Annons:
Etikettgrammatik
Läst 5708 ggr
Moalinn
3/8/16, 11:41 PM

Parenteser

Parenteser har alltid varit lite av ett mysterium för mig, hur avslutar man en parentes som ligger i slutet av en mening? Lägger man punkten innan eller efter högerparentesen? 😊

Exempel 1:
(Mauris a velit et sem dapibus condimentum in sit amet purus). Nam non ante nec diam suscipit tempus.

Exempel 2:
(Mauris a velit et sem dapibus condimentum in sit amet purus.) Nam non ante nec diam suscipit tempus.

Ingen aning vilken grupp den passar i.

Sajtvärd för Naturfoto & Musik
Medarbetare på Djurfoto

Annons:
Sindri
3/8/16, 11:49 PM
#1

Om en parentes (som här)  är inskjuten i en mening sätts punkt efter meningen, även om parentesen är det sista i meningen (som här). En parentes i en mening skall heller inte ha stor bokstav i första ordet. (Men nu antar jag att Mauris är ett namn.) Är parentesen en egen mening sätts punkten i parentesen. (Som i föregående parentes.)

Moalinn
3/8/16, 11:57 PM
#2

Aaaha, intressant! Vet du om det är likadant i till exempel engelskan och tyskan, eller ser det annorlunda ut där? Hade ingen aning om att man kan lägga parenteser i en egen mening, det var något nytt!

Sajtvärd för Naturfoto & Musik
Medarbetare på Djurfoto

Sindri
3/9/16, 12:14 AM
#3

Rent logiskt kan jag inte tänka mig att det skall fungera annorlunda i något språk. Det blir väldigt svårläst annars.

Inkanyezi
3/9/16, 12:56 PM
#4

Det är likadant på andra språk. En liten invändning mot Sindris exempel är att det finns en konvention mot att börja en huvudsats med preposition eller reflexivt pronomen, men den konventionen har man självklart frihet att bryta, då syftningen rent språkligt alltid brukar vara klar, och det överensstämmer med hur man talar.

En del purister föredrar att man gör om satsen till bisats och sätter komma.

Ephraim
3/9/16, 7:08 PM
#5

En ganska användbar princip är att man ska kunna ta bort parenteserna (med innehåll) och att det som står kvar då ska vara korrekt. Om man tar bort parenteserna och man får kvar en ensam punkt eller en mening som inte avslutas med skiljetecken vet man att någonting är fel. Det gäller i allmänhet att det är snyggare om meningen går ihop grammatiskt och är begriplig om man tar bort parentsesen (men det är inte alltid man kan följa det helt).

Reglerna är desamma på tyska och engelska såvitt jag vet. Jag vågar dock inte säga att det inte finns något språk som avviker från detta. Regler för skiljetecken varierar ju en del och är inte alltid helt logiska.

Man kan ju jämföra med citationstecken där engelskan har två standarder, amerikansk och brittisk. Den amerikanska standarden innebär att man alltid placerar punkt, komma, utropstecken och frågetecken innanför citationstecknen oavsett om det tillhör citatet eller ej. Den brittiska standarden är densamma som på svenska: skiljetecknen placeras innanför citationstecknen om de tillhör citatet, annars utanför. Notera att bruket av den brittiska och amerikanska stilen inte helt och hållet följer landsgränserna.

Ephraim
3/9/16, 8:05 PM
#6

#4 Jag har aldrig hört talas om någon regel mot att inleda meningar med preposition eller reflexivt pronomen. Såvitt jag kan se finns inte heller någon mening som inleds så i #1.

Det finns däremot en vida spridd uppfattning att man inte "får" börja meningar med konjunktioner (och, men etc.). Det är däremot högst oklart vad den påstådda regeln kommer ifrån. Den har aldrig haft något direkt stöd i bruket ens i mer formella texter, det har i själva verket alltid varit ganska vanligt att börja meningar med och och men även i texter som brukar betraktas som exempel på gott språk. "Regeln" verkar inte heller ha funnits i några inflytelserika läroböcker eller språkriktighetsböcker (enligt de som har letat), och sådana har ändå kunnat innehålla en del artificiella språkregler utan större stöd i bruket (till exempel regeln om före och innan).

Den vanligaste teorin verkar vara att "regeln" mot att inleda en mening med konjunktion har uppstått i skolans värld. Man kan tänka sig att lärare överreagerat på att elever formulerar alla meningar i en berättelse något i stil med "Och sen gjorde vi så. Och sen hände det.". Om det verkligen är så regeln har uppstått vet jag inte men det verkar vara främst i skolsvenskan som regeln har förekommit (och tydligen inte i läroböckerna). Det är nog ganska många som har fått lära sig denna "regel" i skolan.

Ibland förses "regeln" också med en medföljande förklaring: konjunktioner binder ihop satser och det därför är "ologiskt" att börja meningar med konjunktion. Men tycker man att det är ologiskt får man helt enkelt hitta på en annan beskrivning av vad en konjunktion är.

———

Exemplet "Som i föregående parentes." är väl lite speciellt dock, inte för att det inleds med som utan för att det är en mening som inte innehåller någon fullständig huvudsats. I många stilar är det fullt acceptabelt, men det brukar undvikas i formell sakprosa.

———

"Regeln" mot att inleda meningar med konjunktioner förekommer även inom engelsk språkvård. Här finns även en "regel" mot att avsluta meningar med preposition. Båda är högst artificiella och mer seriösa språkvårdare brukar vända sig emot dem.

Annons:
Sindri
3/9/16, 8:18 PM
#7

Oj, du är imponerande! 🙂

Det är väldigt roligt att se folk som kan sin sak förklara. Jag är dock ingen grammatiker, tyvärr. Har alltid haft höga betyg i svenska och språk, förutom när det kommer till grammatik. Den grundläggande kan jag förstås, men de mer udda och krångliga har helt gått mig förbi. Jag bara "vet" hur det skall vara. Ändå tycker jag språk är så himla intressant. Är  fascinerad över en del författares egna stil (José Saramago t ex) Kanske dags att börja ta itu med Grammatiken på gamla dar. Speciellt som jag försöker lära mig spanska.

Ephraim
3/9/16, 9:39 PM
#8

Grammatik är väl (åtminstone) två saker egentligen. Alla språk en inneboende grammatik. Det ligger i definitionen av ett språk att det måste finnas regler för hur man kan bilda ord och meningar. Som modersmålstalare lär vi oss Grammatiken hos det egna språket utan att någon behöver försöka förklara varför det heter som det gör.

Sen syftar ordet grammatik ofta på en beskrivning av reglerna i ett språk. Förmågan att med ord beskriva hur ett språk fungerar är ju något annat än att kunna använda språket. Att kunna vissa grammatiska termer och ha förståelse för hur språk är uppbyggda är väldigt användbart så fort man vill prata om språk. Det kan vara praktiskt när man ska lära sig nya språk eller stilar hos modersmålet som man ännu inte behärskar.

Dessutom är det väldigt intressant att förstå hur språk fungerar.

Sindri
3/9/16, 11:43 PM
#9

Håller absolut med dig, men när jag var ung var jag för otålig. Och jag fick ju ändå alltid rätt när jag skrev prov. Om det inte var direkt grammatiska termer inblandade.
Märker särskilt nu när vi läser spanska för en spanjorska så blir det mycket grammatiska termer. Vad jag förstår har vissa grammatiska termer också bytt namn eller omdefinierats?

Ephraim
3/10/16, 5:57 PM
#10

Ja, det finns faktiskt en hel del variation i hur grammatiska termer används. Det finns skillnader mellan vilket språk man beskriver. Den den tidsform hos verben som kallas preteritum i beskrivningar av spanska kallas ofta aorist i beskrivningar av bulgariska och sanskrit, fastän de fyller väldigt liknande funktion. Omvänt används termen supinum i beskrivningar av svenska för en verbform som är ganska olik den latinska verbform som kallas supinum.

Sen finns det skillnader mellan vilket språk beskrivningen är skriven på (eng. subjunctive, sv. konjunktiv), skillnader över tid i hur termer har använts (svenskans imperfekt > preteritum) och skillnader mellan olika författare. Den svenska verbform som vissa kallar presens konjunktiv kallar andra optativ (det är alltså former som leve, vare, välsigne, rädde, bevare, vete etc.)

Sindri
3/10/16, 7:34 PM
#11

Jag bugar mig för din lärdom! Hur många språk kan du?

Ephraim
3/10/16, 10:39 PM
#12

Det beror på vad man menar med "kan". Jag har studerat väldigt många språk väldigt översiktligt, allt från gotiska till tseziska, men det är ju inga språk som jag behärskar på något sätt. Som främmande språk i syfte att kunna använda har jag förutom engelska studerat (i varierande omfattning) franska, tyska, (forn)isländska, latin och ytterst lite forngrekiska, hur väl jag kan dem sen är en annan fråga…

Upp till toppen
Annons: