Annons:
Etikettskriftspråk-ortografi
Läst 8073 ggr
svenake
2014-06-11 15:05

Tyska dubbel - s

Varför skrivs tyska dubbla s  med ett särskilt tecken?

Finns det andra konsonanter som behandlas på detta sätt?

Gör man det i något annat språk eller i något annat "alfabet"?

Annons:
Thaeri
2014-06-11 19:09
#1

Det kommer av att förr hade man två former av s: kort s och långt ſ, de användes på olika platser i orden och ß är en hopskrivning av ſz och ſs helt enkelt. Sen överlevde denna ligatur som en egen bokstav även efter att ſ försvann.

Och japp, det finns fler bokstäver som kommit till på liknande sätt, w till exempel är två v bredvid varandra. Eller två u, för på den tiden gjorde man inte skillnad på v och u, utan de sågs som två former av samma bokstav.

& kommer från Et, alltså "och" på latin, och i många teckensnitt kan man tydligt se det. Inte för att det är en bokstav i egentlig mening, men tja…

Och för att spinna vidare på det här med v och u: de är inte de enda bokstäver som "delats ur" varandra, j kommer från i och g kommer från c.

raphanus
2014-06-11 19:51
#2

På nederländska räknas ij som en enhet, så om ett namn börjar med ij, brukar man skriva det IJ, till exempel IJsselmeer.

Ephraim
2014-06-11 21:54
#3

Man kan kanske jämföra med ‹x› som ju på både svenska och latin är en lite märklig bokstav som representerar två fonem /ks/, där man lika gärna kunde skrivit det med två bokstäver. Notera att ‹x› inte har sitt ursprung som en ligatur.

På svenska kan bokstaven ‹x› möjligen fylla en viss funktion på så sätt att man skriver ‹x› om ljuden är i samma morfem men ‹ks› eller ‹cks› om de är i olika. Det är en högst marginell vinst men på det sättet kan vi skilja på ex och eks, eller fax och facks. På latin använder man dock typiskt sett x även över morfemgränser.

I äldre tyska stavningsregler (innan reformen 1996) fyllde ‹ß› delvis samma funktion som ‹x› i svenska. Många tyska ord slutar ju på ‹s› eller ‹ß› (‹ss›/‹sz›) och många ord börjar på ‹s›, så i sammansättningar hjälpte det att tala om vilka s som hörde vart. Innan reformen 1996 förenklades också övriga grupper om tre konsonanter som man fortfarande gör på svenska. Allt detta var nog skälet till att ‹ß› utvecklades till en egen bokstav snarare än en rent typografisk ligatur. I den reformerade stavningen fyller bokstaven ett annat syfte, nämligen att tala om att föregående vokal är lång.

Ephraim
2014-06-11 22:06
#4

I grekiska alfabetet finns fler "dubbelbokstäver". De mest klassiska är ‹ξ› (ksi) som representerar /ks/ (eller /kʰs/ på klassisk attiska) och ‹ψ› (psi) som representerar /ps/ (eller /pʰs/ på klassisk attiska). Det finns också ‹ζ› (zeta) som i äldre attisk grekiska representerade /sd/ (uttalat ([zd]) och ‹ϡ› (sampi) som användes i vissa dialekter för att representera /ss/.

Under medeltiden och in på 1800-talet fanns en bokstav ‹ϛ› (stigma) som representerade /st/, och den kan fortfarande användas för att representera ett numeriskt värde. Till skillnad från ‹ξ›, ‹ψ›, ‹ζ› och ‹ϡ› har ‹ϛ› sitt ursprung som en ligatur: σ + τ.

Utöver ‹ϛ› använde grekiska handskrifter och tidiga tryckta skrifter en rad andra ligaturer, den som nog delvis fortfarande kan användas är ‹ȣ› för ‹ου›.

Man kan fråga sig varför grekiskan använder, och använde, så många dubbelbokstäver då man i princip lika gärna kunde använt två bokstäver istället. Åtminstone i klassisk grekiska används ‹ξ›, ‹ψ› och ‹ζ› även över morfemgränser. Undantaget är prefixerade ἐκ– som alltid skrivs just så, vilket förenklat är skälet till att vi fortfarande skriver ‹eksem› och inte ‹exem›.

svenake
2014-06-13 02:15
#5

OK,  det var många exempel, men . . . .  då skulle man kanske ta med svenska å ä ö.

Men jag menar dubbelkonsonanter,  pp  kk  eller liknande.

Thaeri
2014-06-13 02:44
#6

#5, varje bokstav har sin egen historia, så att bara titta på dubbelteckningar blir konstigt.

Sen betyder dubbelteckningar olika saker i olika språk, i svenska står de för lång konsonant (som enbart kan förekomma efter kort vokal i betonade stavelser), i finska likaså (fast där förekommer de i både betonade och obetonade stavelser, och både efter lång och kort vokal), samt i italienska.

I spanska däremot…
• ll = /j/ = "svenskt j" (i de flesta spanska dialekter i alla fall)
• l = /l/ = "svenskt l"
• rr = /r/ ="överdrivet rullat r"
• r = /ɾ/ = det man brukar mena med "rullande r" på svenska

På kymriska (walesiska) är principen som på spanska men med andra ljud inblandade, ⟨dd⟩ är till exempel /ð/, alltså samma ljud som i engelskans "that" medan ⟨d⟩ är /d/, det vill säga "vanligt d", och ⟨f⟩ är /v/ medan ⟨ff⟩ är /f/.

Men ja, det är väl typ bara vv/uu -> w som följer det du menar. Det är ett "rakare" exempel till och med då ß faktiskt står för både ss och sz historiskt.

Annons:
svenake
2014-06-14 01:49
#7

Alltså,  -  på allvar    -  jag är djupt tacksam för era svar och förklaringar. 

Återkommer till min gamla önskan;  jag borde ha pluggat latin (och andra språk)

Då hade jag haft en bred grund att stå på när det gäller språk.

raphanus
2014-06-15 11:53
#8

Svenake, det är aldrig för sent att börja!

Upp till toppen
Annons: