Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (2) Senaste inläggen

- Allmänt om sajten och iFokus - Medlemmar - var bor ni? - Medlemmar presenterar sig - Off topic (OT) Artificiell intelligens Boktips Fonologi och fonetik Grammatik Konstruerade/fiktiva språk Kroppspråk Lagar och lagstiftning Länkar - Föredrag Länkar - Ordböcker/lexikon Länkar - Radio/TV Länkar - Tidningar/hemsidor Råd och tips Semantik Skriftspråk - Stavning/Ortografi Skriftspråk - Tryck och grafik Språk i framtiden Språk i förändring Språkgrupp - Språk i Europa Språkhistoria Stilistik - Chattspråk/SMS-språk Stilistik - Dialekter/lokala varianter Stilistik - Korsord och korsordsord Stilistik - Kvinnligt/manligt språk Stilistik - Lyrik, dikt och poesi Stilistik - Lånord Stilistik - Maktspråk Stilistik - Ordspel och ordlekar Stilistik - Ordstäv och ordspråk Stilistik - Slang Stilistik - Språk i film, tv och litteratur Stilistik - Stilblommor, tidningsankor, tryckfel Stilistik - Ungdomligt språk Stilistik - Ålderdomligt språk Tal-, läs- och skrivsvårigheter Teckenspråk Utdöda/döende språk Vad betyder ordet/meningen? Vad kallas saken/företeelsen? Översättning/tolkning Översättningsgrodor Övrigt
Fonologi och fonetik

Svengelskt uttal av th-ljud

2012-05-20 18:49 #0 av: Ephraim

Som bekant har engelskan två th-ljud (dentala frikativor): en tonlös [θ] som i thing, ethics och wrath och en tonande [ð] som i they och father och bathe. Dessa är troligen de ljud i det engelska språket som ställer till det för flest andraspråkstalare eftersom de flesta inte har ljuden i sitt modersmål. Th-ljud förekommer endast i 7,6 % av de språk som WALS har undersökt (http://wals.info/chapter/19).

Många som inte talar engelska som modersmål, och en del som gör det, byter ut th-ljuden mot något närliggande ljud. Men det som är intressant är att alla inte väljer samma ljud och att det finns en del mönster för det (något som Language Log fick mig att fundera över http://languagelog.ldc.upenn.edu/nll/?p=3961). Stereotypen av en tysk accent byter som bekant [θ] mot [s] och [ð] mot [z] medan en ungersktalande snarare skulle byta dem mot [t] och [d]. Cockney byter dem klassiskt mot [f] och, åtminstone ibland, [v].

Men min fundering är, hur gör vi som har svenska som modersmål? Naturligtvis finns det många med svenska (och tyska och ungerska) som modersmål som klarar av att uttala de dentala frikativorna men om du föreställer dig en stereotyp kraftig svensk brytning, vilka ljud skulle du då använda i "thing" och "they"?

Anmäl
2012-05-20 23:23 #1 av: Inkanyezi

Jag har jättesvårt att ens försöka sätta mig in i det, och jag har inte heller något problem med läspljuden, vare sig tonande eller tonlöst. Jag har inte heller hört något "typiskt svenskt" sätt att ändra just de ljuden. En stark svensk accent eller brytning upplever jag snarare som själva melodin, accenten i talet. Intonationen är det som gör svensk brytning riktigt svensk, och den är otroligt svårt att härma för dem som talar andra språk, undantaget norska.

Anmäl
2012-05-20 23:24 #2 av: Thaeri

[t] för /θ/ och [d] för /ð/ när jag försvenskar engelska ord, och det var även vad folk i min närhet med dåligt uttal använder när de pratar engelska.

Svenska barn har jag hört använda [f] och [s] för /θ/, men det verkar som att de byter till [t] förr eller senare för jag har inte hört någon i äldre tonåren eller någon vuxen använda det.

Anmäl
2012-05-22 22:38 #3 av: Ephraim

#1 Intonationen är förstås en väldigt viktig komponent men det finns en hel del konsonantuttal som jag förknippar med kraftig svensk brytning. Det mest karakteristiska är nog uttalet av /dʒ/ som [j] (åtminstone i början av ord) – "My name is Yack and I'm a Yeneral". Jag tror det är få andra språkliga bakgrunder där detta är så vanligt.

Andra konsonantuttal jag förknippar med svensk brytning är sammanfall av /z/ och /s/ som [s] ("diss iss nice", "thank you for the mussic"), sammanfall av /ʒ/ och /ʃ/ som [ʃ] ("meassure de garashe") samt, åtminstone i början av ord, sammanfall av /tʃ/ och /ʃ/ som [ʃ] ("thesse sheep are so sheap"). Ett särskilt fall är /v/ och /w/ som nog hålls isär för det mesta, men hyperkorrektioner av typen "wacation" är inte ovanliga. Sen har vi förstås bortfallet av /h/ framför /j/ ("Yugh Yackman iss a yuman being").

Detta är förövrigt inte tänkt som en tråd för att hacka på svengelskt uttal (vilket annars är ganska populärt) utan mer för att observera utan att värdera.

Anmäl
2012-05-22 22:56 #4 av: Ephraim

Det finns förövrigt en intressant sida med inspelningar av en engelsk text, av talare med olika modersmål. Det finns rätt många inspelningar av svensktalande, många av dem med transkription:
http://accent.gmu.edu/browse_language.php?function=find&language=swedish

Jag har inte studerat dessa särskilt noga, men det verkar finnas en större variation än vad jag väntat mig...

#2 Min intuition var nog att [f] eller [t] var det som användes för /θ/, och att [d] var det som användes för /ð/. Inspelningarna ovan visar dock att varianter av [s] var vanligare än jag trodde. Har inte tänkt på att det skulle finnas någon åldersskillnad men det är möjligt att du har rätt.

Anmäl
2012-05-23 08:40 #5 av: Thaeri

#3, är det inte så att Hugh, hjuman etc egentligen inte uttalas med h, utan /hj/ i de fallen realiseras som [ç], vilket också är ett ljud som svenskar har svårt för?

 

#4, det är inte direkt någon vetenskaplig undersökning, mest bara vad jag har observerat i vardagen, så det kan ju vara lite skevt.

Å andra sidan var det precis det som hände med mina klasskompisar, de sa [s] eller [f], läraren försökte desperat få dem att säga [θ], och det slutade med [t] för dem som aldrig lärde sig.

Anmäl
2012-05-23 20:53 #6 av: Ephraim

#5 Det finns nog en viss variation av hur /hj/ realiseras men jag tror det vanligaste uttalet är något i stil med [çj]. Att bara uttala det [ç] förekommer definitivt också. Är möjligt att svårigheten med [ç] som ställer till det för svenskar men jag är lite tveksam till den förklaringen. Sen förekommer ju förövrigt [j]-uttalet även i vissa delar av den engelsktalande världen. Jag förknippar det med Carl Sagan som växte upp i New York.

Det var inte direkt vetenskapliga jag frågade efter heller utan mer eller mindre otillförlitliga vardagsobservationer är fint!

Anmäl
2012-05-23 22:14 #7 av: Thaeri

#6, vad jag vet finns inte otonande [j] alls, så oavsett om man aspirerar eller så handlar det om ett [ç] med inga eller diverse grejer runt det. Och [j]-uttalet blir ju liksom "Yugh", "yuman", så det borde vara legitimt även om man är svensk.

Och ja, ingen värdering i detta, utan mest nyfiken samtidigt som jag jämför det med gamla värderingar. Jämför som sagt.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.