Annons:
Etikettgrammatik
Läst 4172 ggr
JazzBass
2015-11-17 08:20

Böjning av vässa

Hej,

Hur böjer ni ordet "vässa"? Igår behövde jag skriva ordet i perfekt-form, och märkte att rättskrivningshjälpen reagerade då jag skrev "har … vässt knivar". Jag har alltid sagt så, likaså folk i min omgivning, och imperfekt-formen "vässte" låter för mig naturlig och rätt, men en googling berättade för mig att det heter "har vässat" och "vässade". Båda låter i mina öron fel. 

Kan det här ha att göra med att jag är finlandssvensk? Det finns ju onekligen många skillnader mellan svenska och finlandssvenska. Många ord och uttryck som dött ut i Sverige lever kvar här i Finland, och jag har förstått att då ord med tiden ändrat böjningsform så har det oftast gått från oregelbundenhet till regelbundenhet snarare än tvärtom. "Vässade / har vässat" är en regelbunden böjning medan "vässte / har vässt " är oregelbunden.

Vad säger ni andra?

Medarbetare på foto, sång och matlust iFokus

Annons:
Inkanyezi
2015-11-17 09:01
#1

Jag säger vässa, vässade, vässat. Men alldeles självklart är det dialektalt, och om man säger vässt och vässte där du bor, är det ju lika mycket svenska som min vatusvenska.

Jag har två svenska språkalternativ i stavningskontrollen för LibreOffice, ett för Sverige och ett annat för Finland. Jag hoppas och antar att det är finländare med svenska till modersmål som har gjort den finska. Men det finns säkert dialektala skillnader inom Finland också, precis som i Sverige.

JazzBass
2015-11-17 10:05
#2

Tack för svar! Jag fortsätter säga som jag alltid gjort, men frågan är om jag borde använda den rikssvenska böjningsformen i text även i Svenskfinland. Det brukar rekommenderas av språkvetare.

Google Chrome erbjuder tyvärr inte skilda svenska språkalternativ för Finland och Sverige, så jag hittar ingen alternativ böjningsform av ordet.

Medarbetare på foto, sång och matlust iFokus

Inkanyezi
2015-11-17 10:14
#3

Jag tror att det är lämpligt att fortsätta med den finlandssvenska varianten, eftersom den är ganska väl befäst och knappast skulle kunna missuppfattas av rikssvenskar. Den förekommer också i Sverige, som där jag bodde i Blekinge i slutet av femtiotalet, och YLE har exempel på "vässtes".
http://svenska.yle.fi/artikel/2015/11/15/kockknivar-i-test-victorinox-och-fiskars-vassast-i-ladan

Likriktning av språket är ibland bra, men inte alltid. Jag tror att det är av värde att behålla en del äldre former i stället för att blanda ihop dialekterna. Jag tänker till exempel på verbet ohägna, som är i stort sett utdött i Sverige, men levande i Finland. Skillnaderna mellan språkvarianterna ser jag som att de har kulturellt värde.

JazzBass
2015-11-17 10:31
#4

Jag höll på att skriva en kommentar på just den artikeln, varvid jag märkte att stavningskontrollen reagerade på ordet. Men det stämmer ju som du säger, att även YLE använde den finlandssvenska böjningen av ordet, så böjningen borde väl kunna anses som accepterad här. Risken för att inte bli förstådd om ordet läses av en rikssvensk lär väl också vara minimal, som du säger.

"Ohägna" har jag aldrig använt eller ens hört, faktiskt. Jag misstänker  tyvärr att det ordet knappast lever så länge till, även om det är ett logiskt och bra ord.

Medarbetare på foto, sång och matlust iFokus

Inkanyezi
2015-11-17 10:35
#5

Jisses, det kanske går fort att tappa ord ur språket. Det var ju några decennier sedan jag var flitig besökare av Finland. Då fanns skyltar om att ohägn var förbjudet i parkerna, när man inte fick gå på gräset.

Här finns bara just det substantivet kvar, men betydelsen brukar vara mer snävt avgränsad till besvär eller skada.

Ephraim
2015-11-17 22:07
#6

Din böjning är den mest ålderdomliga. På fornsvenska hette det vad jag kan se alltid iak hwässir, hōn hwäste, þēr hava hwäst och liknande. Samma sak är det i fornisländskan där det heter ek hvessi, hón hvessti, þeir hafa hvesst.

Denna böjning är inte oregelbunden, det är bara det att den följer ett litet annat regelbundet mönster. Om man böjer verbet som vässa, vässar, vässade, vässat tillhör verbet första konjugationen (konjugation = böjningsmönster av verb). Om man böjer det vässa, vässer, vässte, vässt tillhör det andra konjugationen. Båda dessa konjugationer är alltså svaga.

Den första konjugationen är den vanligaste. Men det finns många vanliga verb som tillhör den andra konjugationen. Exempel är köpa:köpte, böja:böjde, höra:hörde, tycka:tyckte, lysa:lyste.

När vi bildar nya verb får de dock i princip alltid böjning efter första konjugationen. Det händer även att verb som förr följde ett annat mönster börjar böjas efter första konjugationen. Så det är väl det som har hänt i de flesta dialekter, men uppenbarligen inte i din. Om man söker på vässte så kommer de flesta träffar mycket riktigt från Finland.

Annons:
JazzBass
2015-11-17 22:43
#7

Tack för ett intressant inlägg! Det bestyrker ytterligare teorin om att det är en äldre böjning som lever kvar hos oss.

Medarbetare på foto, sång och matlust iFokus

svenake
2015-11-28 20:05
#8

Aha,  -  i äldre litteratur kan man ibland träffa på uttryck som   "osnutna och ohängda ungar"    -  det förklarar för mej  att ungarna inte borde hängas, utan i stället bli "hägnade"?      Har jag fattat det rätt?    Uppfostrade/tuktade? 

Ohägnad är ju en negation, då borde ordet hägnad finnas, och kanske det lever kvar i ordet inhägnad?

Ephraim
2015-11-28 21:56
#9

#8 Ohängd betyder nog ursprungligen precis vad det låter som faktiskt att någon inte har blivit avrättad genom hängning, men nog borde ha blivit det. Fast sen har ordet givetvis kommit att användas kraftigt försvagat, om någon som är ”ouppfostrad, slyngelaktig, drummelaktig” (för att citera SAOB) utan att talaren för den skull anser vederbörande böra hängas.

Ordet hägnad finns nog fortfarande och betyder väl ungefär samma sak som inhägnad. Möjligen är hägnad idag vanligast när det handlar om att hålla inne betesdjur, medan inhägnad kanske är lite bredare (med så har det inte alltid varit). Det finns även ordet hägn med väldigt närliggande betydelse.

Det finns också ett verb hägna helt enkelt betyder att anordna ett hägn eller en hägnad. Orden är nog släkt med hage.

I substantivet ohägn är o- inte motsatsbildande (som i osmidig, oduglig, omodern m.m.) utan det betecknar att något är dåligt (som i odjur, oväder, ogräs, ofärd, ogärning m.m.).  Ohägn betydde ursprunglignen ’bristfälligt eller nedfallet stängsel’ eller liknande. Det har därefter kommit att få en utvidgad betydelse av ’skadegörelse, skada’ och även ’förtret, olägenhet’. Härav verbet ohägna, som särskilt verkar betyda ’göra ohägn på mark eller växtlighet’.

svenake
2015-11-28 23:40
#10

Aha  igen.  Man lär sej.

Upp till toppen
Annons: