Annons:
Etikettstilistik-dialekter-lokala-varianter
Läst 6130 ggr
[pandes]
2012-05-10 21:49

Dialekt

Hejsan, bor i en liten by 40 minuter från Göteborg och 20 minuter från Trollhättan. Lite mitt i ingenstans. Har funderat mycket på hur jag uttalar svenska ord den senaste sisådär månaden.

Jag hör att mitt ö blir ganska utsträckt och "böjt" hur man nu ska förklara det. U blir också utsträckt i "sluuuta".

Är blir ä.

Sedan ritkigt fula saker så som de ä ju'nte mitt fel, det kan la'nte ja rå föör, ska ru'nte jö så ele, dä bli la så, osv. Ordet "la" och "gött" blir ju ofta kommenterade, men mest "la" som alltid ersätter "väl" i mina meningar. Folk som inte använder det ordet kommenterar ofta när jag skriver det.

Vissa säger att vi pratar rikssvenska här, vissa säger västgötska (tycker inte jag!) och vissa säger västgötska korsat med göteborska. Har inte en blekaste aning om vad jag pratar- men svenska är det, och jag gör mig själv förstådd, så än så länge duger min "dialekt" :)

Cad har du för dialekt och vad gör det till en dialekt, vad urskiljer sig från rikssvenskan?

Annons:
[pandes]
2012-05-10 21:53
#1

Och just det, inte bara jag, utan de flesta här i byn, vuxna så som barn, säger ofta fel i han/hon. Jag ringde hon, jag gav den till hon, det är domms, och mycket mer. En lärare jag hade som kom från en annan del av Sverige tyckte det var så irriterande när både eleverna och kollegorna sa fel. Skrattande

Thaeri
2012-05-11 00:41
#2

Säker på att du menar ö och inte ô?

Många, om inte de flesta, svenska dialekter har en vokal mer än rikssvenska, en som låter likt ö men som inte är riktigt samma och har ett hel annat ursprung. När den är kort kan den ha sammanfallit med ö, men när den är lång brukar de som har den i dialekten höra en hyfsat tydlig skillnad. Denna vokal brukar stavas ô.

Och västgötska finns det knappast en, utan det är en paraplyterm för alla de västsvenska dialekter som talas i landskapet, utom närmast Göteborg då. Längs Göta älv kanske det kan gå över mot sydlig bohusländska iofs, men tja..

Det här med att säga "fel" på han och hon har faktiskt väldigt gamla anor, det uppstod en skillnad där mellan olika dialekter när kasussystemet brakade ihop helt i slutet av medeltiden.

Gamla systemet, fast översatt till de moderna formerna:

han - han - honom - hans
hon - hana - henne - hennes

nominativ - ackusativ - dativ - genitiv

Det vill säga man sa "han ser mig", "jag ser han", "jag ger honom boken", "det är hans bok", och då "hon ser mig", "jag ser hana", "jag ger henne boken", "det är hennes bok".

De senaste 500 åren eller så har vi ju inte gjort någon skillnad på de två mittenexemplen, och vilken form som användes skiljer mellan dialekter. Vissa tog dativformen, såsom rikssvenska, andra tog ackusativformen, såsom alla de västsvenska dialekterna vad jag vet.

Sen förkortades de ofta i obetonad form, så det blev "jag ser'n", "jag ger'n boken", "jag ser'na", "jag ger'na boken", faktum är att hana blev av med sin fulla form helt och hållet.

Just det där att det blev av med sin fulla form kunde lösas på två sätt, antingen tog man den gamla dativformen henne istället när man ville betona ordet, eller så sa man helt sonika hon i analogi med han. Det rör sig alltså om att utvecklingen gått åt två olika håll i språket i stort, inte att man säger fel Glad

Å ja tôcker dêaläkta dujer gôrbra sôm hó ä mä, dealäkter ä ôttast bra môe mer äkta svänska än dä där påhêttet di kallar ŕekssvensa, sôm ente nôer nôersênn har tałat. Mi har têll exämpel kvar alle tre genusa, så vi säjjer hann, å ôm têng, ênget fułt dänn här ênte. Ŕäven, dä ä hann, boka dä ä hó, å húst dä ä dä. Sänn har vi vêsserlien dänn sôm artêckel å så, "dänn bóka", män ente sôm persónlet prónomen Glad

ł = tjockt l, ú = kort men med samma kvalitet som ett långt u, ó = o som i ord och bott, o = o som i Ford och bort, ŕ = skorrande r, ê = ursprungligt i som skiftat till e

(Det här med nôer istället för någon (eller ja, nôen) är förresten också en sådan där gammal kasusgrej, någon är gammalt ackusativ, nôer är gammalt nominativ.)

[pandes]
2012-05-11 01:26
#3

Hm vet inte riktigt hur man säger ô? Men kanske att det är ett sådant jag säger. Flört Jag bor i Lilla Edet, som korsas av Göta Älv. Glad

Thaeri
2012-05-11 01:41
#4

Jag har ett minimalt par jag brukar använda för att illustrera skillnaden mellan de två ljuden på min egen dialekt, och det är sôva respektiva söva, det första är då sova på rikssvenska, och det andra är samma: söva. Jag uttalar också słôtt och słött lite olika, slagit/slott respektive slött på rikssvenska.

Kan du hitta sådana par märker du snabbt om du gör den skillnaden också :)

Jag kan ge mig på att du gör det när de är långa, men kanske inte när de är korta, men jag tycker ändå man ska stava dem olika då de har olika ursprung. På samma sätt som man kan stava "å-ljudet" antingen med o eller å på rikssvenska alltså: få, Ford, fått, bort.

Ja Lilla Edet ligger inte så extremt långt härifrån, har åkt förbi några gånger när jag tagit vägen via Trollhättan ner till Göteborg Glad Bor i Lidköping själv.

[pandes]
2012-05-11 02:40
#5

Ett långt ö, som t.ex i hörde blir lite likt u i början.

Åh, det är ju inte hemskt långt bort! Glad

[pandes]
2012-05-11 02:45
#6

Haha åh nu såg jag någon göteborska-guide och jo, haha, det där är precis den bokstaven jag pratar om. Skrattande

Annons:
Bjornen
2012-05-11 20:03
#7

I min dialekt finns gâlê mångô vokaler. Tyvärr finns inget fungerande alfabete som kan beskriva de många varianterna av a, â, ä, ô, ö, e, ê och dragningar mot u. Dessa har vi nog ett 20-tal olika uttal av. Nu är ju min dialekt enviksmålet extremt när det gäller vokaler och många konsunanter försvinner. Exempelvis kan vi ta denna mening: Ô ä e ö i e å, å i e â å ä ô å e ö.

Thaeri
2012-05-11 21:39
#8

Det är en ö i en å, och i en… sen tappade du bort mig Tungan ute

Min dialekt har betydligt fler vokaler än jag skriver ut, men de flesta är allofoner så det får gå ändå. Iofs skriver jag ut några allofoner av konsonanter, såsom tjock l och skorrande r, men tja…

De jag kan komma på på rak arm är [a aː ɑ ɑː ɒ ɒː ɔ ɞ ɛ ɛː œː oː e e: ø øː ʊ ɵ ʏ yː uː ʉ ʉː ɪ iː], men jag skulle tro att [æ] och [œ] finns där någonstans också. Sen har jag heller ingen aning om vad mitt korta ô egentligen är, det kan mycet väl vara närmare [ɶ] än [ɞ]

Men då är till exempel [a] and allofon av /ɑ/, [ʉ] av /ʉː/ osv, så det slutar med tio långa och tio korta vokalfonem i vilket fall.

Effie
2012-05-12 20:37
#9

…och i en annan å finns också en ö - eller?

Svenskan är väl ett vokalrikt språk även utan alla dessa dialektala varianter.


Visst går det. Om inte annat, så går det galet

[pandes]
2012-05-12 20:41
#10

#9 Å i en annan å fanns dä än ö. Tungan ute

Thaeri
2012-05-12 23:27
#11

I så fall tror jag det blir "Dä ä ena ö i ena å, å i ena anner å ä dä ǻ ena ö" i översättning.

Eller ja, man kan använda den andra varianten på feminin obestämd artikel som finns i västgötska, den jag inte har själv: "Dä ä e ö i e å, å i e anner å ä dä ǻ e ö." Tungan ute

(Att jag skriver ǻ när det betyder också beror dels på att det alltid är betonat, och dels på att annars har jag tre ord som jag tavar just å, det blir lite mycket.)

----------

Pandes, har inte ni kvar femininum? I och för sig har de flesta under typ 50 tappat det häromkring, så jag är inte förvånad ifall du inte har det. Jag själv använder sällan dialekten nuförtiden, bara med äldre släktingar i princip Rynkar på näsan

Ja, alltså man hör ju fortfarande at tjag är härifrån, men jag skiljer på dialekt och regional rikssvenska; dialekter har egen gramamtik och eget orförråd, regional rikssvenska påverkar mest uttalet, även om vissa ord och uttryck kan smyga sig in. Sen finns det ett mellanting man kan kalla regiolekt, där betydligt mer av dialekten hänger kvar, men det ändå inte blir dialekt på riktigt så att säga.

[pandes]
2012-05-12 23:36
#12

#11 Hehe, vad är feminunum?

Thaeri
2012-05-13 00:40
#13

Det är ett genus.

Rikssvenska idag har två grammatiska genus: utrum och neutrum, utrum är det som hör ihop med "en" och neutrum det som hör ihop med "ett".

Fram tills för ungefär hundra år sedan såg det annorlunda ut, då hade svenska istället tre genus: maskulinum, femininum och neutrum. Det är alltså maskulinum och femininum som idag har smält ihop till utrum, men så gott som alla genuina dialekter har kvar det här äldre systemet.

Så på min dialekt heter det till exempel
en bil - bilen
ena bok - boka
ett hus - húst

Man använder även annorlunda personliga pronomen än på modern rikssvenska, så man benämner även saker som "han" och "hon":
Bilen, han ä liten
Boka, ho ä lita
Húst, dä ä litet

"Den" existerar, men bara som demonstrativt pronomen och obestämd artikel:
Dänn bilen ä liten - Dänn lelle bilen
Dänn boka ä lita - Dänn lella boka
Dä húst ä litet - Dä lella húst

----------

I vilket fall som helst så är "å" och "ö" feminina ord i grunden, och därför var jag lite överraskad över att du inte skrev "ena ö" eller "e ö".

Annons:
Bjornen
2012-05-13 08:50
#14

Det som på svenska heter en eller ett, heter på min dialekt e, en och sällan ett. Den feminina formen är e och maskulint en.

E människâ (=kvinna) och i bestämd form människa.

E kvinnfôlk och i bestämd form kvinnfôlsjô.

E jäntâ (flicka) och i bestämd form jäntaa.

En pôjk och i bestämd form pôjsjôn.

En kâr (karl) och i bestämd form kârn.

E bok och i bestämd form boka.

E trä och i bestämd form träô.

E(tt) ägg och i bestämd form äggô.

Upp till toppen
Annons: