2012-11-13 11:57 #0 av: Inkanyezi

Varför analog?

Det här är ett ämne som jag har fått mycket skit för på fotoforum, eftersom jag konsekvent vägrar att kalla fototeknik som bygger på ljuskänsliga silversalter ”analog”. ”Analog kamera” är ett begrepp som jag begränsar till kameror som tar upp bilden med elektroniska medel och lagrar den analogt. Jag ser det som en stilgroda, men jag hittade ingen grupp för stilgrodor, så jag lade den i gruppen för stilblommor. Jag vill inte heller lägga den i gruppen "Språk i förändring", eftersom jag motsätter mig att ändra innebörden i de här orden. Jag tycker att deras ursprungliga betydelse är solklar, och att de blir oklara när man använder dem så slappt som numera ofta sker.

 

För inte särskilt länge sedan, och under större delen av min tid som fotograf, både i yrket och som amatör, använde man ljuskänslig film i kameran, en film som måste hanteras i mörker innan den var framkallad, vilket innebär att man via kemiska processer tog fram den latenta bild som skapades när man exponerade filmen i kameran. Filmen var täckt med en ljuskänslig emulsion, ett silversalt, som var bundet i gelatin. Silversaltet var en halid, en förening med något av de grundämnen som kallas halogener. Halogenerna är fluor, klor, jod, brom och astat. Den som främst förekommer i fotografisk film är brom. Ljuskänsligheten hos silverbromiden kan ökas med tillsats av vissa ämnen, där svavel har en nyckelposition.

 

Det som hände i kameran när man tryckte av, var att en slutare som fanns någonstans i den optiska vägen mot filmen öppnades och sedan stängdes efter en kort stund. När ljuset träffade skiktet av silverbromid, förenade sig en del av föroreningarna i emulsionen med silver, och skapade groddar, som har en nyckelfunktion vid framkallningen. Bilden är då latent, dvs man kan inte se den, och den måste framkallas, i en process där man reducerar fram silver i de belysta partierna, och filmen måste också fixeras, vilket innebär att man tvättar bort, löser upp, överflödigt silversalt som finns kvar efter att de belysta partierna har omvandlats till rent silver i olika grad beroende på hur mycket ljus de fick.

 

Den framkallade bilden på filmen innehåller mycket silver där den fick mycket ljus och lite silver där den fick mindre ljus. När man betraktar den vid genomlysning är bilden negativ. Det som var ljust när man tog bilden blir mörkt, och det som var mörkt blir ljust. För att åstadkomma en positiv bild, gör man samma sak igen, man fotograferar av negativet, endera genom att direkt lägga det på ett ljuskänsligt papper och lysa igenom, eller genom att sätta det i en förstoringsapparat där det genomlyses och apparatens objektiv projicerar en bild på ett fotopapper. Fotopapperet måste sedan framkallas och fixeras på samma sätt som filmen, för att man ska få en beständig positiv bild, där ljusa delar av motivet återges ljust och mörka delar mörkt.

 

Och vad har allt det här med ”analog fotografering” att göra? Egentligen knappt ett dugg. Analog är ett ord som i vissa tekniska sammanhang står i motsats till digital, där kännetecknet för digital teknik är att man återger värden numeriskt med ändliga värden, medan den analoga tekniken återger värden med någon form av läge, som en vinkel eller sträcka, vilken kan anta vilket värde som helst inom det möjliga intervallet.

 

Den analoga tekniken är luddig, den har oändligt många punkter som kan intas för att återge ett värde, medan den digitala enbart har siffervärden, heltal, för att återge motsvarande värden. Hur tätt man än lägger dessa siffror är de ändå alltid ett ändligt antal värden som kan återges, medan den analoga tekniken sägs återge ett oändligt antal värden.

 

En bild är i det hänseendet alltid analog. Vi betraktar den med ögonen, och vi upplever inte att dess färger och toner har ett ändligt antal värden som kan visas. Också när vi tar bilder med digital teknik, upplever vi själva bilden som analog, där vi inte ser de mycket små stegen mellan olika toner och färgnyanser, utan vi upplever dem som en kontinuitet. Men efter att den digitala lagringen av bilder ersatte den analoga i elektroniska kameror, har vi börjat kalla kamerorna digitalkameror.

 

De första elektriska kamerorna, som lagrade bilderna med elektriska medel till skillnad från den latenta bilden på silversalter, var analoga. De lagrade bilden analogt på en diskett, så att den sedan kunde spelas upp ungefär på samma sätt som man spelar upp ett videoband. Videokameror lagrade också sina bildsekvenser analogt på magnetband. De första elektroniska kamerorna var analoga, och deras bilder byggdes upp på samma sätt som en tevebild.

 

Som jag ser det är det språkligt en ganska stor skillnad mellan att kalla dessa kameror analoga, Mavica och Betamax, liksom kameror som lägger video på VHS-band, jämfört med att kalla de tidigare kamerorna som lagrar bilden latent i ett silversalt i en emulsion på en film analoga. Jag tycker att det är alldeles fel att kalla den fotokemiska tekniken analog, eftersom det inte är dess primära kännetecken. Den är visserligen tekniskt sett analog, men dess karakteristiska egenskap, som skiljer den från digitalkameran är inte att den är analog, utan att den lagrar bildintrycken på fysikaliskt sätt på ett medium som förvaras i kameran, och att de latenta bilderna sedan bearbetas med kemiska medel för att framställa bilder som vi kan se. Digitalkameran kallas digital, därför att det är en karakteristisk egenskap för lagringen och bearbetningen av bildintrycken. Men också i digitalkameran sker själva upptagningen av bilden analogt, medan de analoga värdena sedan översätts via A/D-omvandlare till digitala värden.

 

Skillnaden i lagring är att den fotokemiska metoden lagrar bilden direkt i ett medium, medan den digitala bearbetar bilden och lagrar en representation av den i ett digitalt medium. Den fotokemiska metoden åstadkommer en bild, som först är latent, men som sedan kan ses med ögat. Den digitala tekniken ger ingen bild, förrän den presenteras på ett medium där den kan betraktas på precis samma sätt som bilden från kameran med film. Det finns inga digitala bilder. Så länge bilden är lagrad digitalt är den lika osynlig som silversaltets latenta bild, och först efter att den har behandlats via en elektrisk signalväg till ett medium där vi kan se den, går bilden att betrakta. Den är inte en bild innan elektroniken presenterar den analogt, lika analogt som ett ur med analog visning visar tiden, även om den bakomliggande tekniken är digital.

 

Och därför kommer jag aldrig någonsin att kalla fotografi på film med ljuskänsligt skikt analog. Det starkaste skälet till att undvika termen analog är att den saknar precision. Sony Mavica är en analog kamera, eftersom bilderna från dess CCD-chip lagras analogt på en magnetdisk. Kameror för film skiljer sig i väsentliga avseenden från Mavica och bör inte betecknas med samma begrepp om man vill kunna skilja deras teknik åt. Skälet till att jag vägrar använda ordet analog om kameror för film är helt enkelt att det är missvisande och inte säger tillräckligt mycket om tekniken som används. För elektriska kameror, som lagrar sina bilder på någon form av elektromagnetisk media, är analog ett relevant begrepp, men inte för sådana som lagrar bilden latent på kemisk och fysikalisk väg, för att den sedan ska tas fram med kemisk bearbetning av bildupptagningsmediet.

 

Och ja, jag vet att språk förändras, men jag vill behålla den tekniska definitionen av termen analog, kontra digital, och därför vill jag inte att begreppet ska luckras upp genom att användas om sådant vars karakteristiska egenskaper inte främst är analogi, utan där tekniken bygger på andra förutsättningar. Jag vill helt enkelt ha ett språk som är lätt att förstå. Ur teknisk synvinkel ser jag också digitalkameran som en analog apparat i dess analoga delar, och godtar att man använder ”digital” som benämning, därför att det har relevans i förhållande till hur kameran arbetar efter den analoga upptagningen av bilden. Digitalkameran omvandlar de analoga bildintrycken till siffervärden, som sedan tolkas av apparaturen som bearbetar och visar bilden, så att vi kan uppfatta en analog bild från visningsmediet, skärm eller utskrift.

 

Och ja, jag tycker att det låter hemskt dumt, eller åtminstone okunnigt, att klassificera allting annat än det vi kallar ”digitalt” för analogt. I fallet med fotografi har det lett till helt barocka pleonasmer, som ”det analoga mörkrummet”. Varför i hela världen kallar man mörkrummet analogt? Digital bildbehandling har aldrig behövt göras i mörker. Det är när man använder ljuskänsliga material, som man måste arbeta i mörker, och den fotokemiska metoden kräver att en del av arbetet utförs i mörker. Det är bara fotokemin som behöver mörkrum, och därför räcker det med ”mörkrum”, när man vill tala om ett fotolabb. Vi kopierar och förstorar bilderna i mörkrum, och vi kan framkalla filmen i mörkrum. Den tål inte ljus innan den är fixerad. Digitalbilderna bearbetas i en dator, och det behöver inte vara mörkt. Analoga kameror, som Mavica, kan skriva ut bilderna direkt via en analog skrivare, och de kan inte bildbehandlas i dator utan att först digitaliseras, en process som i stora delar är analog med skanning av bilder.