bevara som många verkar tycka?

Anmäl
2016-08-04 16:49 #1 av: tarantass

Vilken lisa för en gammal språknörd med en som vill lära sig! Makterna give det bleve fler…

Men vore det enklare att beskriva och hade jag mer tid så ginge det bättre… (eller: "om det vore enklare och om jag hade mer tid". Men "hade" har ju blivit identisk med indikativen så kan lika gärna tolkas som det.)

Wikipedia kan ju vara ojämn i utförlighet och kvalitet men verkar kunna duga som introduktion när jag nu inte har någon annan sajt i rockärmen:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Konjunktiv

Kanske någon annan har bättre svar, men nu är tråden litet bumpad i alla fall.

Räkna inte med att lyckas diskutera något med någon som inte har upplevt det själv.

Eller med någon som tror att allt gott måste vinnas på någon annans bekostnad.

Anmäl
2016-08-04 17:11 #2 av: tarantass

Kanske värt att nämna att vore, bleve, ginge osv. inte ska blandas ihop med voro, blevo, gingo osv.

De tre senare formerna är indikativ pluralis. Från början bara tredje person, "de", senare även första, "vi" och till slut även andra, "ni"). Alltså "jag var" men "vi voro" och så vidare. Många tror att de är allmänt gamla former och skriver saker som "jag voro tillstädes" när de vill låta gammaldags, men det är alltså fel. (Visar, i det här fallet, att de alls icke voro tillstädes den tiden.)

Räkna inte med att lyckas diskutera något med någon som inte har upplevt det själv.

Eller med någon som tror att allt gott måste vinnas på någon annans bekostnad.

Anmäl
2016-08-04 20:26 #3 av: Ephraim

Konjunktiv används väl i grunden för att utrycka sådant som är lite mindre verkligt, som önskningar, möjligheter, hypotetiska förhållanden etc. Men hur konjunktiv används mer exakt beror på vilken tidsperiod vi talar om. I runsvenskan och i fornvästnordiskan har konjunktiv en ganska bred användning, medan de redan i fornsvenskan användes något mer begränsat. Med tiden har de sedan fått en än mer begränsad användning.

Man måste för det första hålla isär två konjunktivformer: presens konjunktiv och preteritum konjunktiv. Namnen till trots är det egentligen inte någon skillnad i tid det rör sig om, utan namnen har mer att göra med hur man bildar formerna.

Presens konjunktiv bildas från infinitiv av ett verb (som oftast har samma stam som presens) genom att ändelsen a byts mot e. Vara > vare, bliva > blive, leva > leve etc.

Den användning av presens konjunktiv som levde kvar längst är för att uttrycka önskningar i huvudsatser: Leve konungen! Bevare mig väl! Herren låte sitt ansikte lysa över er och vare er nådig.

Den här användningen kan ofta ersättas med en konstruktion med hjälpverbet må. Må du leva! Må herren vara er nådig!

I äldre svenska fanns även andra användningar. Exempelvis hittar man det ofta i äldre lagtext för att uttrycka det som ska ske om något har inträffat: Säljer man tvem ett; gälde skadan åter, (och böte tio daler,) och den behålle godset, som först köpte. (1 kap. 5 § Handelsbalken)

Preteritum konjunktiv bildas från preteritum pluralstammen (numera använder vi ju dock inte pluralböjning) av verb genom att -o byts mot -e. Voro > vore, gingo > ginge, fingo > finge, blevo > bleve, levde > levde. För svaga verb är konjunktivformen identisk med indikativ (den "vanliga" formen). Går man längre tillbaka i tiden fanns dock särskilda former även här.

Preteritum konjunktiv uttrycker i regel något som är ännu mer hypotetiskt eller osannolikt än presens konjunktiv. Den användning som levt kvar längst (och som fortfarande är ganska levande för vore) är i villkorskonstruktioner: "Om jag vore du skulle jag göra det". "Finge jag göra det vore det trevligt". Preteritum konjunktiv kan alltså både användas både i satsen som uttrycker villkoret och satsen som uttrycker konsekvensen.

Anmäl
2016-08-04 21:37 #4 av: tarantass

#3: Det ser ut som en bra sammanfattning.

Vare det mig blott tillåtet att lägga till termen optativ (som också nämns i Wikipedia; av latinets optare 'välja (ut), önska och liknande', opto 'jag väljer (ut)/önskar/osv.'). Så har man kallat ett gammalt modus som har smultit samman med konjunktiven och som mest användes för att uttrycka önskningar., förhoppningar och liknande. Därför kallas den funktionen hos "presens" konjunktiv också "optativ funktion".

Räkna inte med att lyckas diskutera något med någon som inte har upplevt det själv.

Eller med någon som tror att allt gott måste vinnas på någon annans bekostnad.

Anmäl
2016-08-04 22:42 #5 av: Ephraim

Ibland används ju termen optativ rent av som ett alternativt namn på presens konjunktiv i svenskan. Detta har nog blivit vanligare i moderna framställningar faktiskt.

Till formen stammar väl de germanska konjunktiven egentligen helt och hållet från urindoeuropeiskans optativ-former, fast funktionen i de tidiga germanska språken motsvarar kanske båda dessa modus på ett ungefär.

Anmäl
2016-08-07 08:35 #6 av: raphanus

Enligt äldre praxis säger prästen i kyrkan under välsignelsen "Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid." Detta är enligt mitt förmenande ett lysande exempel på en nyans som gör språket rikare. Nu för tiden får man nämligen påfallande ofta höra välsignelsen i presens indikativ, men det är ju inte samma sak! Enligt äldre praxis framgår det tydligt att det handlar om en tillönskan, medan det enligt den nyare ordningen går att tolka välsignelsen som något prästen bara delar ut självsäkert, kaxigt och efter eget godtycke.

Utformningen av den nya tidens läsning med presens indikativ antar jag har vunnit hävd för att den är mindre tungrodd än om man skulle ha sagt "Herren må välsigna och bevara dig...", och mer begriplig för nutidens förtappade själar än om man hade haft kvar de äldre verbformerna. Men jag tycker ändå att den äldre varianten är stiligare. Man börjar ju inte smeta akrylfärg på målningar av Lionardo da Vinci bara för att akrylfärg är modernare än oljefärg.

Anmäl
2016-08-07 12:56 #7 av: FreddeGurra

Tack för alla svar! Jag tror jag förstår lite bättre.

Kan man säga att "vare" kan bytas ut mot "må vara" och "vore" mot "skulle vara"?

Anmäl
2016-08-07 14:11 #8 av: tarantass

#6: den äldre varianten är inte bara stiligare utan har också, som du själv påpekar, en helt annan betydelse. Det borde inte vara en småsak, särskilt inte för troende i ett sådant sammanhang, och även jag tycker det låter helt enkelt fräckt av en simpel präst att tala å sin guds vägnar på det viset. Och tungrott – en stavelse mer som man klarar i alla andra mindre kontemplativa sammanhang där den behövs, och som i dagligt tal till och med brukar ersättas av en hel sats ("Jag önskar/skulle önska att…")? Med litet mer tid och ork skulle jag gärna friska upp mitt minne om hur de resonerade.

#7: ja, i någorlunda modern svenska (om jag nu inte glömmer något undantag i hastigheten). Konstruktionen i villkorssats (om … (så) vore/skulle vara) kallas konditionalis – en annan term som brukar dyka upp.

Räkna inte med att lyckas diskutera något med någon som inte har upplevt det själv.

Eller med någon som tror att allt gott måste vinnas på någon annans bekostnad.

Anmäl
2016-08-08 11:17 #9 av: Effie

Jag kommer att tänka på uttrycket "det vete f-n/katten/fåglarna/17.." som folk inte längre har någon känsla för vad det star för, och skriver "vet i sjutton"...:-(

Själv gillar jag konjunktivformer.

___________________________________________________

Visst går det. Om inte annat, så går det galet

Anmäl
2016-08-09 17:07 #10 av: FreddeGurra

Så "det vete katten" betyder egentligen "Jag önskar att katten vet det"?

Anmäl
2016-08-09 17:17 #11 av: tarantass

#10: nej, här är svenskan inte så "någorlunda modern" att önskebetydelsen kan användas. Precis som inte heller "må(-tte)" tvunget måste ha något element av önskan. "Det vete katten/det må katten veta" betyder snarare "det vet väl ingen, men om någon vet det så är det katten". Där "katten" är en omskrivning för fan – precis som "fåglarna", "sjutton", "hundan", "tusan" med flera. (Katten ansågs stå väl med det underjordiska, fåglar var sådant som for och flög, antalen sjutton, hundra och tusen kan fyllas i med "smådjävlar".)

Räkna inte med att lyckas diskutera något med någon som inte har upplevt det själv.

Eller med någon som tror att allt gott måste vinnas på någon annans bekostnad.

Anmäl
2016-08-09 17:51 #12 av: Ephraim

Uttrycket kan möjligen föras till vad som brukar kallas koncessiv (medgivande) konjunktiv. Så ungefär "visst, katten/fan kanske vet, men..." eller något i stil med det. Även i detta fall fungerar det ofta att byta ut mot konstruktioner med "må".

I Esaias Tegnérs "Svea" från 1811 finns raden: "En annan sjunge fritt till våra tiders heder". Så ungefär "En annan sjunger kanske fritt, men jag..."

Andra exempel:

Vare sig du vill det eller ej.

Koste vad det kosta vill.

Vare härmed hursomhelst.

Ofta säger man väl "kosta vad det kosta vill" i dagens svenska. Och vare sig har väl inte kvar mycket av karaktären av verb numera.

Anmäl
2016-08-10 09:32 #13 av: raphanus

"Rädde sig den som kan" säger man kanske fortfarande?

Anmäl
2016-08-10 16:32 #14 av: tarantass

#13: ja – de som inte säger "rädda sig"… (Jag är osäker på de yngre.)

Räkna inte med att lyckas diskutera något med någon som inte har upplevt det själv.

Eller med någon som tror att allt gott måste vinnas på någon annans bekostnad.

Anmäl
2016-08-11 12:23 #15 av: Ephraim

En snabb Google-sökning gav 5 440 träffar på "rädda sig den som kan" och 1 160 på "rädde sig den som kan". Så varianten med konjunktiv förekomme fortfarande men den utan verkar vara vanligare.

Anmäl
2016-08-12 17:56 #16 av: FreddeGurra

Ok, så det finns en "önskebetydelse" och en "medgivandebetydelse". Hur ska man egentligen tolka "rädde sig den som kan", är det en önskning?

Anmäl
2016-08-14 08:56 #17 av: raphanus

#16 - Snarast en önskan: Den som kan rädda sig, må rädda sig = Jag önskar att den som kan rädda sig också gör det.

Anmäl
2016-08-14 17:24 #18 av: Ephraim

Det finns en tredje (historiskt) viktig användning av presens konjunktiv som brukar kallas hortativ (uppmanande). Den ligger på många sätt nära den optativa användningen (önskan) men skillnaden är att talaren inte bara vill, önskar eller hoppas att något ska inträffa, det finns också också en vädjan, uppmaning eller befallning till mottagaren, eller någon annan, att se till att det blir så.

Den hortativa användningen kan alltså ligga nära imperativ (i det fall där subjektet är andra person eller inklusiv första person pluralis).

"Rädde sig den som kan" ska nog inte bara tolkas som en önskan, utan också som en uppmaning. Men gränsen mellan önskan och uppmaning är väl inte alltid knivskarp, och det är kanske inte alltid meningsfullt att sortera in varje användning av konjunktiv i ett visst fack.

Ofta uttrycker nog hortativ konjunktiv en lite mildare uppmaning än imperativ, men i äldre lagspråk användes det flitigt för för rena påbud:

Säljer man tvem ett; gälde skadan åter, (och böte tio daler,) och den behålle godset, som först köpte.

Anmäl
2016-08-15 07:15 #19 av: raphanus

#18 - Tack för det klargörandet! Jag skulle ha gissat att hortativ betecknade något som har med trädgårdsodling att göra, men jag får allt gnaga lite mer på grammatikboken.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.