Annons:
Etikettövrigt
Läst 6135 ggr
Wand
12/25/11, 10:32 PM

Blir aggressiv över aggressiv

Vill bara uttrycka lite av min irritation över att så många inte kan skriva aggressiv

Och när vi ändå håller på så kan man ju påpeka att det heter bulldogg och inte bulldog, då det är en dogg-hund.  

Sedan kan jag väl avsluta det hela med att dyslexi är en lustig "sjukdom" - Det måste ju bero på att man har ett dåligt minne, och inte dålig skrivförmåga? För om jag säger till någon att "det stavas somras, inte sommras" och de ändå skriver "sommras" så har de ju helt enkelt glömt? För om de hade haft ett bra språkminne så bör de väl ha kommit ihåg att det stavas "somras"?

Någon som kan förklara för mig hur dyslexi egentligen fungerar? Har aldrig förstått mig på den sjukdomen, alltför många skyller sina hemska stavningar på dyslexi, men kan inte själva förklara hur det funderar..

Tackar för att jag får gnälla lite. Visste inte hur jag skulle kategorisera det hela.

Det verkliga livet existerar i fantasin. Did I mention demons?

Annons:
zickan
12/25/11, 10:34 PM
#1

/ zickans.com uppfödare av tamråttor och guldhamster i Västerås
Värd på Råttor, Exotiskadjur.

Inkanyezi
12/26/11, 1:00 PM
#2

Jag tror faktiskt inte att dyslexi är hopkopplat med minnet på det sättet som du föreslår; snarare är det så att en dyslektisk person läser ordbilder mer konsekvent än en som inte är dyslektisk, men missar detaljer inne i orden. Om ordbilden stämmer, så vem bryr sig om detaljerna?

Jag föreställer mig också att dyslexi ser annorlunda ut i andra skriftsystem än vårt latinska. Förmodligen finns det forskning på det.

Jag kopplar alltså inte ihop att folk stavar fel och dyslexi, för dyslexi är någonting annat, även om det också för det mesta hänger ihop med svårigheter att stava. Men så små felstavningar som att man tappar en bokstav som är onödig hör knappast dit. För visst stavas den engelska hundrasen "bulldog" med två g på svenska, men det är ju inte något problem att läsa det rätt om man skriver det så som det stavas på engelska. Om man är purist när det gäller vissa uttalsregler så blir det så klart fel, men lite mer kreativ än så måste man vara när man läser.

Nej felstavningar som beror på dyslexi är nog snarare att den dyslektiske inte förmår se hur ordet är stavat när det väl är skrivet, och oavsett om man är dyslektisk eller inte, kan det hända att man slår fel på en tangent eller hoppar över en bokstav. När man sedan läser igenom sin text kanske man inte kan se felen om man är dyslektisk, även om man vet hur orden ska stavas. Bokstäverna hoppar liksom bara runt när man försöker fixera dem; det är lättare att läsa flytande, och då läser man ju så som man hade tänkt skriva.

Jag är inte dyslektiker, men jag gör ofta en slags fel som kan vara svårt att se vid korrektur, då jag skriver så fort på tangenterna att hjärnan inte alltid är inkopplad, och då kan fingrarna få för sig att skriva ett helt annat ord än det jag menade, till exempel för att det felaktiga ordet börjar precis likadant som det rätta och är ungefär lika långt. Har man börjat skriva på ett ord och man oftare brukar skriva ett annat som börjar likadant, kan fingrarna bestämma sig för att skriva det vanligare ordet. Därför måste jag alltid korrekturläsa det jag har skrivit, och jag hittar inte alltid alla fel. Men jag hittar ibland helt oförklarliga ord som inte alls hör hemma i texten, där det vanligen är så att ordet börjar med samma sekvens som ordet som borde ha stått där.

Och för mig är det egalt hur många g eller s som ingår i aggressiv. Språket som jag använder mest när jag talar har bara ett av varje: agresivo.

raphanus
12/26/11, 8:23 PM
#3

#0 - Jag kan inte styrka mitt påstående just nu, men jag är nästan säker på att jag har läst någonstans att dyslexi är ytterst ovanligt i Kina och Japan. Detta ska då komma sig av att man där håller sig med skriftsystem som i stort går ut på att förknippa ord med i viss mån bildliknande tecken i stället för att förknippa ord med en kombination av tecken som representerar ljud.

Om man har dyslexi, saknar man förmåga att korrekt koda av de tecken/ljud-samband som t.ex. svenskans gängse skriftbild bygger på. Dyslexi har alltså ingenting med glömska (eller slarv) att göra.

raphanus
12/26/11, 9:13 PM
#4

#0 - Här och här kan du läsa lite mer om dyslexi bland kinesiskspråkiga.

Inkanyezi
12/26/11, 9:52 PM
#5

#3 Jag undrar om det inte är en grov förenkling att koppla ihop tecknen med ljud. Att avkodningen är störd torde väl stå fullständigt klart, men att avkodningen skulle ha någonting alls med sambandet mellan tecken och ljud är åtminstone för mig helt främmande.

När jag läser hör jag inte ljud inne i skallen, och när jag läser på främmande språk där jag ännu inte har lärt mig fonetiken, men ändå förstår texten, så kopplar jag det till likhet med ord och syntax i andra språk som är närbesläktade, men som kan låta helt annorlunda.

Vi har visserligen kodat upp vårt ljudande tal till skrift med ljudhärmande tecken, men det betyder ju inte att det omvända nödvändigt måste hända, att tecknen som representerar ljud måste tolkas som ljud för att man ska kunna tolka skriften. Jag kommer ihåg från min tid i småskolan hur mina klasskamrater satt och ljudade sig igenom enkla texter, som "far ror" och "mor är rar", men jag ljudade aldrig någonsin. Jag har "alltid" kunnat läsa, eller åtminstone har jag glömt när jag egentligen lärde mig. Det var nog ungefär som för min yngste son, som en gång när vi satt på tunnelbanan plötsligt frågade mig vad ett tämligen komplicerat ord betydde, ett ord som man inte förväntar sig från ett barn på ungefär två år. När jag frågade honom varför han frågade om det ordet, pekade han på en reklamskylt på väggen bakom mig, där det stod. Jag blev lite paff, eftersom jag dessförinnan inte visste att han kunde läsa.

Inget av barnen i min närmaste släkt har någonsing ljudat när de lärde sig läsa, och alla har kunnat läsa flytande vid tre års ålder. Jag föreställer mig att det är skilda funktioner i hjärnan, och att skriften egentligen har väldigt lite med ljuden att göra. Det är helt skilda koder. Det finns inte några enhetliga uttalsregler i vårt språk, liksom inte heller i engelska, medan de romanska språken har relativt tydliga sådana regler. Alla som jag känner som har dyslexi har precis samma problem med att skriva, just för att de förmodade uttalsreglerna inte stämmer med skriften. Ju fortare man lär sig av med att bokstäverna representerar ljud, ju fortare kan man lära sig skriva och läsa. För dyslektiker verkar det underlätta att memorera skriftbilder, och jag uppfattar det som att det är minnet av det jag har läst som gör att jag stavar på samma sätt som i böckerna jag har läst, och att jag använder liknande syntax.

Men ljuden är där enbart om jag högläser, och då bara som hela ord, sammanbundba till meningar.

raphanus
12/26/11, 10:42 PM
#6

#5 - Problemet dyslexi behöver inte vara mer invecklat än så. Såvitt jag förstår är du inte dyslektiker, så dina erfarenheter skiljer sig naturligtvis markant från en dyslektikers. En läsupplevelse måste förstås inte nödvändigtvis vara kopplad till ljud av något slag, men skriften, åtminstone när det gäller svenskan, är ändå obestridligen en representation av (alltså ett senare, sekundärt påfund än) det talade språket, och för de flesta svenskspråkiga utgör det talade språket basen för all läsinlärning. Således bygger läsinlärningen också på att kunna förstå sambandet mellan tal och skrift från bokstavsnivå till ordnivå. När man väl har lärt sig läsa, och om man då gör det utan problem, är naturligtvis själva läsprocessen dock en helt annan femma.

Annons:
Inkanyezi
12/26/11, 11:08 PM
#7

Jag kanske började i fel ände, då mina första böcker var "Norske Folkeeventyr" och "Das Brochaus", den senare i fraktur. Jag minns också "Min Skattkammare" och några årgångar "Teknik för Alla" från fyrtiotalet, med rymdserien Buck Rogers. Den tyska boken var en premie som min pappa hade fått i realskolan. Den hade massor av fina bilder med förklarande texter, där man kunde se vad de olika delarna på föremålen kallades genom att följa numren.

Men jag har faktiskt en mycket nära kamrat, som jag har följt sedan vi gick i småskolan, och han lärde sig aldrig läsa eller skriva där. Han hängde upp sig på att det skulle finnas regler för hur bokstäverna skulle förhålla sig till ljuden, och han kunde bland annat inte godta att vissa ljud formas med två eller fler skilda bokstäver, som när man uttalar dem var för sig låter helt annorlunda, och att en del av de ljuden hade flera olika skrivsätt, så han uppfann ett eget alfabet, som var mer konsekvent ljudriktigt. Han använde det alltid när han skrev, och han skrev också noveller på det sättet, som han senare lät mig korrekturläsa, varvid han gradvis övergick till vanligare stavning. Han lärde sig skriva på det vanliga sättet vid ungefär fyrtio års ålder. I likhet med en del kända dyslektiker, som Leonardo da Vinci och Pablo Picasso m.fl. har han alltid varit mycket skicklig på att skulptera och måla och även göra vacker brukskonst med sina händer.

Jag har också haft en arbetsgivare, senare arbetskamrat, som är dyslektiker, och som är mycket kreativ och duktig inte bara som säljare, utan också som utvecklare av nya idéer. Han kan fortfarande inte vare sig läsa text med lätthet eller skriva, och han grejar inte paret de och dem.

Jag är helt övertygad om att det är någon slags koppling som skiljer när man har svårighet att läsa (och/eller skriva), men som sagt, de dyslektiker jag känner är mycket störda av att man inte skriver som man talar, att skriftspråket har en annan kod, som ofta är inkonsekvent. De har svårt med inkonsekvensen i hur man skriver ljuden, och det blockerar deras läsning och skrivande. De klarar inte att ijängklien ska stavas egentligen, och jag lade ändå in - i onödan - ett dubbeltecknat ng-ljud; min kompis hade skrivit ijäŋklien eller ejentligen). Han har, till skillnad från mig, svårt att koppla loss ljuden i det talade ordet från tecknen i det skrivna.

Wand
12/26/11, 11:20 PM
#8

Ni får ursäkta nu att jag inte orkar läsa allt ni skrivit, är extremt trött och är påväg till sängen! 

Men jag påstod absolut inte att mina två första gnäll (gällande aggressiv och bulldogg) hade med min dyslexifråga att göra.

Sedan vet jag självfallet att dyslexi inte bara har med stavning att göra, men en dyslektiker är i regel dåliga på stavning, och det är bara en grej jag klurat på.

Det känns även som att benämningen dyslexi överanvänds av ungdomar i Sverige idag - jag hade 6 stycken i min gamla klass som "hade dyslexi", men jag har hemskt svårt att tro att 6 av 20 i en klass är dyslektiker…

Och så fort man lite snällt påpekar ett stavfel (tyvärr så är det inget jag kan göra något åt, jag har länge funderat på om jag faktiskt lider av någon form av tvångstanke som tvingar mig till det, då jag inte kan undslippa rättelser) så säger de bara "jaha men jag har dyslexi".

Därför har jag aldrig riktigt förstått vad dyslexi verkligen egentligen är. För alla stavar ju fel någon gång liksom.

Det verkliga livet existerar i fantasin. Did I mention demons?

raphanus
12/27/11, 10:14 AM
#9

#8 - Arbetar du som pedagog?

Wand
12/27/11, 10:19 AM
#10

#9 Nej, har jag sagt det?

Det verkliga livet existerar i fantasin. Did I mention demons?

svenake
12/27/11, 1:55 PM
#11

#6   Man kan dra en parallell till  sång och musik.

Varje barn kan sjunga,  sedan spela något instrument på gehör,  OCH  först så småningom  ska man gå över till att läsa noter  (OK  jag vet att det numera kallas zuzuki-metoden)

Om man tvingas spela efter noter till det första instrument man försöker spela,  så dödar man intresset  hos 99%  av barnen.

Alltså  sjung på gehör

Spela på gehör

Först därefter  lära läsa noter.

Detta utvecklar hjärnansförmåga att registrera toner och rytmer.

raphanus
12/30/11, 9:42 PM
#12

#10 - Nej, däremot har du skrivit om att du hade 6 stycken i din gamla klass som hade dyslexi, samt att du snällt påpekade stavfel för dem. Det öppnar lätt för tolkningen att du hade en pedagogisk roll i sammanhanget. Som jag förstår nu var det alltså klasskamrater du berättade om.

Lill-Kisse
12/31/11, 7:55 PM
#13

Vi har väl alla några käpphästar - i språkligt sammanhang irritation över att vissa ord t ex stavas fel. Det verkar nästan som om många bestämt sig för att vissa ord är svåra och därför aldrig ids lära sig stavningen.

Abonnemang, artilleri, epidemi, parallell, successiv är några sådana ord som påstås vara svåra. Vem har tutat i dem det? Jag begriper verkligen inte varför. Det har blivit som det där att sjunga luciasången och inte kunna hålla reda på något så enkelt som när man ska gå upp och inte - där i slutet, ni vet.

Annons:
penny
2/19/12, 9:51 AM
#14

Jag har en so som är dyslexier. Han har nog ärvt det från mig. Jag måste ibland skriva b och d och titta på dem innan jag vet vilket som är det jag ville skriva.

Min son har en masters examen, så han är mycket skärpt.

Som barn skulle han lära sig spela banjo, men klarade inte av att läsa noter: "De hoppar på raderna" sa han. Det tyckte jsg förklarade mycket.

skogstossan
10/23/12, 10:40 AM
#15

Som jag förstått det är dyslexi en diagnos som bör ställas av en läkare. En dyslexipedagog eller en logoped kan dock efter utredning fastställa om personen i fråga har "problem av dyslektisk natur". Trots det finns det ovanligt många lärare utan insikt om handikappet som mer än gärna sätter diagnosen på elever.

Det värsta är egentligen inte lärare som tror att de har behörighet att konstatera dyslexi. Det är värre då konstaterandet följs av att stoppa in eleven i facket "omöjlig elev" istället för att kontakta någon som är behörig att utreda. 

Jag vet inte hur skolan idag angriper de här problemen. Men under mina år som skolpliktig var det inte ovanligt att lärare gav sig själva rätten att ställa olika sorters diagnoser utan att egentligen ha behörighet att göra det.

Jag vet inte hur många kvartsamtal jag deltagit i där min mor blivit klappad på huvudet samtidigt som läraren förklarat för henne att loppet är kört och "att du (min mamma) inte ska tro att det kan bli någon kontorist av din dotter". 

Ungefär 20 år senare tog Lunds universitet tag i mina läs- och skrivsvårigheter och gjorde en ordentlig utredning. En dyslexipedagog kunde konstatera att jag har problem av dyslektisk natur. Det var efter den utredningen jag lärde mig att läsa och skriva.

Jag är dock pinsamt medveten om att jag fortfarande inte har lärt mig det korrekta sättet att använda "de" och "dem". Igår var dagen då jag kände plötslig lust att sluta missbruka detta som för mig är ett mycket märkligt fenomen. Så dem (eller ska det vara "de"?) som känner sig manade att hjäpa mig är hjärtligt välkomna att göra så. 

Avslutningsvis kan jag säga att jag har läst båda artiklarna som behandlar ämnet. Men jag blir inte mycket klokare.

bakministeriet.blogspot.com

svenake
10/23/12, 5:56 PM
#16

Glad Gör som jag, - använd "dom".  KONSEKVENT!

Det är alltid rätt, även om en del språkpoliser vill få dej att tro annat.       Glad Om "dom"  tycker att det låter som talspråk, -  så är det deras problem.

[sakring]
10/24/12, 9:24 PM
#17

Hemingway var dyslektiker. Han lär ha sagt att han inte hade någon respekt för människor som inte kunde stava ett ord mer än på ett sätt.Flört

Min man har en släng av dyslexi. Han både läser saktare än jag och stavar fel. Fast det är ganska kul att läsa det han skrivit, särkilt på engelskaSkrattandeTill skillnad mot mig som läser snabbt som ögat och alltid stavar rätt utom när jag ska skriva på ett tangentbord för då kastar jag om vissa bokstäver.

Jag glömmer aldrig en kompis till mig i första klass som skulle läsa högt och läste ask när det stod ax. Läraren blev så rosenrasande att hon slängde boken i golvet.

Nu undrar jag vilka bokstäver jag kastat om här?

Inkanyezi
10/24/12, 9:33 PM
#18

Jag upptäckte inga omkatsade bokstäver.

skogstossan
10/24/12, 10:03 PM
#19

Hittar inte heller några omkastade bokstäver. Men sådant bör du inte fråga en dyslektiker om. Min hjärna kan ju ha kastat de/dem/dom (?) rätt åt dig. Det var väl vänligt av mig? :)

bakministeriet.blogspot.com

[sakring]
10/25/12, 5:48 PM
#20

Det beror på att jag läser igenom vad jag skrivit innan jag postar det och i bästa  fall ser det. Men jag skriver utna istället för utan och sedna istället för sedan fast inte när jag skriver för hand.

Idag när vi skulle skriva en handlingslista så frågade min man mig om man skrev lägg som i fläsklägg med e och ett g. Ja, sa ja om du skiver det på engelskaSkrattande

Är det någon mer än jag som reagerar på att IKANO-banken har schyssta lån istället för justa?

Annons:
Lill-Kisse
10/25/12, 7:27 PM
#21

#20 Inga problem med schyssta lån. Det var länge sedan vi började skriva så.

[sakring]
10/25/12, 10:22 PM
#22

Men schyssta är mycket svårare att stava till än justa.

Inkanyezi
10/25/12, 11:00 PM
#23

Jag tror att jag har sett stavningen schysst i närmare femtio år. Sch- markerar att det inte är det "svenska" sjeljudet vid tungroten utan det "franska", och jag ser det som mer riktigt sett till vårt uttal, eftersom vi inte har det tonande ljud som finns i franskan. Antalet s efter vokalen varierar nog lite grann också, men vanligaste stavningen är nog med sch först.

Jag tror att vi har anammat den stavningen av sje-ljud från tyska, där den uttalas lika, medan samma stavning i holländska har ett helt annat uttal.

[sakring]
10/26/12, 10:38 AM
#24

Jag är 58 år och när jag gick i skolan så hade vi inte hört talas om något annat än juste.

Läste i dagens tidning ett avstavningsfel. Det stod mjöl-klister men hade avstavats mjölk-listerFlört

Thaeri
10/28/12, 1:03 AM
#25

#23, sch kommer från tyska, och både tyskans sch och franskans ch och j är helt försvenskade idag, det vill säga de uttalas med det sje-ljud som den enskilda talaren finner naturligt med hänsyn till var i ordet det befinner sig.

Det betyder att en skåning uttalar det som ett "svenskt" sje-ljud vid tungroten, som du uttrycker det, oavsett position; en västgöte uttalar det med ett sådant initialt och i vissa fall medialt, medan det andra gånger medialt och alltid finalt blir samma som engelskans sh eller ett retroflext s; medan en norrbottning alltid uttalar det med ett retroflext s, eller åtminstone gör de släktingar jag har i trakterna av Luleå och Tornedalen det.

Det finns fyra inhemska stavningar av sje-ljudet, eller snarare sje-ljuden: sj, sk, skj och stj. Plus att vissa andra bokstavskombinationer som ger dessa ljudkombinationer också assimilerats till dem, därav att till exempel "västgöte" och "östgöte" uttalas som "väsjötte" respektive "ösjötte" och inte som "väst-göte" respektive "öst-göte".

Ska man försvenska stavningen av "juste" är det ju snarare "sjysst" eller "sjyst" det borde stavas alltså.

Ephraim
10/28/12, 7:24 PM
#26

I skrift kan det finnas en viss betydelseskillnad mellan juste och schyst. SAOL har för juste betydelsen 'riktig, oklanderlig, korrekt; enligt reglerna'. Schyst eller sjyst finns med som ett eget uppslagsord med betydelsen 'korrekt, rättvis; bra, hygglig'. I tal finns naturligtvis ingen skillnad.

Notera alltså att SAOL har med stavningarna schyst och sjyst (båda anses likvärdiga) med ett s, men inte schysst med två s. Av någon anledning är stavningen med två s väldigt vanlig men detta är ett exempel på hur SAOL faktiskt försöker vara normativ. Stavningen bör vara med ett s om vi ska följa svenska stavningsregler. Hade *schysst varit en form av ett adjektiv *schyss skulle det varit två s men så är ju inte fallet.

Förövrigt håller jag med #25 om att det inte stavningarna med sch respektive sj inte betecknar olika uttal. Det är möjligt att en del talare använder främre sje-ljud i vissa lånord, trots att de skulle använt bakre i inhemska ord, men det finns ingen ambition att markera detta i stavningen. Tendensen i modern svenska är nog att vi använder sch (eller sh) i försvenskningar av lånord, när man tidigare använde sj i större utsträckning. Men jag har en känsla av att språkvården skulle föredra att vi fortsatte använda sj konsekvent.

Aniara4
11/5/12, 10:09 AM
#27

Possetiv. Skrikandes

Annons:
Denna kommentar har tagits bort.
Upp till toppen
Annons: