Annons:
Etikettfonologiochfonetik
Läst 9469 ggr
Inkanyezi
2010-08-21 11:47

klassificering av bokstäver

Jag hade för n-te gången en oavslutad diskussion om huruvida y är en vokal eller en konsonant (i spanska), och efter att ha läst flera diskussioner kring ämnet har jag kommit till lite större klarhet, även om det knappast gjuter olja på vågorna i diskussionen.

Bakgrunden är att spanskspråkiga personer envetet håller fast vid att ypsilon, den grekiska bokstaven, på spanska kallad "y griega", alltid är en konsonant.

Det handlar om en konvention, en stavningskonvention, och det som slår mig är att vi saknar en funktionell terminologi för de skrivna bokstäverna. En skriven bokstav kan representera ljud, men den är inte ett ljud. Vokaler och konsonanter är fonologiska begrepp, inte ortografiska. Den spanska konjunktionen "y" uttalas som vokal, men ändå vill man envist hävda att "y" inte kan vara en vokal. Problemet är att man tillämpar ett fonologiskt begrepp (vokal, konsonant), på ett ortografiskt objekt (skrivet tecken).

Tecknet ifråga kan alltså ha två skilda fonologiska funktioner, vokal och konsonant, medan det ortografiskt i de flesta fall betecknas som "konsonant", vilket för mig tydligt pekar på otydligheten i begreppsbildningen; ett tecken är inte ett ljud, och en bokstav borde inte klassas som vokal eller konsonant, vilka ju båda är ljud. Det skulle kanske behövas en bättre klassificering av tecknen, där man kan skilja på deras fonetiska och ortografiska funktioner. Fonetiskt har vi vokaler, ocklusiva och frikativa konsonanter, där de ocklusiva kan ha flera skilda sätt att bryta luftströmmen, labiala, dentolabiala och glottala, och de frikativa kan vara tonande eller tonlösa och bildas på olika sätt, labialt, dentalt, palatalt eller glottalt. Ibland kan en bokstav som betraktas som konsonant fungera som vokal fonetiskt, exempelvis spanskans b eller engelskans w som formar diftong med vokaler, eller en bokstav som oftast ses som vokal kan fungera som konsonant, i spanskan gäller det exempelvis "i" i "hiedra", som är ett tonande frikativt ljud. Ett liknande ljud förekommer i Bohuslän och på Lidingö för "i", där dock frikativen ligger längre fram i gommen nära tänderna.

Och när man ser till "y griega" i spanskan kan det alltså bilda diftong med föregående vokal när det står sist i ett ord, eller fonologiskt fungera som vokal i konjunktionen "y" (och). Men ortografiskt behandlas det som konsonant oaktat att det uttalas som vokal, och spanskspråkiga personer hävdar envetet att det är en konsonant.

Någonstans brister logiken, och min tanke är att vi saknar konventioner för klassificering av de skrivna tecknen, och att klassificeringen av skrivna tecken som vokal respektive konsonant är oprecis och otillräcklig.

Annons:
raphanus
2010-08-21 17:42
#1

Man har samma syn på y i engelska, och anser alltså att ord som shy, Byrd och Lynyrd Skynyrd består av enbart konsonanter.

Danskar brukar vara ganska bra på att klassificera språkljud mer i detalj än vi svenskar. Medan vi nöjer oss med att tala om vokaler och konsonanter, talar man för danskans del även om vokoider och kontoider. I danska ord som kage och kære är det ju bara k som otvivelaktigt är konsonanter, medan g och r i de nämnda orden förvisso traditionellt betraktas som konsonanter, men som i modernt danskt uttal knappast har konsonantkvalitet.

Inkanyezi
2010-08-21 20:13
#2

I spanskan kompliceras det lite av att man talar om "y vocálica" och "y consonántica", respektive "i consonántica" för fallen hiedra och hierro m.fl. Jag ser det som något förvirrande att ord som slutar på y föregånget av vokal, som soy, hay m.fl. anses ha vokaliskt y, för att ljudet betraktas som diftong. I många dialekter uttalas det tydligt frikativt i dessa fall, och eftersom det är samma ljud som "i" i "hiedra" där det betraktas som konsonantiskt och alltså inte bildar diftong enligt konventionen, ser jag begreppen som i högre grad förvirrande än förklarande.

Det torde vara ganska lätt att inse att konjunktionen "y" som uttalas som "i" fonologiskt är ett vokalljud. Jag har inget problem att förstå att engelskans W fonologiskt mestadels är ett vokalljud, medan det i andra germanska språk oftare är en frikativ konsonant, liksom när det i ett engelskt ord följs av konsonant (om det alls uttalas). Men det som stör mig är att vi saknar begrepp för de grafiska tecknen, skilda från de fonologiska begreppen, och att man därvid har bestämt sig för att det grafiska objektet ska kallas något som jag uppfattar att det inte är. För mig är konjunktionen "y" en vokal, och alla förklaringar om ortografiska konventioner ser jag som irrelevanta för den fonologiska funktionen.

Upp till toppen
Annons: