Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (2) Senaste inläggen

- Allmänt om sajten och iFokus - Medlemmar - var bor ni? - Medlemmar presenterar sig - Off topic (OT) Artificiell intelligens Boktips Fonologi och fonetik Grammatik Konstruerade/fiktiva språk Kroppspråk Lagar och lagstiftning Länkar - Föredrag Länkar - Ordböcker/lexikon Länkar - Radio/TV Länkar - Tidningar/hemsidor Råd och tips Semantik Skriftspråk - Stavning/Ortografi Skriftspråk - Tryck och grafik Språk i framtiden Språk i förändring Språkgrupp - Språk i Europa Språkhistoria Stilistik - Chattspråk/SMS-språk Stilistik - Dialekter/lokala varianter Stilistik - Korsord och korsordsord Stilistik - Kvinnligt/manligt språk Stilistik - Lyrik, dikt och poesi Stilistik - Lånord Stilistik - Maktspråk Stilistik - Ordspel och ordlekar Stilistik - Ordstäv och ordspråk Stilistik - Slang Stilistik - Språk i film, tv och litteratur Stilistik - Stilblommor, tidningsankor, tryckfel Stilistik - Ungdomligt språk Stilistik - Ålderdomligt språk Tal-, läs- och skrivsvårigheter Teckenspråk Utdöda/döende språk Vad betyder ordet/meningen? Vad kallas saken/företeelsen? Översättning/tolkning Översättningsgrodor Övrigt
Stilistik

Priit Põhjala: ”Ska man säga ni eller du?”

2013-04-14 16:22 #0 av: raphanus

Det är när man står inför valet mellan att drunkna eller att simma som livets viktigaste frågor verkligen hopar sig inför en. Om det i det läget är viktigt att man väljer rätt mellan du och ni, ja, då är det verkligen viktigt. Om man åker färja mellan Stockholm och Tallinn, kan man i alla fall konstatera, att så länge man läser på tavlorna där det står hur man ska bete sig i en nödsituation, blir man duad när man följer instruktionerna på svenska eller finska, men niad om man följer dem på estniska.

När latin fortfarande var ett levande språk och fortfarande traderades i obruten följd under och efter Romarrikets storhetstid, var det inget snack om saken. Vände man sig till en person, sa man du till den personen, och vände man sig till flera, sade man ni. Bruket att säga ni till en enda person är alltså yngre än så, och följer lite olika regler, oftast beroende på vilket språk man talar. På svenska är det vanligast att alla duar alla, och den som brukar hållas som ansvarig för att det är så, är Bror Rexed, som på 1960-talets slut var chef för myndigheten Medicinalstyrelsen. I sitt välkomsttal till personalen 1967 meddelade han att han hade för avsikt att säga du till alla sina anställda. 2013, öster om Östersjön, lever niandet kvar, men är föremål för diskussion. Priit Põhjala skriver den 22 april i Eesti Päevaleht:

Det blir allt vanligare att dua i Estland. Även främlingar.

Ska man säga ni eller du?

Ska man säga du eller ni till folk? Karl Martin Sinijärv (se artikeln Austusest ja armastusest i tidskriften Õpetajate Leht, 17 mars 2012), har intygat att han inte tycker om niandet.

De som talar estniska lär vara som en såpass liten klubb att de helt enkelt skulle kunna vara du med varandra.

Men jag gillar niandet. Oftast säger jag förstås du till nära bekanta, vänner och släktingar, men främlingar – och dem finns det i den här lilla klubben av estnisktalande för min del många fler av än närstående – säger jag alltid ni till. Och jag förväntar mig att de niar mig.

Jag är helt enkelt en sådan där diskret människa, som ogärna omedelbart ska börja kladda på varenda främling, oavsett om det nu är fysiskt eller verbalt, alltså ordvalsmässigt.

Slentrianduarens okänslighet

Det är ingen undantagslös personlig regel. Någon enstaka främling räcker fram handen för att hälsa och så är vi genast du med varandra, men i vissa andra fall verkar det omöjligt. Ett par gamla vänner och jag har gång på gång försökt att gå över från ni till du, men det har känts främmande på något vis och niandet har fortsatt. Några duar och niar jag om vartannat, eftersom jag tenderar att glömma om vi gör på det ena eller det andra viset. Svårt det där.

Även Sinijärv medger att valet mellan du och ni inte är helt svart och vitt, och ibland tvingar avståndet i professionalitet eller ålder eller någon annan sorts avstånd till och med en så hårdnackad duare som honom att se det som klokast att nia, för detta ni bidrar hur som helst till att skapa och bevara den sorts gränser och respekt som nödvändiga sociala strukturer inte kan hålla sig uppe utan.

Ändå har vissa för vana att dua alla och envar, oavsett situation. Jag får intryck av att sådana människor i sitt interagerande ofta är lata eller dumma; de ids eller förmår inte bedöma kommunikationssituationen korrekt och inte heller välja ett för situationen rätt sätt att vända sig till folk. Det är som om slentrianduaren får något sorts utbrott, han använder inte olika nycklar för att öppna olika dörrar, utan sparkar upp alla med foten. Det är underligt, att han oundvikligen gör sig till åtlöje gång på gång, fast han ser sitt manér som enkelt och effektivt.

På samma sätt gör sig ju den till åtlöje som krampartat niar alla i alla situationer.

Emellanåt kan de som favoriserar duande tjäna som exempel. Till exempel är finnar och svenskar sedan decennier människor som snarast duar varandra. (”Kungen är också den ende, som svenskarna är ni med”, kan man läsa i ekonomen Tiit Mades noteringar. ”På alla andra nivåer är det bara du som går för sig.”)

Niandet är djupt rotat bland ryssarna. Och esterna vill förstås bete sig mer som man gör i Norden än hos sin granne i öster.

Men vi blir inte som svenskar och finnar bara genom att dua. Och någonting förtjänar inte att anammas godtyckligt och okritiskt bara för att det är självklart i Norden.

Vägar utan potthål och en artigare trafikkultur skulle man naturligtvis inte säga nej till, men hur är det med det höga skattetrycket, det statliga alkoholmonopolet, de förslappade könsrollerna och det att stå utanför NATO? Jaak Jõeruut (se t.ex. artikeln Mida me teeme Rootsi Kuningriigist i tidskriften Diplomaatia, 15 juni 2012) har mot bakgrund av dessa exempel gång på gång försökt få oss ester att fråga oss själva vad exakt vi menar, när vi vill att det i Estland ska vara mer som i Norden.

Baserar sig dessa begär på fakta eller intryck och hur noga har vi satt oss in i de skillnader mellan oss själva och Norden som ju faktiskt finns såväl historiskt och politiskt som i den nationella mentaliteten och i allmänna seder och bruk?

Språkbruk och klädstil

Och förresten, det råder inte fullständig klarhet rörande duande/niande ens i de beundrade nordiska länderna. I Finland försöker man nu sedan länge inom vissa sociala sfärer frigöra sig från vanan att dua, till exempel genom att i yrkesskolor lära eleverna att man ska nia sina kunder. Och jag känner ärligt talat inte till ett enda land, vars språk möjliggör (eller föreskriver) valet mellan att dua eller att nia, där man inte alls av och till ser meningsskiljaktigheter eller för diskussioner i det här ämnet, eller där det inte alls sker förändringar i en eller annan riktning.

Ofta innebär varken försvaret av det ena eller det andra, duandet eller niandet, något annat än att man blint följer modet i språket. Med språkmodet är det som med klädmodet, somliga följer det mer än andra. Och om det låter modernt att dua i en modeepok medan det verkar ute att nia, ungefär som det nu är med skicket att hälsa genom att lyfta på hatten, kan det så gott som helt bortglömda skicket att nia väckas till liv i nästa modeepok som en hipp retrogrej.

Duandet pressar på

I Estland är det nu snarare inne att dua, och det även i miljöer eller situationer där man av hävd niar varandra och där många, om de inte är alltför enfaldiga, skulle vänta sig att kanske själva bli niade, till exempel då politiker har att göra med varandra eller med medborgarna (särskilt de senaste årens valpropaganda visar hur mycket alla slags politiska aktörer pressar på för att vara du med väljarna), vid offentliga framträdanden (intervjuer och debatter såväl i tryckta medier som i radio och tv), och vid handel och marknadsföring (man duar även i reklam för lyxartiklar eller varor som associeras med ett ni-tilltal och fullständigt främmande försäljare försöker gömma sig i sitt skinn på ett obehagligt vis genom att använda du-tilltal).

Att duandet går sitt segertåg har språkbrukarna kunnat märka redan i flera år och även språkforskare har bekräftat det. Å andra sidan har forskning visat att vi nog snarare har niandet i blodet ända sedan urminnes tider. Alltså, det är på modet att dua, men niandet har inte alls försvunnit. Och jag tror själv, att niandet nuförtiden, när det i många miljöer i allmänhet verkar som det blir allt mindre av artighet och social kompetens, kan tjäna som ett kompenserande språkdrag eller kanske åter komma till heders.

Egentligen tycker jag att det kunde vara värt att främja båda alternativen – att gå den gyllene medelvägen och välja en lösning mellan de två ytterligheterna. Förvisso kan valet mellan du och ni å ena sidan vara svårt; de situations- och känslonyanser, som man måste ta i beaktande, är verkligen många, några av dem är lätta att sätta ord på, medan andra dock är fullständigt odefinierbara.

Men å andra sidan är det en valmöjlighet som berikar kommunikationen och ger den färg.

Om någotdera av alternativen du eller ni försvann bort i bakgrunden, skulle vårt språk vara ett alternativ och vårt umgänge en nyans fattigare.

Källor:
Wikipedia: Bror Rexed

Priit Põhjala: Kas teietada või sinatada?

Anmäl
2013-04-14 16:44 #1 av: DesK

Så spännande, intressant och välbeskrivet! Jag är ju halvtyska, så för mig har niandet alltid funnits naturligt. Ett exempel är att jag faktiskt sällan duade min far, utan använde mig oftast av tilltalet far (Vater).

Désirée

Värdinna för Matlust, Husmorstips, Kost och Hörselskadade

Anmäl
2013-04-14 17:59 #2 av: TjockaBerta

För mig är det inte alltid självklart att säga du, men för det mesta. Jag använder kanske inte heller "ni" utan det blir i vissa enstaka fall mera "ses det gås utan ljus". Men det är inte så ofta. 

>>>Malum domesticum<<<

Anmäl
2013-04-16 05:58 #3 av: raphanus

#2 - Jag tror att det var just det uttryckssättet som blev dödsstöten för niandet i Sverige. Många tyckte helt enkelt att det blev för krångligt att komma på hur man skulle uttrycka sig:

"Vills det has lite kaffe?"...

Anmäl
2013-04-16 06:49 #4 av: Inkanyezi

Får det vara lite kaffe?

http://uploads.ifokus.se/uploads/11f/11fa0cbc8500a16c25a525187fdbc085/en-kopp-kaffe-och-mokabryggare.jpg


Jag tror att det används fortfarande, också när man duar alla.

Jag har aldrig niat. Under min uppvästtid vet jag att det förekom vanligt i butiker, att personalen niade vuxna, och jag hörde det också emellanåt på radio, men barn blev aldrig niade, och niade inte heller. När jag var fjorton år hörde jag ämnet diskuteras, och en person i umgängeskretsen som var från Smedjebacken hävdade bestämt att i Dalarna säger man du till alla, inklusive kungen.

Så blev det. Sedan kom sextiotalet (jag föddes 1945 och fyllde alltså femton 1960). Jag började på Viggbyholmsskolan, och där var tilltalsordet du, också till läraren som envisades med att man skulle kalla honom "farbror Lars". Alla lärare tilltalades med förnamn och du, långt innan Bror Rexed angavs som fader till du-reformen.

På sextiotalet jobbade jag i en fotoaffär, och där duade jag lika självklart vem som helst, men det var en kund som stördes av det och talade med min arbetsgivare om att han inte ville bli duad. Till mig sade han ingenting, men efter det använde jag inte längre något tilltalsord alls till honom. Mannen var direktör på ett stort företag, och tydligen var det obekvämt för honom att bli kallad du. Jag fann det egentligen inte svårt att tala utan att använda tilltalsord, men jag tyckte att det var lite konstigt. Jag hade aldrig kallat någon Ni, och när jag själv någon gång blev tilltalad ni, så tittade jag mig om för att se om vi var flera.

"Ni? Du och dina löss?" var en kommentar jag hörde många gånger när ämnet togs upp av någon som bille bli niad.

När jag talar spanska ansluter jag mig till det som råder på platsen. På Kuba säger man tú, i Argentina säger man vos och i Chile Usted (formen vosotros för flera används inte i Sydamerika, uten man säger ustedes). I Spanien är det tú till dem man är närmare bekant med och Usted som artighetsord till andra, och i Frankrice samma med ty och Vous. I Tyskland tilltalar jag okända med Sie. Men på svenska har jag aldrig niat.

Anmäl
2013-04-16 08:14 #5 av: Inkanyezi

Och så stavar jag ibland som en kratta ser jag, eller kanske egentligen trampar på fel tangent när jag är lite morrontrött... Det är så klart tu i Frankrike och Vous, och jag har egentligen inga problem med det. Men jag tror att niandet förde en tynande tillvaro redan under femtiotalet, eftersom jag aldrig har upplevt att det skulle vara vanligt att använda Ni som tilltal. Däremot har jag ju sett det i skrift väldigt ofta, till och med på senare tid.

Anmäl
2013-04-16 08:18 #6 av: DesK

Det har på senare tid blivit lite mer vanligt att unga expediter niar äldre kunder.

Désirée

Värdinna för Matlust, Husmorstips, Kost och Hörselskadade

Anmäl
2013-04-16 20:29 #7 av: Ephraim

En bra artikel som vanligt!

Olika former av hövlighetsmarkörer är ju vanliga över hela världen. Men jag undrar hur vanligt det är utanför europeiska språk att just använda pluralformer används för formellt tilltal.

Anmäl
2013-04-16 21:37 #8 av: Inkanyezi

I Quechua är det strikt att pluralformen enbart används för plural, och det finns också två former av vi/oss, exkluderande och inkluderande, dvs vi/oss, men inte den eller dem vi riktar oss till, eller vi/oss, inklusive den eller dem vi talar med.

Anmäl
2013-04-17 05:34 #9 av: raphanus

Bruket att dua hög som låg må vara djupt rotat i svenskan, men motsättningen mellan att dua/nia finns ändå med i medvetandet hos de svensktalande. Inte minst märks det i svenska översättningar av texter från den engelskspråkiga världen.

I den nutida engelskan gör man normalt inte skillnad mellan andra person singularis (du) och andra person pluralis (ni), utan använder samma ord (you) för båda dessa. När man översätter från engelska till svenska, måste man alltså ha klart för sig när detta you ska översättas till du respektive ni. Dock är det inte korrekt att välja mellan du och ni bara utifrån hur många det är som tilltalas. Det skulle oftast vara inkorrekt att översätta: "And you, Sir?" med "Och du, herrn?", eftersom tilltalet "herrn" oftast rimmar illa med tilltalet "du". I sådana här sammanhang är det alltså oftast tillrådligt att använda ett ni-tilltal i en svensk översättning, både trots att man i dialog på svenska i regel duar varann och trots att engelskan inte har skilda ord för du och ni.

Anmäl
2013-04-17 08:36 #10 av: TjockaBerta

#4

När jag började skolan hade du fyllt 20 år med råge. Det skulle aldrig komma på frågan att vi duade våra lärare. Min första lärare var Fröken Hansson. Fröken Hansson hade vi i tre år. 

Lika självklart niade jag en del av mina föräldrars bekanta, grannar och framför allt äldre jag inte kände. Som jag skrev ovan använder jag "ni" väldigt sällan idag men ibland väljer jag bort att dua.

Uttrycket; "Ni? Du och dina löss?" har jag också hört men att säga så till någon är fruktansvärt oartigt. Hur tänker man då? Är det ett sätt att bemöta hövlighet på?

I grammatikundervisningen på mellanstadiet lärde vi oss andra person, "du, Ni, I"

>>>Malum domesticum<<<

Anmäl
2013-04-17 09:42 #11 av: Inkanyezi

#10
Jag gissar att man nog bör ha en viss känsla för om "Ni" verkligen är artigt. Precis som bruket skiljer sig i olika språk, skiljer det sig kanske i dialekter, och det kan uppfattas olika. Här i Stockholmstrakten används det för att markera distans, och det är inte alls artigt, tvärtom betraktas det nog snarare som oartigt.

Så "du och dina löss" är inte ett sätt att bemöta artighet, det är ett sätt att bemöta en skymf som man inte godtar. Det kan också vara ett sätt att markera för den som inte är klar över det lokala bruket att det inte funkar. I miljöer där det är mer naturligt är det ju en helt annan sak. När en polis tilltalar mig med "Ni" svarar jag hellre "Vilka menar du?" för att markera att jag inte godtar distanseringen, att bli behandlad som ett ting, något som man helst inte tar i ens med tång. Om någon i annat än myndighetsställning/utövning gör det, så påpekar jag det kanske mindre taggigt.

Men "Ni" som tilltal är inte artigt, inte här, och det kan vara skymfande.

Anmäl
2013-04-17 10:36 #12 av: TjockaBerta

#11

"Ni" kan användas väldigt nedlåtande, det håller jag med om, och det gäller att ha rätt känsla för hur det används, ja. Det finns grupper i samhället som använder det på ett nedlåtande sätt.

Men att det inte skulle vara artigt i Stockholm är ju direkt fel. Det är din personliga värdering. Min uppfattning är att det aldrig är fel att vara artig och att det är oartigt att besvara en artighet på det sätt du beskriver.

>>>Malum domesticum<<<

Anmäl
2013-04-17 12:13 #13 av: Inkanyezi

Det finns så klart nyanser, men generellt är Ni-tilltal inte artigt. Det var ganska länge sedan jag faktikt hörde någon säga Ni, men man blir ju rätt klar över hur det brukas när man hör det. Om det är ett osäkert butiksbiträde som kanske tror att man "ska" säga Ni, är det ju enklast att släta över det och inte göra stor affär, men när det tydligt används för att markera distans och överhet, då slår jag bakut. Och det är verkligen inte artigt, långt långt därifrån, det uttrycker distans och förakt.

Och de facto, när direktör Jacobsson inte ville tilltalas du, var det exakt samma sätt att distansera sig, och det är inte alls artigt. Ni-bruket har varit ett sätt att skilja överheten från de underlydande, och som direktör för Mjölkcentralen ville han inte vara jämlike med butiksbiträdet i fotoaffären. Ändå kom han och frågade om råd med fotograferingen och om sin kamera. Jag upplevde det som en skymf, ett nedvärderande, och det var så det avsågs och skälet till att han inte förmådde ta upp det direkt med mig, utan med min arbetsgivare, som han kanske uppfattade som mer jämställd.

Det är en fråga om integritet. Jag väljer att jag vill bli tilltalad med du, vilket markerar at vi är jämställda. Ni är inte artigt, Ni är ett sätt att skapa konstlad distans, och en markör. Det är inte oartigt när jag säger du till kungen, utan, det är att jag faktiskt erkänner honom som en jämställd människa, som en person, som någon. Bruket av Ni har alltid under min tid och i min omgivning varit distanserande när man inte riktar sig till flera.

Anmäl
2013-04-18 02:58 #14 av: Thaeri

Nu har jag inte läst hela tråden, så jag ber om ursäkt om jag upprepar något.

Men om jag har förstått det hela rätt så var det så att "Ni" var för folk som stod under en på den sociala stegen, medan de som stod över en alltid tilltalades med titel:

Sekreteraren: – Vill direktör Jacobsson ha kaffe?
Direktören: – Ja, om Ni skulle vara så snäll.

Så i ljuset av detta, hur tusan är det artigt för ett butiksbiträde (underordnad) att tilltala en kund (överordnad) med "Ni"?

Om någon drar upp att tiderna har ändrats så säger jag bara en sak: du-reformen.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.