Annons:
Etikettfonologiochfonetik
Läst 10460 ggr
Ephraim
2012-05-20 18:49

Svengelskt uttal av th-ljud

Som bekant har engelskan två th-ljud (dentala frikativor): en tonlös [θ] som i thing, ethics och wrath och en tonande [ð] som i they och father och bathe. Dessa är troligen de ljud i det engelska språket som ställer till det för flest andraspråkstalare eftersom de flesta inte har ljuden i sitt modersmål. Th-ljud förekommer endast i 7,6 % av de språk som WALS har undersökt (http://wals.info/chapter/19).

Många som inte talar engelska som modersmål, och en del som gör det, byter ut th-ljuden mot något närliggande ljud. Men det som är intressant är att alla inte väljer samma ljud och att det finns en del mönster för det (något som Language Log fick mig att fundera över http://languagelog.ldc.upenn.edu/nll/?p=3961). Stereotypen av en tysk accent byter som bekant [θ] mot [s] och [ð] mot [z] medan en ungersktalande snarare skulle byta dem mot [t] och [d]. Cockney byter dem klassiskt mot [f] och, åtminstone ibland, [v].

Men min fundering är, hur gör vi som har svenska som modersmål? Naturligtvis finns det många med svenska (och tyska och ungerska) som modersmål som klarar av att uttala de dentala frikativorna men om du föreställer dig en stereotyp kraftig svensk brytning, vilka ljud skulle du då använda i "thing" och "they"?

Annons:
Inkanyezi
2012-05-20 23:23
#1

Jag har jättesvårt att ens försöka sätta mig in i det, och jag har inte heller något problem med läspljuden, vare sig tonande eller tonlöst. Jag har inte heller hört något "typiskt svenskt" sätt att ändra just de ljuden. En stark svensk accent eller brytning upplever jag snarare som själva melodin, accenten i talet. Intonationen är det som gör svensk brytning riktigt svensk, och den är otroligt svårt att härma för dem som talar andra språk, undantaget norska.

Thaeri
2012-05-20 23:24
#2

[t] för /θ/ och [d] för /ð/ när jag försvenskar engelska ord, och det var även vad folk i min närhet med dåligt uttal använder när de pratar engelska.

Svenska barn har jag hört använda [f] och [s] för /θ/, men det verkar som att de byter till [t] förr eller senare för jag har inte hört någon i äldre tonåren eller någon vuxen använda det.

Ephraim
2012-05-22 22:38
#3

#1 Intonationen är förstås en väldigt viktig komponent men det finns en hel del konsonantuttal som jag förknippar med kraftig svensk brytning. Det mest karakteristiska är nog uttalet av /dʒ/ som [j] (åtminstone i början av ord) – "My name is Yack and I'm a Yeneral". Jag tror det är få andra språkliga bakgrunder där detta är så vanligt.

Andra konsonantuttal jag förknippar med svensk brytning är sammanfall av /z/ och /s/ som [s] ("diss iss nice", "thank you for the mussic"), sammanfall av /ʒ/ och /ʃ/ som [ʃ] ("meassure de garashe") samt, åtminstone i början av ord, sammanfall av /tʃ/ och /ʃ/ som [ʃ] ("thesse sheep are so sheap"). Ett särskilt fall är /v/ och /w/ som nog hålls isär för det mesta, men hyperkorrektioner av typen "wacation" är inte ovanliga. Sen har vi förstås bortfallet av /h/ framför /j/ ("Yugh Yackman iss a yuman being").

Detta är förövrigt inte tänkt som en tråd för att hacka på svengelskt uttal (vilket annars är ganska populärt) utan mer för att observera utan att värdera.

Ephraim
2012-05-22 22:56
#4

Det finns förövrigt en intressant sida med inspelningar av en engelsk text, av talare med olika modersmål. Det finns rätt många inspelningar av svensktalande, många av dem med transkription:
http://accent.gmu.edu/browse_language.php?function=find&language=swedish

Jag har inte studerat dessa särskilt noga, men det verkar finnas en större variation än vad jag väntat mig…

#2 Min intuition var nog att [f] eller [t] var det som användes för /θ/, och att [d] var det som användes för /ð/. Inspelningarna ovan visar dock att varianter av [s] var vanligare än jag trodde. Har inte tänkt på att det skulle finnas någon åldersskillnad men det är möjligt att du har rätt.

Thaeri
2012-05-23 08:40
#5

#3, är det inte så att Hugh, hjuman etc egentligen inte uttalas med h, utan /hj/ i de fallen realiseras som [ç], vilket också är ett ljud som svenskar har svårt för?

#4, det är inte direkt någon vetenskaplig undersökning, mest bara vad jag har observerat i vardagen, så det kan ju vara lite skevt.

Å andra sidan var det precis det som hände med mina klasskompisar, de sa [s] eller [f], läraren försökte desperat få dem att säga [θ], och det slutade med [t] för dem som aldrig lärde sig.

Ephraim
2012-05-23 20:53
#6

#5 Det finns nog en viss variation av hur /hj/ realiseras men jag tror det vanligaste uttalet är något i stil med [çj]. Att bara uttala det [ç] förekommer definitivt också. Är möjligt att svårigheten med [ç] som ställer till det för svenskar men jag är lite tveksam till den förklaringen. Sen förekommer ju förövrigt [j]-uttalet även i vissa delar av den engelsktalande världen. Jag förknippar det med Carl Sagan som växte upp i New York.

Det var inte direkt vetenskapliga jag frågade efter heller utan mer eller mindre otillförlitliga vardagsobservationer är fint!

Annons:
Thaeri
2012-05-23 22:14
#7

#6, vad jag vet finns inte otonande [j] alls, så oavsett om man aspirerar eller så handlar det om ett [ç] med inga eller diverse grejer runt det. Och [j]-uttalet blir ju liksom "Yugh", "yuman", så det borde vara legitimt även om man är svensk.

Och ja, ingen värdering i detta, utan mest nyfiken samtidigt som jag jämför det med gamla värderingar. Jämför som sagt.

Ephraim
2012-05-24 23:09
#8

Tonlösa [j] har ingen egen IPA-symbol men jag tror de förekommer fonetiskt i en del språk, dock känner jag inte till att något språk skulle göra en fonemisk skillnad mellan tonlöst [j] och [ç]. Man kan alltid skriva [j̊] (kan vara svårt att se, men det är j med ring för att beteckna tonlöshet) eller [ç̞] (ç med sänkt-symbol) om man nu behöver ha en symbol. Sen är ju gränsen mellan approximanter och frikativor väldigt flytande. I engelskans /hj/-kluster kan nog uttalet av /h/ vara mer eller mindre slutet, det vill säga mer likt en tonlös approximant [j̊] eller en tonlös frikativa [ç]. Och som sagt, att det smälter samman till bara [ç] förekommer.

Den enda tonlösa approximant som har en egen IPA-symbol är [ʍ] = [w̥], som är distinkt från [xʷ] – även om jag inte tror att något språk gör en fonemisk skillnad här heller. /ʍ/ brukar beteckna wh-ljudet som används i vissa engelska dialekter.

Ja, med [j]-uttal så menade jag precis det uttalet "yuman". Vilka uttal som är legitima är ju en värderingsfråga som man kan ha olika åsikter om…

Upp till toppen
Annons: