Annons:
Etiketterspråkhistoriaartikel
Läst 20250 ggr
raphanus
2010-06-13 12:23

Otto Wilhelms nya bokstav

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

1818 var ett märkesår i det estniska språkets historia. Då berikades språket nämligen med en helt ny bokstav! Bokstavens fader var språkmannen, tidningsutgivaren, människorättskämpen och prästen Otto Wilhelm Masing.

I svenskan kan vi idag stava sje-ljudet på 19 olika sätt. Någon initiativrik språkmänniska borde egentligen ha försökt råda bot på detta krångel för länge sedan. I Sverige genomfördes en stavningsreform 1906, och tanken var kanske då att den skulle bli en av flera. Bland annat slapp vi då undan att stava v-ljudet med hv. Fortfarande stavar vi dock j-ljudet med hj i en del ord, så man kan väl säga att reformeringen av den svenska stavningen stannade av på mitten.

En som tänkte att stavning och uttal borde gå hand i hand var esten Otto Wilhelm Masing. Han gav på 1820-talet ut publikationerna Marahwa Näddala-Leht (Landsbygdsfolkets veckoblad) och Luggemisse lehhed (Lästidningarna), och bland annat genom dessa propagerade han för att den mellanslutna bakre orundade ”ö-liknande” vokalen i hans egen dialekt borde tecknas med en egen bokstav. Eftersom han var tidningsman, lyckades han popularisera bokstaven, som fick formen av ett o med ett vågtecken ovanpå: õ.

Otto Wilhelm Masing föddes 1763 i nordöstra Estland. Där, liksom i sydöstra Estland har man i de lokala dialekterna en vokal, som historiskt sett motsvarar den vokal som i finskt skriftspråk tecknas med o. När finsktalande säger korva, sormi och lounas, säger estnisktalande kõrv, sõrm och lõuna. Eller, åtminstone de flesta estnisktalande. Idag liksom på Otto Wilhelm Masings tid, finns det de som inte alls tycker sig behöva hans bokstav. Dialekterna på Estlands öar saknar helt ljudet som bokstaven representerar och klarar sig egentligen gott och väl med det vanliga ö som redan fanns i estniskt skriftspråk innan Otto Wilhelm Masing gav sig in i leken.

Estniskan är nära besläktad med finskan, men språkens respektive skriftspråk hade från början inte gemensamt ursprung. Norr om Finska Viken hade man en i stort sett obruten tradition sedan biskop Mikael Agricolas levnad under 1500-talets första hälft. Agricola valde att någorlunda konsekvent teckna korta ljud med enkeltecken och långa ljud med dubbeltecken. Systemet lever kvar än idag, och gör att man lätt i både tal och skrift kan skilja mellan ord som tule, tulee, tulle, tuule och tuullee.

Söder om Finska Viken var det länge lite si och så med stavningen. Till och med Otto Wilhelm Masing, som var en pionjär för det estniska skriftspråket, var inte helt konsekvent i sin livsgärning. 1795 gav han ut Luggemise Ramat Lastele (Läsebok för barn), med ett s i luggemise, men 1823, när han gav ut Luggemisse lehhed,  stavade han ordet luggemisse med två s. Redan då skilde sig finskt och estniskt skriftspråk på den viktiga punkten, att finskan stavade sitt y-ljud med bokstaven y, medan estniskan använde ü för samma ljud, efter tysk förebild. De allra första tryckta texterna på estniska var nämligen översättningar från just tyska.

Drygt tjugo år efter Otto Wilhelm Masings död genomgick det estniska skriftspråket ännu en förändring. Denna gång var det språkmannen Eduard Ahrens tur att mixtra med stavningen, och han gjorde det genom att förorda ett härmande av den finska principen med enkelteckning för kort ljud och dubbelteckning för långt ljud. Dagens skrivna estniska är därigenom ibland till förväxling lik skriven finska. Eduard Ahrens lät dock Otto Wilhelm Masings bokstav õ bli kvar i språket. Öborna på Estlands västkust kliar sig i bakhuvudet och undrar kanske fortfarande vad det skulle vara bra för.

KällorNLPD.eu - Estonian
WorldLingo - Otto Wilhelm Masing Miksike - Otto Wilhelm Masing Wikipedia - Gammalstavning
Wikipedia - Mikael Agricola Vikipeedia - Eduard Ahrens

Annons:
Effie
2010-06-13 17:13
#1

Det hade nog varit en välgärning att hitta på ett tecken för sje-ljud, som i t.ex. ryskan. Är det just 19 sätt? (sj,sk,skj,stj,ch, sh, sch,j,je,ssj, ssi, lite specialvarianter som xj i Växjö och stg i västgöte. Nu har jag ändå missat några, ser jag). Eller också gör vi som norrmännen och stavar allt med sj. Dusj. Det tycker jag ser så härligt ut…

Att hitta på nya bokstäver är väl inte helt nytt. Kejsar Claudius lade väl till ett par bokstäver i alfabetet - fast de blev inte långvariga.

Jag gillar finskans princip att ett tecken = ett ljud, och dubbelt tecken är långt ljud. Men det är väldigt svårt att läsa, när man är van vid regler som t.ex.  "om k kommer efter s och före en mjuk vokal, så är det ett sje-ljud".


Visst går det. Om inte annat, så går det galet

Inkanyezi
2010-06-13 18:06
#2

Nu börjar det likna den engelska diskussionen om att stava "fish" som "ghoti". Och där har du en av varianterna på sje-ljud som du missade (station).

(ghoti=gh as in tough, o as in women, ti as in station)

Effie
2010-06-13 18:10
#3

Just det ja, ti och si missade jag. Men det är fortfarande inte 19.


Visst går det. Om inte annat, så går det galet

Inkanyezi
2010-06-13 18:31
#4

Jag gissar att Hokamålet jag talade som ung har någon variant till. När ett ord började med sv följt av mjuk vokal uttalades det som sje-ljud, och i fallet Hoka ett mycket grovt sånt ljud, närmast likt holländskans g. Så Sven, svin och svenska började med ett sånt, inte så väldigt olikt "Ach-Laut".

Fram till att jag bodde som sommarbarn i Hoka 1958 använde jag franskt sje-ljud, men där fick jag lära mig den andra varianten, och den sitter än.

guraknugen
2010-06-13 19:23
#5

Annars kunde vi ju gå tillbaka till att uttala orden som de uttalades från början. Än idag uttalas ord som ”stjärna” som det stavas i vissa svenska dialekter, bland annat i bohuslänskan. Eller kanske mer som ”stjärne”, i och för sig, men stj är då inget sje-ljud utan uttalas stj. Motsvarande gäller för andra ord som skjorta och så vidare. Att det blivit sje-ljud respektive tje-ljud beror troligen på slapphet hos oss som pratar. Se bara på danskan. Den har blivit allt grötigare med tiden och nu har det tydligen blivit ett problem som man diskuterar, enligt vad jag hörde i något avsnitt av Vetenskapsradion Språket i P1.

svenake
2010-06-14 02:43
#6

#2   Det var så bandet "country joe and the fish"  fick sitt namn, fast jag tror att dom hade med interntional i sin förklaring.

Deras hit-låt var "I feel like i'm fixin to die-rag"    baserad på den gamla låten  "Muskrat Ramble"

Annons:
raphanus
2016-09-16 11:42
#7

En av Estlands största dagstidningar, Postimees, påstår att den estniska bokstaven õ i dag fyller 200 år!

tarantass
2016-09-16 15:18
#8

Bra trådstart om ett skamligt okänt grannspråk som en gång talades i Sverige.

Men estniskt õ motsvarar inte alla finska o, ska sägas (och inte alltid o), och jag misstänker att det även i de dialekter som inte har det motsvaras av (huvudsakligen) o, inte ö. Det är dem och finskan den har fallit bort ur, inte resten av estniskan som har skaffat den.

(Man kan förresten jämföra hur svenskar brukar betrakta sitt eget dialektala ô (som i "gôtt") som ett ö-ljud fast det är en uttalsvariant av o.)

Räkna inte med att lyckas diskutera något med någon som inte har upplevt det själv.

Eller med någon som tror att allt gott måste vinnas på någon annans bekostnad.

tarantass
2016-09-16 15:31
#9

Beträffande svensk stavning har vi de andra nordiska språken att ta hänsyn till (om någon fortfarande tycker det finns ett värde i att inte ha alltför svårt för dem). Stjärna (stjerne) med flera uttalas efter bokstaven på både danska och norska.

"Slapphet" i uttal (samt ordförråd, syntax och grammatik) är en universell företeelse. Ett annat ord för den är "språkförändringar", ett tredje och mer allmänt "minsta motståndets lag". Ändå talar vi inte slappare än att vi säkert har fortsatt tala allt slappare under hela den tid vi har talat, och vår upplevelse av vad som är "slappt" har skiftat väldeliga (trots att man samtidigt kan urskilja många mönster i den)…

För det kan man ju vara observant på sådana förändringar som ger praktiska nackdelar, som att man plötsligt förstår sina grannar eller sitt eget textarv sämre eller att det faktiskt är en hel värld som går under när en dialekt dör.

Räkna inte med att lyckas diskutera något med någon som inte har upplevt det själv.

Eller med någon som tror att allt gott måste vinnas på någon annans bekostnad.

Upp till toppen
Annons: