Skriftspråk - Stavning/Ortografi Läst 4197 ggr

Stavningsregler och undantag

  Olästa | Bevaka | Bokmärk

För många år sedan jobbade jag med sfi- och rättstavningskurser. Detta var före nätets tid ;-). Nu har jag blivit tillfrågad om jag vill hålla rättstavningskurser igen och har alltså letat på internet efter material. Till min förvåning har jag hittat väldigt få ställen med material för vuxna över huvud taget. Jag är främst ute efter nerskrivna regler för stavning samt uppgifter om ev undantag. T ex [sj]-ljudet stavas SJ före hård vokal och SK före mjuk vokal, undantal själ, själv, sjätte, sjö, sjönk.

Någon som har några länktips?

 

/Lissu

Det verkar vara svårt att få tag i mer än väldigt ytliga genomgångar av stavningsregler, ja. Jag har tyvärr inga länktips.

Är lite tveksam till de regler du anger som exempel dock. Tror regeln snarare är "stavningen ⟨sj⟩ är mycket vanligare framför hård vokal än framför mjuk" vilket är mer av en statistisk observation än en stavningsregel. Utöver de undantag du nämner finns "sjöd" och "sjöng", samt några mer marginella fall såsom "sjyst" (kanske inte den vanligaste stavningen, men troligen språkvårdens favorit), "sje-ljud", "Själland" och transkriptioner av vissa utländska namn ("Sjevtjenko").

Det är ju inte så att stavningen "sj" alltid används framför hård vokal, många andra stavningar kan förekomma: "skjorta", "chark", "shaman", "schack", "jalusi", "station", "diskussion", "konklusion" etc.

Däremot är det en regel att stavningen ⟨sk⟩ endast används framför mjuk vokal, med undantag av "människa". Detta är antagligen den viktigaste regeln som kan formuleras vad gäller stavningen av sje-ljudet om vi inte ska försöker formulera regler baserade på ordens ursprung och samhörighet mellan former. Regeln gäller dock inte åt andra hållet, det vill säga sje-ljudet stavas inte alltid ⟨sk⟩ framför mjuka vokaler ("sjöd", "chiffer", "gelatin", "sherry" etc.).

Sje-ljudet när det gäller inhemska ord stavas enligt ordets historia: gamla /sj/, /sk/ före mjuk vokal, /skj/ och /stj/ assimilerades helt enkelt till "sje-ljudet" (egentligen ett gäng olika ljud beroende på varifrån i landet man kommer och var i ordet det råkar befinna sig). Enda undantaget är som tidigare har nämnts "människa" som hade /sk/ före hård vokal men ändå fick sje-ljud.

Lånord är ett kapitel för sig, de följer inte svenska stavningsregler alls egentligen, utan har behållt den stavning de hade i ursprungsspråket.

Tyvärr, för de som lär sig svenska ska ärligt talat inte behöva lära sig franska, latinska, engelska och tyska stavningsregler för att kunna stava svenska, eller regler för hur ord från dessa språk har anpassats till svenska fonologi för att lära sig uttala lånord därifrån på svenska.

Men det är klart, vill man skriva "lunsj" eller "sjiraff" skriker svenskar högt, så de måste det ändå Gråter

Medarbetare på Politik iFokus

Angående "människa" så tycks det på fornsvenska faktiskt ha hetat "människia". Så det är nog inte ett exempel på att /sk/ blivit till /ɧ/ före hård vokal även om dagens stavning får det att se ut så. Att /sk(j)/ blivit till /ɧ/ framför obetonad vokal är nog mindre vanligt däremot, i alla fall i de dialekter som legat till grund för rikssvenskan. Det hade hursomhelst varit rimligt att stava ordet "människja" men det gör vi inte. Jag tror den stora dialektala variationen i ordets uttal visar sig i den märkliga stavningen.

Jag tror inte överhuvudtaget på att det skulle vara särskilt fruktsamt att lära sig regler för stavningen; åtminstone har jag aldrig funderat över några regler. Man kan jämföra med det omvända, som man ofta blir itutad när man lär sig främmande språk: uttallsregler.

Så en "stavningsregel" ser jag som inversen av en "uttalsregel", och ett lamt försök att systematisera det naturliga språket, som visserligen i viss mån följer regler, men som i högre grad lever sitt alldeles eget liv. Romanska språk har ganska regelbundna samband mellan stavning och uttal, men i alla de germanska språken saknas fasta regler, även om holländskan och norskan har relativt stor regelbundenhet, så länge man ser till någon slags "riksspråk".

Det är egentligen först när man ser likheterna mellan olika språk och de historiska sambanden som skriftspråkets "regler" blir någotsånär klara. Om man exempelvis lär sig tröndersk, så är det väl knappast fruktsamt att lära sig att om man  uttalar ordet med "nj" så stavas det "nd". Så mycket enklare ser jag det som att man helt enkelt lär sig hur skriftspråket skrivs och lär sig att det faktiskt finns andra dialekter där orden uttalas annorlunda. Eftersom "hund" skrivs så på de flesta germanska språk, vore det inte speciellt smart för Steinkjærsbon att skriva "hunnj" (eller "honnj" - inte heller vokalljudet har regelbunden stavning [eller uttal om man ser det omvänt]). Och norskan har inte enhetlig stavning af tje-ljudet, vilket gör att man kan använda olika stavningar som ändå tolkas rätt. Och ändå är norskan mer systematisk än svenskan, genom att man faktiskt stavar "stasjon" och många andra ord med sje-ljud ganska konsekvent. Men ändå finns stavningen med "sk" av historiska skäl i en del ord, främst egennamn.

Så jag tror att det faktiskt är kontraproduktivt att lära sig stavningsregler, möjligen med undantag för romanska språk.

Det finns ju stavningsregler och stavningsregler. En regel som att /b/ i början av ord stavas ⟨b⟩ är en extremt nyttig stavningsregel att känna till. Motsvarande uttalsregel, att ⟨b⟩ i skrift i början av ord alltid uttalas [b], är lika nyttig den. Jag tror inte att det finns några undantag till denna regel i svenskan. Samma regel gäller såvitt jag vet med inget eller väldigt få undantag i engelskan, som ju inte är känt för sin regelbundna stavning.

Från sådana extremt basala stavningsregler är det naturligtvis en glidande skala till reglerna för stavning av /ɧ/ där en normal språkbrukare får lära sig stavningen ord för ord eller i vart fall morfem för morfem. Någonstans däremellan hamnar regler för stavning av lång vokal och betonad eller obetonad kort vokal, som naturligtvis har många undantag men som faktiskt är bra att känna till.

Det är naturligtvis viktigt att man inte hamnar under illusionen att det skulle finnas en perfekt korrelation mellan stavning och uttal men det innebär inte att man inte har nytta av att känna till de samband som faktiskt finns.

Jo, visst finns det en del samband, men jag tänker ändå på den stora variationen i dialekter, där i Hoka-målet som jag talade i tonåren, exempelvis "sv" i början av ord uttalades som sje-ljud, och sje-ljudet var ungefär samma som tyskt ach-laut, eller kanske mer som det holländska "ch" och "g". Sverige, svensk, Svängsta, Sven, svin och svingel uttalades alltså med inledande ach-laut. Att bygga en stavningsregel utifrån det uttalet låter sig göras, men är det produktivt?

Men visst, det kan ju vara bra att veta hur dubbeltecknat L uttalas i walesiska, om man till exempel heter Llewellyn och kommer från Llangollen. I början av ord är det en dubbel konsonant inledd med ach-laut som glider över i l, medan det i mitten av ord inleds med läspljud följt av l.

Att jag inte tror på att lägga upp regler med undantag för exempelvis sje-ljud, är mest för att jag känner personer som var mycket envetna om att såna regler behövs och måste vara konsekventa. Det är som jag ser det mycket enklare att helt enkelt inte ha några regler, utan att helt enkelt stava efter konventioner.

... men den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus. Det är gratis och tar bara en minut. Klicka här för att skapa ett iFokus-konto!

Mer på iFokus

Skriv inlägg Sök på sajten

Senaste inläggen

Äldre inlägg »

Aktuellt just nu

- Allmänt om sajten och iFokus

- Medlemmar - var bor ni?

- Medlemmar presenterar sig

- Off topic (OT)

Artificiell intelligens

Boktips

Fonologi och fonetik

Grammatik

Konstruerade/fiktiva språk

Kroppspråk

Lagar och lagstiftning

Länkar - Föredrag

Länkar - Ordböcker/lexikon

Länkar - Radio/TV

Länkar - Tidningar/hemsidor

Råd och tips

Semantik

Skriftspråk - Stavning/Ortografi

Skriftspråk - Tryck och grafik

Språk i framtiden

Språk i förändring

Språkgrupp - Språk i Europa

Språkhistoria

Stilistik - Chattspråk/SMS-språk

Stilistik - Dialekter/lokala varianter

Stilistik - Korsord och korsordsord

Stilistik - Kvinnligt/manligt språk

Stilistik - Lyrik, dikt och poesi

Stilistik - Lånord

Stilistik - Maktspråk

Stilistik - Ordspel och ordlekar

Stilistik - Ordstäv och ordspråk

Stilistik - Slang

Stilistik - Språk i film, tv och litteratur

Stilistik - Stilblommor, tidningsankor, tryckfel

Stilistik - Ungdomligt språk

Stilistik - Ålderdomligt språk

Tal-, läs- och skrivsvårigheter

Teckenspråk

Utdöda/döende språk

Vad betyder ordet/meningen?

Vad kallas saken/företeelsen?

Översättning/tolkning

Översättningsgrodor

Övrigt

Andra iFokus-sajter