Annons:
Etikettövrigt
Läst 5469 ggr
monstermash
10/6/13, 8:30 PM

Vilka språk lär ni barnen?

Vilka språk talar du, och vilka språk talar dina barn? Och till er som inte fått barn ännu, vilka språk kommer ni att tala med dem och vilket blir modersmålet? :)

Annons:
Fridaaaa
10/6/13, 8:31 PM
#1

Svenska är modersmålet och är det som skulle talas om/när jag får barn. Även lära engelska tidigt tycker jag personligen är viktigt.

 Medarbetare: Sällskapskaniner, Support.

monstermash
10/6/13, 8:33 PM
#2

Okej. :)

Thaeri
10/7/13, 1:47 AM
#3

Jag talar bara svenska som modersmål, och det kommer jag även tala med mina barn om jag någonsin får några oavsett var jag bor.

Och har den andra föräldern ett annat modersmål kommer jag verkligen propsa på att barnen får lära sig även det, oavsett var vi bor.

Engelska tycker jag är bättre om barnen får lära sig från modersmålstalare i så fall, så det går bort från min sida, om det inte är det gemensamma språket i hushållet då, eller om den andra föräldern har det språket som modersmål naturligtvis. Hellre då att jag sätter dem framför engelskspråkiga barnprogram från tidig ålder.

Fridaaaa
10/7/13, 8:37 AM
#4

#3 Och varför skulle det gå bort? Barn lär sig språk tidigt och bara fördel om de lär sig engelska tidigt tycker jag-Varför skulle det vara skillnad om det är från modersstalande eller ej? Förstår inte resonemanget eller "logiken"

 Medarbetare: Sällskapskaniner, Support.

Thaeri
10/7/13, 5:40 PM
#5

#4, det är bevisat vad jag vet att barn till invandrade föräldrar där föräldrarna pratar svenska istället för sitt modersmål med barnen lär sig svenska sämre än om de hade vuxit upp med sina föräldrars hemspråk och fått lära sig svenska från svenskar.

Jag vill helt enkelt inte att samma sak ska hända med mina barn och engelska.

Och det är ju inte som att det är svårt att hitta modersmålstalare nuförtiden heller, jag har ett antal engelsktalande kompisar som jag skulle kunna be om att skype:a med ungarna ett par gånger i veckan, frågan är mest vilken sorts engelska jag vill att de ska lära sig: kiwi? aussie? sydöstra England? Blackpool? Texas? Kalifornien?

TjockaBerta
10/8/13, 4:49 PM
#6

Mitt modersmål är svenska och det har jag lärt mina barn.

Jag rättar deras språk så gott jag kan. Ingen får säga:

han hoppa, större än mej, ge han, vart ligger det osv. På dagis krävde de att barnen sa: Kan jag be att få. Så får inte mina säga. 

Det låter alltid trevligt när mina barn talar med varandra. Artigt och vänligt. Då är jag stolt.

>>>Malum domesticum<<<

Annons:
Thaeri
10/8/13, 6:51 PM
#7

#6, fy vilken tråkig språkpolis som inte låter barnen använda naturlig svenska utan tvingar på dem ett konstgjort standardspråk som ingen någonsin egentligen talat😕Speciellt som du låter dina egna snäva uppfattningar gå före vedertagen praxis till och med.

Att inte uttala preteritumändelsen -ade är en gammal grej, den föll bort helt naturligt, dock aldrig från skriftspråket. Det är med andra ord som att säga åt engelsktalande att uttala "night" som "nicht" ([nixt] för er som kan läsa IPA) istället för "najt", för det gjorde det ju förr och det stavas fortfarande så.

"Större än mig" är precis lika korrekt som "större än jag", det beror på hur man analyserar "än", och båda är fullt godkända att skriva, utom enligt vissa språkpoliser som har större intresse av att visa sig överlägsna än att förstå hur saker och ting fungerar. Eller folk som tyvärr lyssnat på dessa och tror att de är auktoriteter inom området.

"Ge han" är precis lika rätt historiskt sett som att säga "se honom", det vill säga att båda är fel för från början hette det "se han" och "ge honom", men när dessa båda former sammanföll i de allra allra flesta dialekterna blev det så att de antingen tog ackusativformen (han) eller dativformen (honom). Sen har det råkat bli så att enbart den gamla dativformen är godkänd i dagens skrivna standardsvenska, men ingen ska komma och säga att det är fel att använda ackusativformen i talspråk, för det är det inte.

Och vad är det för fel med att säga "Kan jag be att få"? Det är en fras som är helt och hållet etablerad i svenskan, att säga att den är fel är bara… jag vet inte vad ärligt talat, en konstig fix idé som jag inte träffat på en enda människa tidigare som haft.

Och ja, jag låter hård, men jag blir så arg när jag stöter på den här typen av folk, folk som anser att helt naturlig talad svenska, en stor del av vårt vackra rika modersmål, är fel och ska tvinga in folk i en betydligt tråkigare och fattigare fåra, en där man inte får vara sig själv eller särskilt kreativ utan ska hålla sig till just denna människas extremt snäva normer. Och jag får också en känsla av översittarfasoner.

TjockaBerta
10/8/13, 7:54 PM
#8

#7

Ja det var då ingen trevlig ton, tycker jag. Så skulle inte mina barn få häva ur sig mot någon. ;)

Jag talar den svenska jag lärde mig som barn och som jag fortfarande talar och det är också den jag lär mina barn. Det är ganska naturligt. Om nu den är lite ålderdomlig så är det så. Jag skulle inte kunna låtsas tala på något annat sätt och få det trovärdigt. 

(Obs, jag använder ordet tala istället för ordet prata)

Översittare är väl den som ska tvinga in alla i ledet, översittarens led alltså. Ditt sätt eller fel sätt. 

Mina barn kan även skillnaden mellan ensam och själv. Nu blev du väl arg va?

>>>Malum domesticum<<<

Thaeri
10/8/13, 8:47 PM
#9

Ålderdomligt? Nej, snarare det moderna synsättet, att skriftspråket alltid är rätt, oavsett hur man vänder och vrider på det och oavsett om det handlar om uttal, vilka former man får säga och så vidare. Ålderdomlig svenska ser väldigt annorlunda ut, dels i hur den såg ut i form och ordförråd, men från mitten av 1800-talet och framåt fanns även en strikt uppdelning mellan talspråk och skriftspråk.

Eller ja, det beror på hur man ser på det: folk i allmänhet – minus borgarklassen i storstäderna, som var de som mer eller mindre uppfann det rikssvenska, skriftspråksnära talspråket – talade dialekt medan myndigheterna ville få dem att tala enligt den här normen som storstädernas borgarklass hade satt, men ironiskt nog slog inte synsättet att man inte får säga på ett visst sätt för att det inte är så i skriftspråket igenom på bred front förrän efter den sortens språkvård försvann.

Och ännu mer ironiskt är att många idag talar mer skriftspråksnära än de som gav upphov till normen.

Och jag har inte sagt att du måste ändra ditt sätt att tala, problemet är att du påtvingar andra, dina barn i det här fallet, att följa ditt mönster och ingen annans, och detta i tron att du talar mer korrekt än andra vad det verkar. Du behöver inte lära ut språket till dina barn, barn är till naturen väldigt bra på att ta efter, och de lär sig automatiskt att tala grammatiskt efter ett tag utan att man indirekt kritiserar dem för att de säger "fel".

(Grammatiskt = sådant som låter naturligt i modersmålstalares öron.)

Att däremot hjälpa dem med vad som är OK att skriva och inte är en annan sak, men då bör man också ta reda på hur det ser ut idag, och inte gå efter vad man själv minns från skoltiden, för det är inte säkert att rådande normer håller med ens gamla svensklärare. Språkrådet har väldigt mycket nyttigt att läsa i sin frågelåda till exempel.

Jag för min del använder både "prata" och "tala" i den betydelse du avser (det går ju inte direkt använda "prata" i betydelsen "hålla tal"), det beror lite på i vilka sammanhang, då de har lite olika stilvärde, och om jag anser att det behövs variation. Två ord för samma sak men med en liten nyansskillnad gör språket rikare än om det bara funnits ett🙂

Och skillnaden på ensam och själv… tja om du menar att meningen "Jag sitter här själv" i betydelsen "Jag sitter här ensam" inte är korrekt svenska så måste jag göra dig besviken, för det är den. Har du lärt dina barn annorlunda beklagar jag å deras vägnar att den svenska du pådyvlar dem inte stämmer överens med verkligheten, det vill säga det som är allmänt accepterat och inte bara det språkpoliser accepterar.

Och hur jag vet att det är accepterat? För att majoriteten av svenskar inte reflekterar över skillnaden längre utan använder båda orden på det sättet, och när det är så, ja då är det bara att låta normen följa efter. Håller du inte med så undrar jag varför du inte använder tre genus när du skriver, eller pluraländelser för verb?

Och återigen, du får skriva och tala som du vill, det är ditt personliga språk. Men det blir väldigt fel om du ska lära ut saker som inte stämmer och som är betydligt striktare än normen, för det kommer begränsa den personens personliga språk.

Intehärutandär
10/8/13, 9:04 PM
#10

Vi pratar svenska hemma, dialekt. Men visst pratade vi engelska hemma också, strofer. Hade jag kunnat spanska, så skulle jag lärt honom det - för att han skulle kunna kommunicera med sin farmor i Chile. Men det löste sig i skola istället där de numer har spanska.

TjockaBerta
10/8/13, 9:11 PM
#11

Du kan säker hitta många fel i det jag skriver men det var inte det tråden gäller. Rätta på du!

Varför påstår du att jag kritiserar mina barn? Hur vet du det? Man kan föra samtal om språk och språkets användning utan att kritisera.

I mitt inlägg ovan skrev jag just det du säger; att mina barn har tagit efter mitt sätt att tala. Påtvinga???

Jag föreslår att du håller dig till tråden nu eller startar en egen om föräldrar som demoniskt påtvingar barn en verklighetsfrämmande svenska.

>>>Malum domesticum<<<

Thaeri
10/8/13, 9:27 PM
#12

#11, du skrev i ditt första inlägg att du rättar dina barn så gott du kan och att ingen får säga det och det. 

Jag vet inte vad "rätta" betyder i din värld, men i min betyder det att person A säger "x" och person B säger något i stil med "det heter inte 'x', det heter 'y'". När det kommer till att rätta folks tal då.

Är inte det att kritisera? Är inte det att tala om för den personen att dens sätt att tala inte duger?

Och säger man åt någon att den inte får säga på ett visst sätt, även om det sker under en diskussion, ja då är det lätt att skapa skuldkänslor hos den personen varje gång det där förbjudna slinker ur munnen innan den hinner tänka sig för.

Och nej, jag tänker inte rätta dig, för det första är jag inge språkpolis, och för det andra är det här ett forum så stilnivån är väldigt tillåtande och inget du har skrivit ser ogrammatiskt ut och alltså finns det inte ens något att rätta även om jag skulle vilja. Men en språkpolis skulle säkert kunna hitta grejer i båda våras, för de brukar som sagt ha en väldigt smal uppfattning om vad och hur man får säga och skriva.

TjockaBerta
10/8/13, 9:30 PM
#13

Vi lever inte i samma värld. Släpp det. Översittare!

>>>Malum domesticum<<<

Annons:
Ephraim
10/8/13, 10:28 PM
#14

Det finns ganska många fall i språket där det finns utrymme för personliga (estetiska) preferenser. Språket klarar av att vi har lite olika smak. Nämnda distinktion mellan ensam och själv är ett bra exempel. Om man så objektivt som möjligt ska beskriva modern svenska kan man inte rimligen påstå att "jag sitter här själv" är fel. Men det omvända är heller inte fel, nämligen att ändå göra en distinktion mellan ensam och själv. Om man vill göra en distinktion i sitt språk kan man faktiskt göra det, helt baserat på smak. Huruvida "kan jag be att få" är ett lämpligt uttryckssätt är likaledes det en smakfråga. För att inte tala om bruk av svordomar som kanske är den största språkliga smakfrågan av dem alla!

Frågan är om man kan påtvinga sin smak på andra. Vad gäller folk i allmänhet är svaret för det mesta nej. Inte bara vad gäller språkfrågor utan rent principiellt. Men vad gäller de egna barnen måste vi nog faktiskt tillåta att föräldrarnas smak har ganska stort inflytande. Inte så att föräldrarna ska vara allsmäktiga diktatorer som kontrollerar barnen helt enligt sina nycker. Men vad gäller exempelvis kläder, fritidsaktiviteter och underhållning, och för den delen beteende i största allmänhet (särskilt i det egna hemmet) tillåter vi faktiskt att föräldrarnas smak har ett visst inflytande. Inom rimliga gränser, självklart, och olika mycket beroende på barnens ålder, givetvis, och med hänsyn tagen även till det omkringliggande sämhällets värderingar, naturligtvis. Men språket kan knappast vara undantaget.

Om en förälder inte vill att barnen säger kan jag be att få tycker jag faktiskt att hen har rätt att uppfostra sina barn till att inte säga så, särskilt inte i det egna hemmet. Det finns naturligtvis bra och dåliga sätt att åstadkomma detta och jag inser att barnuppfostran är ett av de mest kontroversiella ämnen man kan diskutera på internet. Så läs in alla rimliga förbehåll i det jag skriver…

Men rent principiellt måste föräldrarnas smak kunna ha ett visst inflytande även på barnens språk, inte bara på deras kläder. Sedan kan de väl välja att helt strunta i vad föräldrarna lärt dem när de blivit tillräckligt gamla…

Ephraim
10/8/13, 11:05 PM
#15

Jag håller alltså med om de rent språkliga beskrivningarna i #7 och #9. Det är inget fel i att säga "jag hoppa", det är naturlig talad svenska utom möjligen i de mest formella sammanhang. Detsamma med "större än mig" som dessutom är utmärkt skriven svenska. Att lära ut något annat är enbart att ge uttryck för sin egen språkliga smak. Men jag tycker faktiskt att man som förälder kan få ge uttryck för sin egen språkliga smak. Inom rimliga gränser och på rätt sätt, förstås.

När man läser inlägg på nätet måste man tillämpa välvillighetsprincipen. Man kan naturligtvis välja att tolka #6 som att TjockaBerta bryskt tillrättavisar barnen så fort de inte följer hennes personliga preferenser, med följden att de snart inte vågar säga något alls. Men det är inte en rimlig och definitivt inte en välvillig tolkning.

monstermash
10/9/13, 10:15 AM
#16

Vi kommer att lära barnen svenska, engelska och ryska. :) Fadern är engelskman och vi har planer på att flytta till England såsmåningom så det är självklart för oss att barnen ska behärska engelska.

Ryska förstår jag inte ens själv men fadern talar det, och barnen får säkert användning av det med de ryska släktingarna på den sidan. :)

Inkanyezi
10/10/13, 11:14 AM
#17

Jag har egentligen aldrig talat annat än svenska med mina egna barn, medan jag pratar spanska med latinamerikanska barn och även emellanåt engelska, men mestadels spanska, med frugans barnbarn. Det handlar helt enkelt om vilket språk som fungerar bäst fär kommunikation. Eftersom barnbarnen bor i Miami är det båda språken som gäller där (spanska och engelska), medan mina barn, som bor i Sverige har svenska som modersmål, oaktat att de är födda av en fransk mor.

Jag tyckte nog egentligen att det hade varit bra om de hade lärt sig franska, och om franska hade varit språket hemma, men jag är inte fransktalande, även om jag kan tala det ganska flytande och förstår det mycket bra. Jag kan väl använda franska någon enstaka gång av ett eller annat skäl, men det är svenska som är vårt gemensamma språk när vi umgås IRL. Däremot på engelskspråkiga chattkanaler använder vi engelska sinsemellan, och jag ser inte något problem i det. Men jag skulle aldrig se engelska som något lingua franca att användas i tid och otid. På skolan där jag gick startades en "internationell" linje, där undervisningsspråket var engelska, och på senare tid har jag förstått att det inte är särskilt internationellt med engelska.

På sjuttiotalet hade jag kontakt med en familj där ett femårigt barn tvingades använda engelska av de vuxna i familjen, och det var närmast katastrofalt och hämmade hans språkutveckling, genom att ingen av dem hade engelska som modersmål. Kvinnan var finskspråkig och mannen var finlandssvensk. När pojken umgicks med våra barn lärde han sig mycket svenska väldigt fort, vilket fick till följd att han inte längre fick träffa våra barn. Den sortens språkfascism ger jag väldigt lite för…

Jag är helt övertygad om att inlärning av språk kräver att man har åtminstone en stabil grund i ett språk, och jag vet av personlig erfarenhet att man kan lära sig främmande språk långt upp i åren, när man behöver göra det. Själv var jag vuxen när jag lärde mig spanska, och det fungerar nu som ett andra språk för mig, medan engelskan, som jag lärde mig i skolan och har använt flitigt sedan början av sextiotalet, hamnar på tredje plats. När jag reste som mest i Europa funkade det inte med engelska vare sig i Frankrike eller i Tyskland. Jag föredrar fortfarande att tala tyska med tyskar och franska med fransmän.

[Mustangcab]
10/10/13, 4:20 PM
#18

Min bror som har en engelsk fru och barn födda i England talade svenska när de flyttade till Sverige utanför hemmet. I hemmet talade de engelska med varandra. Det innebär att barnen är tvåspråkiga vilket de haft god nytta av.

En yngre släkting till mig är gift med en spanjor och de talade spanska i hans hem men han talar svenska utan någon brytning men är spansktalande också.

Gatukorsning
10/10/13, 8:55 PM
#19

Jag och min man talar både svenska och engelska tillsammans, vilket språk vi talar vid olika tillfällen kan bero på vad vi pratar om, vilken tid på dagen det är eller vilket språk som det känns lättast att använda sig av just i den situationen. Svenska är mitt modersmål och engelska är mannens modersmål. Ibland talar jag engelska och han svarar mig på svenska.

Om vi skulle få barn i framtiden så skulle jag enbart tala mitt modersmål med barnet/barnen oavsett om vi är bosatta i Sverige, i Kanada eller Spanien. Min man har samma inställning.

Jag har goda kunskaper i flera språk men anser själv att det endast finns ett språk som jag behärskar till fullo i alla situationer. Mitt eget modersmål (med uppländsk dialekt så klart 😉).

Lite extra tid, lite extra omtanke, lite extra tålamod och så lite extra kärlek är allt som behövs för att låta en skyggis tassa sig in i ditt hjärta!

UtanAlias
10/14/13, 12:24 PM
#20

Jag har en ickesvensk partner. Vi har inga barn ännu. Vi kommer lära barnen svenska, min partners språk samt engelska. Vilket som blir modersmålet för barnen beror på i vilket land vi väljer att bosätta oss i.

Annons:
[Tilde]
10/23/13, 9:39 AM
#21

Eftersom jag är svensk och min sambo är dansk, så kommer barnet att bli tvåspråkigt. Jag tänker prata svenska med mitt barn och förmodligen kommer min sambo att tala danska med barnet. Engelska är också hans andra språk (alltså han är uppvuxen i Hong Kong och Singapore), så det kommer barnet också att introduceras för i tidig ålder. 🙂

PttCherie
1/26/14, 2:46 AM
#22

Jag är 21 år gammal och kan portugisiska, svenska, engelska, franska och en del spanska. Har bott i Brasilien, Frankrike och bor nu i Sverige. I gymnasium läste jag 6 språk samtidigt och det gick väldigt bra. Dock  så hade jag lite svårt att skilja på spanska med portugisiska, då dessa språk liknar varandra. 

För ett halvt år sedan fick jag diagnos på ADHD och dyslexi, som alla mina "språklärare" under min uppväxt sa att jag absolut inte kan ha dyslexi, då jag är "språkbegåvad". Jag har alltid haft svårt med att stava rätt, men som ursäkt av lärarna brukade de säga att "Det är på grund av alla språk som du talar, plus så har du inte svenska som mordesmål".

För ett år sedan lärde jag mig vad ett verb var. Jag läste franska på Sorbonne i Paris och läraren pratade om verb. Eftersom jag inte fattade vad det var, så frågade jag honom framför alla elever vad ett verb "var/betyde". Efter den dagen, så insåg jag att jag pratar 4 språk men har ingen gramatisk kunskap alls. Det är helt sjukt.

I princip så lärde jag aldrig språk i klassrummet, då inlärningssättet inte var anpassad för mig. Så jag lärde på mitt eget sätt och sedan tentade av om jag fick lov.

Vilka språk mina barn ska få lära har jag inte bestämt än. Dock så är Portugisiska och Engelska ett måste. Min pojkvän är fransk, så isf eventuellt franska. Dock så kan jag inte ha så höga förväntningar, då alla har inte lika lätt som jag har haft.

Penmedown
1/27/14, 10:51 AM
#23

Jag snackar engelska trots att jag är svensk, mannen talar svenska (är svensk). Det blir två språk för våra barn :)

~Pen

Writer's block: when my imaginary friends stop talking to me.

Gatukorsning
1/27/14, 6:28 PM
#24

#23 Är engelska ditt modersmål då (vilket det absolut kan vara även om du är svensk)? Eller bor ni i ett engelsktalande land?

Lite extra tid, lite extra omtanke, lite extra tålamod och så lite extra kärlek är allt som behövs för att låta en skyggis tassa sig in i ditt hjärta!

Penmedown
1/28/14, 2:07 AM
#25

#24 Nej, Svenska är mitt modersmål, men det är ett språk jag börjat tappa, vilket kan låta konstigt eftersom vi inte flyttat utomlands eller något. Men mitt jobb kräver att jag är flytande i Engelska, majoriteten av mina vänner är från USA, min grammatik går efter Amerikanska regler, jag är mer bekväm med Engelskan, och det är vad jag talar hemma.
Maken svarar på Svenska. 

Engelska var alltid mitt favoritämne i skolan, och jag plockade upp ännu mer när jag bodde i England efter gymnasiet. Sen när jag flyttade hem igen så kom det ganska naturligt. Idag pratar jag bara Svenska om jag är ute eller jag träffar familjen.

Att "tappa" språket är väl lite å ta i; det gäller mest i skrivande form. Jag pratar normalt så att säga (ingen Victoria Silvstedt dialekt för mig haha!) Men Engelskan kommer automatiskt om jag inte tänker mig för, och jag hade aldrig kunnat sätta mig ner och hjälpa mitt barn med svenskläxan om det gäller grammatik.

~Pen

Writer's block: when my imaginary friends stop talking to me.

fluffis
1/28/14, 11:38 AM
#26

I jämförelse med er andra så känner jag mig nästan som en utböling som bor på landet, haha. Här pratas det skånska och det finns ingen anledning för mig (eller kommande barn) att prata något annat. Det är nu mer än fem år sen som jag bodde utomlands och pratade en del engelska. Sedan dess har jag inte haft anledning att prata ett endaste ord engelska och känner mig därför tyvärr väldigt rostig. Jag är allt lite avundsjuk på er som rör sig i mer internationella kretsar 🙂

sisela
2/3/14, 12:44 AM
#27

Jag vet faktiskt inte. Alltså… vi har inga barn än 😃. Vi bor i Danmark och min kille är dansk. JAg har bott här i 11 år och pratar flytande danska. Dessutom träffar jag sällan svenskar och pratar därmed i princip bara danska hela tiden. Oftast känner jag mig jättekonstig och stel när jag ska prata svenska. 

Klart jag skulle vilja att mina barn lär sig svenska också. Får väl se vad som känns naturligt. Jag kan komma på mig själv med att prata svenska med djur, så kanske en bebis framkallar samma reaktion, haha.

Annons:
Upp till toppen
Annons: